Video

Igelkottens elegans, av Muriel Barbery

Ibland köper man en bok fast man egentligen tvivlar på att den ska vara så fantastisk som alla säger. Oftast har man rätt. De mest hajpade böckerna är oftast en besvikelse. Ta Paulo Coelho, ta Stieg Larsson eller Liza Marklund: det är en massa surr, men ingen honung. Men ibland blir man glatt överraskad. ”Igelkottens elegans” var lite väl stillsam i början, men tog sig efter ett tag och visade sig vara helt briljant. Fransk och pratig, men briljant.

”Igelkottens elegans” handlar om två kvinnor som bor i samma hyreshus i ett överklassområde i Paris: en portvaktstant och en tolvåring. Båda döljer sina sanna jag för sin omgivning. Portvaktstanten Renée älskar skönhet i alla former, främst i konst, film och musik, men gömmer sig bakom en murrig portvaktstantfasad där tv-såpor, en tjock katt och ett vresigt sätt är de främsta dimridåerna.
Tolvåriga Paloma är en hypersmart tjej som inte liknar någon annan i sin familj, och som tycker sig ha genomskådat vuxenvärlden, livet och universum. Hon planerar i det tysta att begå ett prydligt självmord – och sätta eld på sin våning – den dag hon fyller tretton. Det enda hon finner värt att söka efter i tillvaron är Den Perfekta Rörelsen, vad det nu är. Och liksom portvakten har hon en förkärlek för det japanska.

Det kanske låter pretentiöst, men det är filosofi på högsta nivå. Kunskap om filosofi till och med, fast inte på det där irriterande sättet som Dan Brown har när han undervisar, när han låter sin fyrkantige hjälte förklara omständligt för sin kvinnliga sidekick och inleder varenda mening med hennes namn: ”Jo Sophie, du förstår att …” Tvärtom kom jag på mig själv flera gånger med att tänka: Åh, tänk om man haft Muriel Barbery som lärare i filosofi. Eller konstvetenskap, eller språk. Och det var innan jag läste att hon faktiskt är filosofilärare. Lyckos hennes elever!

Det är också en rolig och skarp analys av den franska överklassen och kultureliten. Och faktiskt även en spänningsroman, med många personteckningar och förvecklingar. Jag skrattade högt åt flera drastiska och bisarra scener, och grät åt andra, tragiska.

Boken är skriven i dagboksform, och växlar mellan Renée (översatt av Marianne Öjerskog) och Paloma (översatt av Helén Enqvist).

Jag ger ”Igelkottens elegans” fyra och en halv stjärna. Fyra för att den är tankeväckande, spännande, rolig och sorglig, plus en halv stjärna till för språket, som jag åtminstone tror är vackert redan i original (åh om jag hade haft Muriel Barbery i franska!) och som även i översättning är skönt att läsa.

(från min LibraryThing-sida)

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *