annaxtIdag har jag gått och tänkt på alla fördelar som finns med att vara ung förälder.
– Man är stark och energisk när man är ung
– Man har inte hunnit vänja sig vid att bara behöva ta hänsyn till sig själv – det blir inte en lika stor omställning att sätta bebisens behov främst
– Man behöver inte ge upp ett intressant jobb och karriär
– Man är inte lika ängslig
– Man tycker inte att föräldraskapet är så märkvärdigt
– Man är fortfarande öppen för att lära sig
– Graviditet, förlossning och amning är ofta mycket lättare när man är mellan 15 och 25
– Man har lätt att bli med barn, och hinner få fler om man vill ge barnet syskon
– Ens egna föräldrar är inte för gamla för att hjälpa till och vara delaktiga
– När barnen blir tonåringar är inte åldersskillnaden så enorm
– När barnen flyttar hemifrån har man fortfarande ett långt liv kvar för att resa och göra roliga saker
– När man får barnbarn är man fortfarande tillräckligt stark för att orka vara tillsammans med dem och ta hand om dem
Grattis alla som blir unga föräldrar!
Mellan femton och tretti var jag rädd för barn – de var fullkomligt obegripliga, tyckte jag. Sen, när jag fick egna barn, upptäckte jag att de i stort sett var som vilka vanliga människor som helst.
;-)
Skämt åsido så tror jag inte att det är bra för alla att få barn tidigt.
Jag skrev den här lilla hyllningen för att jag hade lyssnat på några som satt och förfasade sig över en bekants 18-åriga son som blivit pappa, och för att unga föräldrar alldeles för ofta behandlas som mindre vetande. Som jag själv blev när jag var 20.
Jag håller med om att det inte är bra för alla att få barn tidigt (eller sent för den delen, eller alls!) men jag menar att det inte är åldern det är fel på utan vår barnfientliga kultur. De allra flesta tonåringar klarar hur bra som helst att bli och vara föräldrar, om de får rätt stöd.
PS Jag var också jätterädd för barn innan jag blev mamma!
Åh så bra, och dina argument stämmer så väl…
Jag fick barn när jag var 18, hade tre när jag var 23.
Hej Mymlan, jag kan tycka att vi lever i en galen värld där livet anses ”förstört” för en tonåring som får barn. Det ger ju lite dåliga vibbar åt föräldraskapet liksom.
Jag var arton och tyckte jag hade väntat i evighet – jag började längta efter bebisar på allvar när jag var tolv. Och det var precis så underbart som jag hade trott.
ab: ett av mina barn har längtat sen h*n var tretton. Jag tycker att det är häftigt och otroligt livsbejakande.
I det sammanhang jag arbetar är alla föräldrar (med få undantag) under 25 när dom blir föräldrar. Vår yngsta mamma är född 90, tror jag. Det blir en lika snäv norm åt andra hållet, liksom. Däremot lär dom inte resa så mycket när dom blir äldre eller förverkliga sig själv så mycket. Alla är inte vit medelklass. Själv var jag några och 20 och en rätt sorglös förstagångsförälder. En smula ensamt var det att vara föräldraledig, yngst på öppna förskolan och den ende av sin sort. Men mest var det kul.
jag fick också barn när jag var 20 och visst har det varit tufft (fick ju andra barnet när jag var 22 och då började det bli jobbigt) men vad fan… hade väl varit ännu jobbigare om jag varit 35.
Anders: Uttrycket ”förverkliga sig själv” är intressant. Kanske dina unga mammor redan är verkligare än många andra inom ”vit medelklass”. Vem bestämmer vilken verklighet som är bäst, menar jag?
burriburr: sånt vet man ju aldrig. Men det verkar ju dumt att vänta och se om man blir piggare med åldern :)
med tiden har det ju blivit som att barn är sköra små glasfigurer som bara dom mest solida och ordentliga människorna kan hantera.
stabilt ekonomi, dunderstabilt humör och psyke osv.
men grejen är ju att barn är rätt tåliga. dom tål att föräldrarna har brister. dom tål att föräldrarna är unga och inte vet allt. dom är skapta för att tåla sånt.
Hello Anna! Härligt att du är lite provocerande! Själv är jag nybliven mamma och 37 bast – halleljua! För mig är det dock perfekt att bli just nu, tidigare har jag inte varit mogen. Och jag har hunnit med att förverkliga mig själv innan, känner inga karriärkrav längre och min dotter har förändrat mitt liv i grunden. Hälsomässigt mår jag bra, har alltid varit smal, gör yoga, simmar och joggar – jag vill ha minst ett barn till. Dessutom är jag väldigt trygg med hur jag vill att min dotter ska fostras upp osv – waldorfdagis mm, är inte ängslig, otålig och deppig som många yngre är! Jag har ju funnit migsjälv! Ciao