annaxtSå här skrev Susanne i en kommentar i lördags:
”Jag läser nog det mesta du skriver, fast jag kommenterar sällan (aldrig?).”
Susanne! Jag blir väldigt glad för att du läser. Och väldigt tacksam för ett livstecken!
Att skriva så att andra kan läsa det är alltid lite nervöst. Inte bara: Kommer någon att gilla det här? utan också: Kommer någon ens att läsa det här?
Det är som att ställa sig på en scen och tala om det man har i sitt hjärta och sitt huvud, utan att ha en aning om det ens sitter någon i publiken. Visst var det någon som rörde sig där borta? Eller var det bara en reflex i mina glasögon?
Man kan förstås se på sina statistiksidor att det har blivit sidvisningar. Men vad är en sidvisning? Det låter lite som en våg som rullar över en sten i strandkanten: svalt, försvinnande. Det är inte som att vattnet stannar upp och bara ”Men oj vilken intressant sten! Undrar vad den handlar om? Den verkar lovande på andra sidan också, få se …”
Nej, kommentarer är det enda man vill ha. Den minsta lilla kommentar uppskattas, till och med ett ”Kul!” är så otroligt välkommet. Det behöver inte ens vara en snäll kommentar, den kan vara syrlig eller tvärtemot (men helst inte elak förstås).
Dumt nog kommenterar jag inte själv så ofta som jag borde. Ibland för att jag inte hinner skriva så långt som jag vill, ibland för att jag blir blyg och tror att min kommentar skulle verka okunnig, ibland för att det känns som det inte finns något att tillägga. Men jag försöker alltid visa att jag har gillat genom att trycka på någon stjärna, gillat-knapp eller liknande.
Därför tyckte jag att Joakim Jardenbergs uppmaning var så lysande! Kommentera mera, skriver han, och lovar att lämna minst fem kommentarer per dag på #blogg100-bloggarna. Minst tre ska jag försöka hinna med. Det är ännu saligare att giva!
Läser alltid dina inlägg med stor behållning, det är inte många som har ditt resonerande och ödmjuka sätt att skriva.
Kommenterar ibland, men man har väl nåt sorts krav på sig själv att kommentaren ska tillföra något annat än bara: ”Bra skrivet” så det blir inte så ofta.
Arne
Just så! Jag läser inte många bloggar och kommenterar nästan aldrig. Jag har skrivfobi. Ibland är det tekniken som gör att det inte blir något inlägg även om ansatsen fanns. Joakim Jardenbergs uppmaning fick mig att tänka till och verkligen göra ett försök att lämna en liten kommentar ibland.
Ni som skriver och delar med er så generöst ger oss läsare nya vägar för våra tankar.
Jag har inga kommentarer till det här.
Kommentarer. Bah… jag är skeptisk… ;)
Arne: Jag får ofta för mig att du har läst fast du inte har kommenterat! Vi kanske har nåt telepatiskt. Men jag lovar att ett ”Bra skrivet” värmer hela resten av dagen.
Fick scrolla fram och tillbaka upp och ner i ditt inlägg innan jag hittade kommenteralänken. Den är jäkligt anonym. Kanske dags att slå på in-line-kommenteringen istället?
Molo: Tack, fint att få vara med och göra väg!
W och Bengt: Tack ändå :)
Oj Bea är den? Tack, ska kolla på det.
Jag lämnar också fem per dag nu, men det är faktiskt egeeeentligen för lite. Ska satsa på sex imorrn. (Uh-oh.)
Jag håller med Béatrice — det är inte helt lätt att se var man ska klicka för att kommentera. Om det inte går att moderera kan du lägga en länk längst ner i inlägget – en länk till ditt eget inlägg alltså.
Med moderera menar jag alls inte moderera utan ”ändra”.
Undrar vad jag tänkte på när jag skrev.
Nu är de inbäddade! Ska se om jag kan förtydliga platsen också.
Vad sägs?
Det är roligt att du bloggar igen! :-)
Jag kan bara hålla med. Tror de flesta läsare är dåliga på att kommentera. Det är roligt när debatten kommer igång – en åsikt vägs mot en annan, man får inspiration att tänka lite längre.
Det är roligt att du kommenterar nos! Och tack /nina.
Det där med att inte kommentera är för mig lite feghet också. På något sätt är jag rädd att göra bort mig med att skriva tokigt och missuppfatta inlägget jag tänker kommentera. Det har hänt ganska många gånger att jag börjat på en kommentar och så ångrat mig igen och alltför ofta för att jag uppfattar bloggaren som så populär och tongivande att man måste vara minst lika duktig själv på att skriva för att kunna kommentera. Och ja, jag inser att det här resonemanget dödar kommunikationen – den som är viktig. #blogg100 upplever jag har ändrat min inställning och även öppnat upp den gamla känslan jag hade i början på min ”bloggkarriär”, dvs. lusten och modet att kasta mig in i det okända och lära känna en massa okända människor. :)
Exakt så Susanne. Galet!
Men vad är nu det här! Bloggerplogger åt upp min kommentar.
Jag brukar läsa det du skriver eftersom jag tycker om framför allt hur du skriver. Tyvärr är jag dålig på att kommentera. Förlåt.
Du är förlåten Niklas, ty du vet icke vad du gör. Men vem gör det egentligen.
Tyvärr vet jag ju vad jag inte gör, nämligen kommenterar …
Jodå, kommentarer är kul. Både att få och att ge. Själv kommenterar jag i bloggar jag tycker verkar vara intressanta. I denna exempelvis.
Hej och välkommen Per-Anders!