Majas bjudningsbok

Min mormor Maja var som sagt en riktig festpingla. Hon älskade att ha bjudningar. Både små och stora: luncher, middagar, kafferep, the med dans, trädgårdsfester och bröllop. Gärna med snofsiga gäster, fina klänningar, så storslaget det bara gick att festa i sömniga lilla Motala. Hon älskade att duka fint, rita egna placeringskort, vika servetter och skriva verser. Som tur var hade hon det ganska gott ställt och hade både kokerska och hembiträde, så hon behövde inte dra hela det tunga festlasset själv. I själva verket orkade hon ha fest minst en gång i månaden, ibland en gång i veckan.

Och då kommer vi till det knepiga. Ni fattar ju själva. Hur gör man, när man har bjudningar så ofta som Maja, för att inte servera samma mat två gånger? Råka ha samma klänning som på förra julfesten? Likadana girlanger och dukar? Man vill ju inte dabba sig. Men Maja var fiffig. Hon förde bok. Skrivbok efter skrivbok fylldes med menyer, bordsplaceringar och detaljer om gästerna. Min mamma sparade några, här är några sidor ur en av dem. Ganska oemotståndligt i all sin knäpphet:

Knallröd bok med ringpärm
Trevlig kväll med gamla läkare, röda lampor och vita tuppar
Papegojtulpaner! Trevlig stämning.
Min morfar höll tydligen alltid många tal och reciterade Ruben Nilsson.
”På natten thé med nybakade pastejer.”

Lottaträff med bordsplacering, alltså riktig bordsplacering
Succés
Mycket hög stämning!

Jag har inte ärvt min mormors festfixargener, snarare är jag min mammas dotter vilket har resulterat i en del kulturkrockar i min egen familj. Men som tur är kan man ha roligt även utan grevinnor, petit chouxer och bestämda platser!

14 thoughts on “Majas bjudningsbok

  1. Jag ser till min glädje att Frau Blücher var bjuden på middag i mars 1955 – undrar om Mel Brooks visste om det – och om hästen gnäggade som i filmen Young Frankenstein.

    Handstilen påminner väldigt mycket om min kära svärmors, och hon skulle nog nästan kunna ha varit sådär systematisk med sina bjudningar, åtminstone under åren hon var jägmästarinna i Västmanland.

    Det där är ju verkligen kulturhistoria!

  2. Vilken otroligt vacker handstil hon hade din mormor! Och vilken rolig bok! Tänk att få ärva något sådant! Själv minns jag inte mina mor eller farföäldrar, då de gick bort så pass tidigt.

    // Anna

  3. Jag träffade aldrig min farfar och min farmor bara lite, men mormor och morfar var vi hos ofta. Läs mer om min mormor här på bloggen om du vill, hon var rätt speciell!

  4. Hej Anna! Jag har hittat hit från Lottens julkalender. Min faster och ingifte farbror var med på ett par middagar, ser jag. ”Direktör och fru” Segerdahl. Jag visste att de bodde i Motala på 1950-talet, så jag är inte förvånad. Min faster dog för ett par år sedan, 101 år gammal. Hon talade ofta om tiden i Motala. En annan tid, ett helt annat liv… Intressant, och jätteroligt att läsa!

  5. Hej Lotta! Det vet man ju redan att Sverige är ett litet land, men det är ändå överraskande och kul när det visar sig att ens släktingar har kamperat tillsammans.

    Nu fick du mig att tänka på hur min mamma alltid pratade om Motala som om det hade varit ett annat universum. En plats där inget ont eller galet kunde hända. Den ultimata ”det var bättre förr”-platsen …

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *