annaxtFredrik Livheim är psykolog och jobbar i Kometprogrammet. Han menar att det finns strategier för att få samarbetet i familjen att fungera smidigare. En av dem är att vara förutsägbar, rimlig och konsekvent:
Man behöver verkligen inte vara perfekt. Tonåringar vill inte ha perfekta föräldrar. Däremot kan man eftersträva att bli förutsägbar, rimlig och konsekvent. Det innebär till exempel att ha få, men tydliga, regler. Och att den familjemedlem som bryter mot reglerna får uppleva de rimliga och naturliga konsekvenserna av det.
Naturliga konsekvenser hänger ihop på ett näraliggande sätt med att bryta mot en viss regel. Den naturliga konsekvensen av att inte lägga sina smutsiga kläder i tvättkorgen är att de inte blir tvättade. Den naturliga konsekvensen av att inte komma hem på överenskommen tid från en fest är att inte få gå på nästa fest. Följer man inte med till morfar får man inte vara med och äta hamburgare och glass på hemvägen.
Det är också rimligt att alla känner till konsekvenserna redan innan de kan tänkas bryta mot reglerna. ”Vi ska äta hamburgare på hemvägen, det missar du om du inte följer med till morfar.” ”Kom ihåg att passa tiden ikväll, annars får du inte gå på festen på fredag.” ”Jag ser att du har slängt din smutstvätt på golvet – tänk på att den inte blir tvättad då.”
En fördel med att tänka igenom och diskutera vilka regler och konsekvenser som gäller, är att både barn och föräldrar lättare håller sig till reglerna. Annars är det lätt att i vredesmod dela ut konsekvenser som inte är rimliga eller som man inte kan stå för (”du får aldrig mer träffa pappa”, ”ingen veckopeng på två månader”, ”utegångsförbud i två veckor” och så vidare).
Det finns givetvis situationer när de naturliga konsekvenserna blir för allvarliga om du inte ingriper. Om barnet skolkar, missbrukar eller snattar måste du göra något annat åt situationen. Glöm inte att det finns hjälp att få när du känner dig hjälplös.
del 12: Föräldern med på resan
Den här texten ingår i broschyren Närkontakt, Om tonåringar och föräldraskap som jag skrev i mars 2006 på uppdrag av Stockholms Stad, och i samråd med psykologer i Kometprogrammet. Broschyren skickades ut till alla familjer med barn mellan 13-17 år i Stor-Stockholm. Du kan läsa alla texterna här, eller gå till broschyrens hemsida där du även kan ladda ner den som pdf-fil.