annaxtUnderbart är kort – vad betyder det egentligen? Fråga nästan vilken förälder som helst i slutet av maj och du kommer att få en stressad fnysning till svar: ”hinner inte prata om det just nu, måste packa matsäck och grillkorv!” Maj och juni är både underbara och korta. Underbara med värmen, blommorna och dofterna som kommer lika överraskande varje år, med barnen som äntligen får slänga av sig kläderna och springa ut barfota, med ljusa kvällar, solvarma glassar och fräknar. Korta för att försommaren flimrar förbi medan man själv sitter inne och jobbar, och för att veckobreven från skolan uppmanar till brännbollskvällar, grillutflykter, klassfester och matsäck nästan varje dag. Som förälder till Julia, mitt fjärde och yngsta skolbarn, är jag inte lika förtjust som förr. Visst är det roligt att hon och hennes syskon får göra roliga saker i skolan, och jag har inget emot att skicka med matsäckar, flytvästar, fotbollar och ganska så mycket pengar till olika klasskassor. Men varför måste jag vara med?
Jag träffade nyligen en politiker som sa att ”det där med föräldrar som vill vara hemma mera för att få tid med sina barn, ha, varför är det aldrig de föräldrarna man ser på klassträffarna och brännbollsmatcherna? Så mycket för att vilja vara tillsammans med barnen!” I hennes värld är en pappa som alltid följer med på klassens utflykter en bra pappa, men en pappa som inte syns på träningar eller grillkvällar är inte intresserad av sina barn. Men så enkelt är det ju inte. Alla föräldrar har ju inte samma syn på vad som är kvalitetstid med barnen. För min del har jag kommit fram till att den bästa tiden med barnen är den när ungarna inte är upptagna och jag själv finns tillgänglig för dem. När de kan sätta sig vid köksbordet och börja prata medan jag plockar undan, när de kan föreslå att vi tar en promenad och sätter oss på vårt solnedgångsberg, när vi är ensamma i bilen. När jag får höra om drömmar, tankar, idéer och bekymmer.
Det finns mycket annat som är kul eller bra att göra tillsammans, och det skadar inte att man som förälder är med ibland och träffar de andra barnen och deras föräldrar. Så ofta jag kan går jag på barnens föreställningar, för jag gillar verkligen när de uppträder med skolkören och sånt.
Men jag vill inte bli sedd som oengagerad för att jag inte följer med på en enda av Julias samkvämskvällar under maj och juni. Hon har andra att gå med om hon vill, eller vi kanske har ännu viktigare saker för oss som att göra absolut ingenting.
Vad tänker du? Hur ser din kalender ut just nu? Är du bebisförälder eller har utflyktsterrorn redan börjat på ditt barns förskola? Tror du att mammor som aldrig syns på brännbollsplan kan vara bra mammor? Skriv till mig!
Med hopp om en lång, lugn och rentav lat junimånad,
Anna Toss
Blev du arg eller glad av att läsa det här? Skriv gärna till mig på adressen anna.toss@contigo.se! Jag publicerar svaren då och då, så skriv gärna under med signatur om du vill vara anonym.
Svar från omvärlden
Eftersom jag är själv 8-barnsmor med dåligt samvete att jag hoppar över dessa kvällar ibland och bara skickar barnet med några syskon och lite matsäck (som igår) så känns det skönt att veta att andra också vill slippa och bara göra ingenting. Istället har jag annan tid som är viktig för mig och mina barn. Tack för kloka ord!
Yvonne
Jag instämmer i stort i det du säger – man kan inte ”döma” hur bra en förälder är baserat på om han/hon är med på skolträffar och andra gruppaktiviteter, eller hur aktiv man är med sitt barn i ”externa” aktiviteter. Men jag tycker du glömmer en viktig sida i ditt resonemang och det är hur barnen uppfattar det. Jag tycker visserligen att man måste må bra själv för att vara en bra förälder. Men det känns också viktigt att ta hänsyn till hur barnet uppfattar det och hur barnet vill ha det. Om t.ex. Julia glatt åker iväg på alla olika gruppaktiviteter utan förälder och inte bryr sig om att ingen förälder är med – ja då är ju allt frid och fröjd. Men om det är så att hon ibland verkligen känner att det kan vara skönt att ha med mamma eller pappa – för att vara tillsammans, för att visa upp sig sina föräldrar eller helt enkelt bara för att alla andra mammor och pappor är med – ja, då tycker jag man ska ta hänsyn till det. Det gäller att känna av barnets inställning, som säkert inte är likadan varje gång.
Man ska däremot definitivt inte hänga med på en massa aktiviteter för att andra barns föräldrar tycker att man bör göra det!
Anna Westman
Jag är en småbarnsmamma med en pojke på 1 1/2 och två barn som är min mans, på 8 och 11, som bor hos oss varannan vecka.
Veckan som har gått har bestått av matsäckspackande varje dag, för min stackars make. Har det inte varit 11-åringen så har det varit 8-åringen. Förutom matsäckspackandet har min make fått skjutsa dem hit och dit på alla möjliga extra aktiviteter…
Vår lille son har gått på dagis sedan i april och har ännu så länge inte varit med om så många utflykter. Däremot var det den årliga ”festen” på dagiset i onsdags, vilket varken min man eller jag hade möjlighet att delta i. Men, gud var jag hade dåligt samvete för det!
Jag håller verkligen med dig – varför skall andra behöva bestämma vad som är kvalitetstid med mina barn? Är inte föräldrarna de bästa bedömarna av detta? Det tycker åtminstone jag. Det finns även många andra episoder från min makes barns skola, såsom t ex det per termin återkommande lägret, där lärarna bestämmer att ALLA MÅSTE arbeta in pengar till lägret, genom att stå på torget och sälja kakor – i fyra timmar! Visst skall man lära sig att ta ansvar, att hjälpas åt etc etc. Men måste verkligen lärarna bestämma HUR man lär sina barn det? Tänk om någon förälder väljer att ge sitt barn de 20 kronorna och istället göra något annat nyttigt med de timmarna, för att kunna vara tillsammans. Även detta tycker jag att varje förälder själv är i stånd att bedöma när det gäller deras egna barn.
Hursomhelst – tack för ett trevligt nyhetsbrev!
Malin Malm
Jag har en kille i ettan och en kille och en tjej som börjar i förskoleklass i höst.
Jag håller med dig helt i din inställning till barnens aktiviteter. Än har inte skolutflykter börjat kännas som en belastning för oss (och vårt dagis har aldrig haft så mycket sådant för sig – utan att för den skull vara ett dåligt dagis – nej, mycket bra faktiskt). Men det kommer väl med åren. Däremot har äldste sonen börjat med fritidsaktiviteter – går på fotbollsträning och orienteringskurs. Och jag häpnar över att en massa föräldar sitter och häckar i gympasalen när deras barn har inneträning en gång i veckan. Vad är detta??? Och inför en fotbollsmatch i annan stadsdel frågade jag lagledaren om de inte samordnar skjutsen, för jag hade möjlighet att ta fler i min bil. Då möttes jag av ett gäng oförstående ansikten som sa att – nej, det brukar alla familjer följa med på. VA!!!
Jag tror detta uppoffrande beteende är att sakta men säkert starta skilsmässoprocessen mellan två makar. Alla, både vuxna och barn, måste ha ett eget liv. Vad är det för sorts smetigt omhändertagande och skulddövande? Vad är det man håller på med? Att man som förälder följer med första gången/ett par gånger för att se till att barnet blir väl mottaget är helt juste tycker jag. Men om ett barn inte kan vara själv på en träning då har barnet börjat för tidigt. Varför ska 6-åringar ha 2-3 aktiviteter förutom dagis/skola? Det är ju inte klokt egentligen. Men vill de och orkar så OK. Men jag ska väl inte behöva viga min tid åt det också? Och syskon som ofta måste följa med för att det inte finns någon som kan passa dem under tiden. Nej, detta är en trend som jag tänker försöka motarbeta i mitt liv.
Fram för fler självständiga barn och vuxna!
Anna Ekhagen
Ja, jag tror att jag är en bra förälder fast jag inte är med på riktigt allt. Jag tror att det viktigaste för vår nioåring är att vi finns och lyssnar på honom när han har något att berätta. Det är också viktigt att vara med när han presterar något t ex fotboll, uppträdanden o dyl. Man hinner inte vara med på allt men man kan se till att han får möjlighet att själv vara det, försedd med det han behöver.
Lotta
Tack för vad du skrev om försommar med barn. Maj är den absolut värsta månaden på året. Den handlar bara om att överleva. Mina två äldsta är nu lite större, men när de var i värsta aktivitetsåldern kunde det vara två avslutningar per kväll hela maj: judoklubben, simklubben, dagis, pianofröken… Jag har hatat det och jag har mått dåligt av att jag känt mig illa sedd av de bullbakande mammorna. – Annars har jag tidigt tagit ställning vad gäller deltagande i aktiviteter. Med tre barn (och ensamstående) är det en omöjlighet att följa med på alla träningar. Så jag bestämde från början att jag inte skulle följa med på någon. Barnen får klara allt sådant själv. I gengäld är jag ALLTID hemma på kvällarna. Jag står där och väntar in dem när de kommer från allt vad de sysslar med. Vi äter tillsammans, sent och länge. Det är mitt sätt att visa intresse för mina barn. Synd att de andra morsorna inte vet det…
Åsa Eriksson
Ditt lilla inlägg skapade engagement hos mig till att tänka och skriva det jag tycker om det att delta. Allt är en balansgång, lagom är bäst och ofta gott nog också i detta. Men att inte delta alls det tycker jag lite om. Det är viktigt för barnen att mamma och pappa syns i närmiljöet. Att inte vara det barnet vars föräldrar aldrig är med.Ofta är dessa arrangementen i dagis, skola och med aktiviteter som de deltar i, väldigt viktiga för barnen, och en grund för framtidiga intressen. Genom att delta så visar vi att vi också tycker det är viktigt och roligt. Jag tror också att vi som föräldrar har väldigt gott av att delta och se våra barn i olika sociala sammanhang.Likaså har de gott av att se oss i de samma. Vi lär och bygger grunden för hur man umgås tillsammans. Jätteviktigt. Vi fångar också upp mycket av de sociala nätverken som barnen deltar i. lär känna deras kamrater och bygger en grund för framtidiga relationer. JO jag tror det är viktigt att vi deltar, även om vi egentligen har lust att göra något helt annat ibland. Men vi har som föräldrar tatt ett val när vi fått våra barn och břr göra mycket och sträcka oss långt för att de skal få de bästa förutsätningar för ett tryggt och gott liv.
Vänliga hälsningar från en mamma som precis varit på grillkväll med 3 barn. Slitigt men också väldigt roligt.
Stina G
Jag är bebis- och skolbarnsförälder. Mamma till en pojk som går i tvåan och en pojk som är 6 månader. Jag är den sortens mamma som engagerar mig och är med i föräldrarrådet, är alltid med när vi spelar brännboll m.m med klassen och de andra föräldrarna. För det tycker jag inte att de föräldrar som aldrig är med inte engagerar sig i sina barn, de gör det på sitt sätt, de är bra mammor i alla fall. Vi har väldigt många utländska barn i klassen och deras föräldrar är inte så ofta med, men det beror mycket på att de har svårt med språket och sedan har de kanske inte som tradition i deras land att vara med barnen i skolan eller att träffa andra föräldrar. Jag själv är med för att jag vill spendera tid med mina barn och jag bryr mig inte om i fall någon tycker att de föräldrar gör ”fel” som inte är med. Vi är alla så olika och man borde kanske sluta bryr sig så mycket om vad andra säger och tycker. Barnen har i regel inte ont av att t ex deras pappa inte syns på grillfesterna förrän någon vuxen nämner det för dem. Det är då det föds nya tankar hos barnet.
Men som sagt alla är vi olika och huvudsaken är att föräldrarna och barnen gör ”något” tillsammans. Det är precis som du säger att det är det där lilla som räknas. Som att sitta vid köksbordet och småprata lite m.m.
Marie
Intressant läsning i det senaste utskicket. Själv är jag inte mamma än (men vi försöker). Däremot så jobbar jag sen ett par år tillbaka på en förskola. Ang alla dessa grillkvällar och annat så skulle jag bara vilja tala om hur jag ser på det.
Dessa sommarfester är ju i första hand till för barnen, för att de ska få ett avslut på terminen. 99 % av alla barn jag har träffat är oerhört lyckliga när deras föräldrar kommer och ser ”deras vardag”, träffar deras kompisar. Många barn tillbringar ju den större delen av deras vakna tid på förskolan och att bygga en bro mellan förskola och hemmet är jätteviktigt.
Det är ett trevligt och lättsamt möte mellan föräldrarna också. Många umgås kanske inte på fritiden. Sen finns de dom som är väldigt negativa och tror att dessa fester är ett påhitt från oss fröknar. Det är inte för vår skull, vi har också ett liv efter klockan fem! =)
Men summan av kardemumman… Jag vet att många barn uppskattar detta och jag vet hur hemskt det är för dom barn vars inga familjemedlemmar kommer. Så ta er gärna tid till åtminstone en fest/barn!
Kram o trevlig sommar från Linda-Marie
GUD va glad jag blev av att läsa om detta med att inte följa med på allt jämt! Har SÅÅÅ ofta haft dåligt samvete för att jag inte gått på föräldrarmöten (går på personliga samtal varje gång!), golfkvällar, fotbollsturneringar och Gud vet allt! Ja, jag går på deras melodifestival när de uppträder, skickar med fika till Liseberg och alla andra ställen de ska besöka etc etc… men ORKAR inte gå på allt.
Har 3 barn i skolan och 2 hemma (15, 12 och 11 år i skolan + en på 5 år och en på 4,5 mån hemma). Jag gör så gott jag kan brukar jag säga men sen så känner man ÄNDÅ av det dåliga samvetet..VARFÖR? Jag kör ju på hästtävlingar med deras ponnyer och på träningar, de får ha vänner som sover över NÄSTAN när de vill… jag orkar bara inte mera! FÖRLÅT om jag inte tycker deras kompisar är lika intressanta… eller deras föräldrar… de viktigaste träffar man ju alltid ändå. Så jag håller med dig till 100 %! Ang det du nämnde att nån sagt… BULLSHIT helt enkelt! Jag tror att de som alltid kommer är de som vill visa UTÅT hur bra de är… Frågan är om de är lika bra hemma?!
Min man tex. Vi har bondgård och han kan ALDRIG följa med barnen på nåt! MEN han har istället tex 5-åringen med sig ”på jobbet” varje dag! Han kan snart allt som pappa kan :-)) Vilken pappa ger SÅ mkt tid åt sina barn?
Sussi
Hej! Jag känner igen mej så väl,och mina väninnor! ALLT ska man delta i för att visa att man är en ansvarstagande mamma som bryr sej! Men att bry sej tycker jag mer är att sätta sej ner o prata när ens barn behöver en – alltför ofta säger man ”Inte nu” och ”Vänta lite,jag ska bara…”
Min son är snart 5 och jag ser redan vad engagerad man BÖR vara för att passa in,bli accepterad av andra föräldrar… Jag tror det hör ihop med det ”sociala racet” som många vill tillhöra o spela med i, man ska va med o synas överallt! Nä,min son vet att jag bryr mej ändå! Vad folk säger bakom min rygg,ja ,det får stå för dem!
Annica
Först vill jag säga att jag håller med om att graden föräldraengagemang verkligen inte kan bedömas utifrån hur många brännbollskvällar man deltar i. Som lagledare i barnens fotbolls- respektive hockeylag är jag tvungen att välja bort aktiviteter ordnade av skolan. Jag hinner bara inte med att vara överallt! I skolans värld må jag tyckas vara ointresserad men när man har fotboll 5-6 ggr i veckan + all administration, föräldrainformation, tränarutbildning m.m. är man allt annat än oengagerad i sina barn!
Den lilla tid som finns över är till för OSS. Då vill jag, precis som du, prata, spela kort och leka med mina barn utan (störande) sällskap.
För närvarande är jag på väg att klaga någonstans på alla dessa matsäckar som vi föräldrar måste fixa. Jag trodde att vi betalt barnens skolmat via skattsedeln! Som det är nu får jag gå upp tidigare (eller vara upp senare kvällen innan) och fixa matsäck flera gånger i veckan. Det är inte pengarna som stör mig men jag vill ju ha kvalitetstid med mina barn inte stå och grädda plättar till efter midnatt (som jag fick göra i natt).
Skolbespisningen måste väl kunna göra mat som går att ta med! Personligen tror jag att detta är ett sätt att spara pengar men det är helt enkelt sk-tjobbigt när man har flera barn som naturligtvis är olika gamla och därmed går i olika klasser!! Effekten blir rätt horribel eftersom jag kan tvingas stå och göra matsäck upp till tre gånger per vecka så här års…
Jag tycker att det är ett otroligt dåligt sätt att bränna föräldrars tid, ork och engagemang!
Mica
Herregud så skönt att se att någon annan också ser på detta som jag gör! Bara för att man kanske inte alltid, varje gång finns med på träningar och föräldramöten mm, så behöver inte det betyda att man inte bryr sej!! Har just haft detta på tapeten med min fd man och vi tycker inte alls lika där! Han skäller o gapar på att jag sviker och aldrig är med, vilket inte heller är sant, men jag anser att min bästa tid med sonen är just den på tbanan hem t ex. När vi ”spånar” kring saker, när jag märker hur han tänker blir jag helt fascinerad emellanåt och vad han drömmer om. Att hela tiden upptäcka varandra, det gör min enkla vardag så mycket rikare!!
Jag är lyhörd för vad jag hör bakom saker också! Kanske lite för lyhörd ibland, men om det inte går bra på träningar och efter ett tag så pratas det bara om att han vill sluta då måste man ju ta reda på vad som gör att han känner så här! Kanske behöver han peppas, kanske har han valt fel!?
Jag är också en som tror att fritidsaktiviteter är bra i lagom dos.Att träna fyra dagar av fem kan aldrig vara det rätta! Livet består av så mycket annat för ett barn… bara att göra ingenting är viktigt! Det är minst lika nyttigt som att röra på sig. Var sak har sin tid och det gäller att hitta en balans, tror jag. Fastän man inte är vuxen så kan man må bra av det!
Fia
(Den här texten har tidigare publicerats på föräldraNätet den 2002-06-10)