Att välja sina strider

”Livet som tonårsförälder” får en gästbloggare idag: Solusfemina, mamma till två tonårstjejer skriver om det kanske viktigaste en förälder kan göra: välja sina strider.
Så här beskriver hon sig själv:
”En lyckligt lottad mamma som klarar sig på egen hand efter att livet gjort krumbukter som ingen kunde råda över. Älskar min tillvaro med två underbara tonårsflickor och ett par katter i ett hus utanför huvudstaden.
Här lever vi de dagar som utgör livet för oss tre. Med harmoni och kaos, med lycka och sorg, med världskrig och harmoni … inte med problem utan med utmaningar.
Ingenting kunde vara bättre, tonårslyckan är en säregen period i livet … en period då jag inser att min närhet till barnen är så tidsbegränsad och angelägen. Dessutom en period av dagar då jag ibland får en skymt av de vuxna personer som mina små barn snart blir.”
Solusfemina skriver ofta, klokt och roligt om sin vardag med döttrarna. Tack, hela familjen S för det!

Jag skulle kunna hetsa upp mig för det mesta som händer i livet med mina tonåringar. Jag skulle kunna ha ett ständigt pågående världskrig. Det finns en hel del förutsättningar … och motsättningar mellan mig, min 13-åring och min 15-åring.

Jag skulle kunna bli tokig för att disk inte plockas in i diskmaskinen eller för att de tror att smutstvätt kan krypa själv till tvättmaskinen. Jag skulle kunna bli galen på att deras rum ser ut som jag vet inte vad, jag skulle kunna slita mitt hår för att de tar sista toalettpappret och lämnar den som kommer efter i en knepig sits …

Det är tålamodskrävande att inte gå i taket för otrevliga kommentarer och ett ständigt återkommande otrevligt beteende. Det tär på krafter att tjata om vilka tider som gäller, hur länge de får vara ute, att läxorna ska göras på bästa sätt och att dammsugaren måste få komma ut ur garderoben och röra på sig ibland.

Tjatet måste tillhöra oss som har en obotligt positiv människosyn. Jag har tjatat på allt möjligt sedan barnen var små. Och jag fortsatte tjata när dom blev större. Ända tills jag fick frågan av en barnspykolog … ”Varför tjatar du?”. Jag tyckte frågan var korkad. Det var ju en självklarhet att tjata. Det hör till föräldraskapet. Så jag svarade att jag tjatar för att de ska göra som jag säger, för att nå en förändring … och allt det där. Han frågade om det hjälpte, om jag fick till en förändring med mitt tjat. Jag tvingades svara ärligt att det var nog högst tveksamt.

Som ensam uppfostrande och närvarande förälder till två tonåriga tjejer kom jag till en punkt där mitt tjat blev mekaniskt och våra strider blev alltför ofta återkommande. Jag ville ha energi över till annat, ett hus med mer harmoni, mindre eller inget tjat och mer tid till bra mycket trevligare saker, för oss alla tre.

Efter förberedelser, som noga fick tänkas igenom eftersom mina tonåringar har en förmåga att skjuta det mesta i sank med sin eviga argumentation, presenterade jag min plan. Jag delade upp allt som var föremål för vilda diskussioner och gnatigt tjat i tre delar.

1. Det här får du bestämma själv.
2. Det här kan vi förhandla om.
3. Det här är inte förhandlingsbart.

Jag skulle ha kunnat lägga in rubbet under punkt nummer tre … så enkelt det hade varit … men jag valde det allra viktigaste för mig. Punkt nummer tre blev kristallklar. Det som inte var förhandlingsbart var att respektera överenskomna tider, göra sin läxa, inte dricka alkohol och inte ta droger eller röka. Till punkt nummer tre följde också ett självklart löfte om konsekvenser från min sida om inte reglerna följdes.
Därefter tog ett roligt, härligt, intressant och givande samtal mellan oss tre fart. Vi placerade in allt vi tjafsat om under de olika punkterna.

Det var viktigt att få det på pränt. Det var angeläget för tjejerna att få se hur mycket de egentligen fick bestämma över själva. Det blev tydliga förhållningsregler för att vi alla skulle slippa en del bråk och tjat. Och det har fungerat sedan dess.

Självklart bråkar vi fortfarande! Det är återkommande diskussioner och oenigheter. Men vi går ofta tillbaka till listan. Tar bort, ändrar och fyller på. Allteftersom de blir äldre och kan ta större ansvar. Men bråken har minskat betydligt. Jag väljer mina strider och låter mycket passera. Men jag viker aldrig från det vi har under punkt nummer tre. Och det vet dom redan. Så det ifrågasätts inte längre.

Likaså låter jag även en del otrevligheter passera. I skurar av otrevliga kommentarer och hormonstökigt beteende försöker jag se mig själv som en gås där vattnet rinner av. Jag accepterar inte alls kränkande kommentarer eller direkt riktade elaka kommentarer. Men jag låter det mesta av resten rinna av.

Oftast är deras otrevliga beteende endast ett sätt för att få mig att reagera. De kan provocera med ett till synes ändlöst tålamod för att hitta den knapp som får mig att gå igång. Det är då gåsen vaggar där ifrån. Låter vattnet rinna av och eldslågorna självdö. För om jag inte går igång … om jag inte låter mig provoceras … då dunstar ett otrevligt beteende ganska snabbt bort. Och det blir lugnt i huset igen.

Jag skriver fortfarande inte under på talesättet små barn, små problem, stora barn, stora problem. Varje barn – och tonåring – är unik. Jag buntar inte ihop dom och jag vill inte generalisera. Men jag tror att det krävs mer tålamod och eftertanke eftersom utmaningarna kan bli mycket större när man är lycklig nog att få ha tonåringar i huset.