Vi är inte bara Charlie

”Det måste bli ett slut på det här, en gång för alla” sa en svensk politiker i en tv-soffa för en vecka sedan sedan. Hon syftade på terrorattacken mot Charlie Hebdo i Paris, där tolv människor dödades, och på terror i största allmänhet. Soffpanelen hade just tittat på folkmassor med skyltar där pennor symboliserade motstånd, och sagt att det var viktigt att försvara yttrandefriheten genom att publicera Charlie Hebdos karikatyrer om och om igen, överallt.

Men är det verkligen så vi får slut på terrorattacker, en gång för alla? Genom att rita fler karikatyrbilder? Kalla oss Charlie? Demonstrera för … vad? Och mot vem? Hur långt är vi faktiskt villiga att gå för att få ett slut på det här, en gång för alla?

Det har gått en vecka sedan terrordådet. Nu, när den första vågen av adrenalin har lagt sig, börjar fler infallsvinklar bli synliga. Jag läser, läser och grubblar. Det här blir en lång text, i slutet kommer det förslag på ännu mer läsning.

De första dagarna ropade alla ”Je suis Charlie”! Men andra säger: jag är inte Charlie. Och med det menar de inte att yttrandefrihet är fel, eller att någon ska riskera att dö eller ens skadas för att de uttrycker en åsikt. Utan att: det är inte så enkelt.

pic.twitter.com/b9dzTulbRS

”I’m marching but I’m conscious of the confusion and hypocrisy of the situation.” pic.twitter.com/b9dzTulbRS / @FrancoisF24

Dels för att syftet med Charlie Hebdos teckningar kunde uppfattas olika. Som hån mot de redan utsatta till exempel. Kanske helt oavsiktligt – det är inte alltid lätt att se sin egen position, sina egna privilegier. De flesta män uppfattar sig inte som nedlåtande mot kvinnor, de flesta vita européer uppfattar sig inte som nedlåtande mot bruna, de flesta feminister skulle aldrig medvetet trampa på någon svagare, och så vidare. Men alla vet ändå vem det är som alltid får sista ordet, på det stora hela. Om vi ska få ett slut kanske vi måste låta de mest utsatta ha tolkningsföreträde, för omväxlings skull. Och bara lyssna.

Att kritisera Charlie Hebdos teckningar är inte heller på något sätt en kritik, eller ett hot, mot yttrandefriheten. Voltaire sa aldrig att man måste hålla med varenda kotte, vad de än säger. Citatet (som inte ens är hans) går tvärtom ut på motsatsen. ”Hej Charlie, jag hatar dina teckningar och tycker att de är rasistiska, misogyna, perversa och fula. Och jag vill gärna ha ett snack med dig om skillnaden mellan att sparka uppåt och neråt. Men jag är villig att ta en kula för din rätt att ge ut din tidning. Jag är absolut inte Charlie, jag är bara för yttrandefriheten.”

Ett annat skäl att inte lägga så stor vikt vid ”I am Charlie” är att attacken mot Charlie Hebdo kanske hade väldigt lite med Charlie Hebdo att göra egentligen. Jag läser att det kanske inte främst handlade om några karikatyrteckningar, utan att både bröderna Kouachi och tecknarna bara var brickor i ett mycket större spel. Att händelsen var iscensatt utförd av al-Qaida för att skapa ännu mera obefogat hat mot muslimer i allmänhet, ännu mer splittring i den franska befolkningen, ännu mer obefogat förtryck mot muslimer, och därmed värva krigare till sitt religiösa krig. Eller kanske för att visa musklerna i konkurrensen med ISIS/DAESH. [Igår, medan jag skrev detta, kom nyheter om att al-Qaida tagit på sig attacken.]

”Men jaja! Det spelar ingen roll varför terrorister mördar”, tycker många, ”de är onda och det enda som kan göra slut på det här, en gång för alla, är hårdare tag!”

Men exakt hur de där hårdare tagen ska se ut, vem de ska riktas mot och vad ondska egentligen är, det har de sällan svar på.

Och jag tror att man måste förstå hur saker och ting fungerar för att kunna förändra dem.

Så hur ser det ut i en terrorists hjärna? Hur kan man försvara eller ens förklara att man tar oskyldiga människors liv? Det har jag velat veta sen jag var liten, när jag första gången hörde talas om Baader-Meinhof och Brigate Rosse. Jag läste i intervjuer att morden på oskyldiga var ett sätt att få den påstått demokratiska staten att tappa masken och visa sitt fascistiska, verkliga ansikte. De styrande skulle göra allt för att skydda sig själva, sina slavar och sina tillgångar – till och med med risk för själva slavarnas liv. Och när slavarna fick se detta, hur vanliga människor trakasserades, hur de fattiga och svaga drabbades först i ett samhälle som krigar mot terrorn, då skulle de byta sida och själva börja kriga mot staten.

Kort sagt: man vill väcka människorna till sanningen, och man vill göra det genom att starta ett krig. Så man puttar några svaga personer framför sig, och hänger på dem bombbälten, eller sätter dem i en flygplanscockpit, eller utrustar dem med AK-47:or. Eller så drogar man sig med droger och raseri och startar kriget själv. (Såvitt jag förstår är det många mördare som drogar sig för att kunna mörda, vilket i mina ögon är bevis för att man inte kan vara både psykiskt frisk och kallblodig mördare /terrorist/krigsherre. Jag har aldrig fattat varför man psykundersöker såna som Breivik, eller varför man ens kan anses vara frisk om man skjuter ihjäl människor. Vad betyder frisk då?)

Men. Vad jag vill komma fram till här är att alla har en sanning. Alla, från snälla små gummor till avskyvärda män som offrar andras liv.
Det är ingen ursäkt för att börja kriga. Men jag letar inte efter ursäkter. Jag letar efter förklaringar, jag vill se in i folks hjärnor. Jag vill förstå var det går fel. Hur man måste göra för att faktiskt få ett slut på det här.

Grejen med ens egen sanning är att man tror att den är sann, på riktigt. Nästan alla har fått sin sanning med sig sen de var väldigt små. De har ärvt den från sina föräldrar, och deras kultur har förstärkt den. Deras hierarkiska system har förstärkt den. De tror att de har rätt, och att de andra har fel. De tror att deras statsskick, deras kultur är bättre än andras. Att deras tro är mer sann än andras. Att deras sätt att uppföra sig mot andra är det bästa, mest kultiverade. Och de har det nästan alltid svårt, eller omöjligt, att se att deras sanning bara är ett hittepå. En ideologi. Ett tankesystem, av många olika. Inte SANN, som i ”instiftad av högre makter” eller ”perfekt beräknad av världens största datamaskin”. Den råkar bara vara det tankesystem som råder på just den fläck av världen där du växte upp. Det är en ren slump att du tror på demokrati, eller Jesus, eller Allah, eller kommunism. Det finns inget sätt att bevisa att det är sant. Eller rätt. Eller bättre än något annat, för någon annan än just dig.

Och häri ligger knutjävelen. För om jag vill ha rätt, och känna mig trygg med att min sanning är den sannaste, då kan ju inte du ha rätt samtidigt. Jag kan inte respektera din sanning, fullt ut, om jag inte samtidigt kan gå med på att min sanning kanske bara är just – min. Mitt hittepå.

En av världens mest omhuldade sanningar är att pengar är det viktigaste av allting. Och för att vidmakthålla den uppfattningen måste vi generellt värdera människor utefter hur mycket pengar de har. Om de har exakt lika mycket pengar som vi själva måste vi räkna in deras övriga kapital, som till exempel utbildning, bakgrund, hudfärg, religion och så vidare; allt på en skala som de rikaste har fastslagit. För att skapa ett ”jag” och ”du”, ett ”vi” och ”de”. Ett utanförskap som aldrig går att komma undan.

En kompis till mig skrev så här nyligen:

Det är ju där rasismen kommer in, att även om du är född i Sverige, talar svenska etc. så finns det många som aldrig kommer att acceptera dig som ”svensk”. Pojkar, eller män snarare, som gått på universitetet och sedan ansöker om 270 jobb och sedan aldrig kallas till intervju. Som också ser sina universitetsutbildade föräldrar gå arbetslösa eller städa. (Det är för övrigt en förödmjukelse som män har så mycket svårare att stå ut med än kvinnor.) Jag har en bekant som är egypter-amerikan, men växte upp i England och gick på Cambridge. Det enda som gav honom tillträde till sociala cirklar var just att han hade mycket pengar, men han kunde aldrig, a l d r i g, bli accepterad ”på riktigt”. Det tror jag skapar sånt ursinne inuti sådana män, för murarna är osynliga, men de finns där hela tiden. Dessutom antar ”alla” att de VILL ta sig över den där muren, och att deras högsta dröm ÄR att bli accepterade – och det finns inget bra sätt för dem att visa att de inte vill, eller att de väljer något annat.

Alltså.
Det är inte så enkelt. Det är inte enkelt alls. Det kommer aldrig att bli enkelt.

Men jag är ändå hoppfull. Jag tror ändå att det finns lösningar, vägar att gå som leder bort från terrorismen.

Det första vi måste göra är att dra upp mössan av hat och hämndlystnad över ögonen så att vi kan se klart. Har vi ingen sån mössa så har vi säkert en annan keps, av självgodhet och blind, privilegierad etnocentrism. Av med dem!

Sen måste vi betrakta oss själva, och ta en lång, varm och inkännande blick på vem vi är. Är vi vita? Är vi rika? Är vi Charlie? Vad kan vi göra för att hjälpa varandra? Vad är vårt ansvar?

Jag tror att mitt och ditt ansvar är exakt detsamma: att visa varandra respekt. Och att vårt mål måste vara att varenda bebis som föds i den här världen, nu, och nu, och nu, och alltid, har precis samma chans att vara tillräckligt mätt, varm och älskad varje dag. För att varje människa är du, och jag, och vårt gemensamma ansvar, och från och med nu kan vi aldrig mer behandla andra människor respektlöst. Precis så enkelt är det, och så svårt.

Därför är det en bra början att säga: Jag är Charlie. Men om jag vill få ett slut på det här måste jag också säga: Jag är inte bara Charlie. Jag är du. Jag är vi. Jag är alla. Jag är Cherif, jag är bin Laden, jag är George Bush, jag är påven. Du också! Nu kör vi!

 

”Suricates, Namibia-2” by Sara&Joachim&MebeLicensed under CC BY-SA 2.0 via Wikimedia Commons  (för att det alltid är rätt att ha en bild på surikater)

 

Kloka och/eller tänkvärda texter från denna sorgliga vecka:

I address myself now to all the racists, Islamophobes, and anti-Semites:
One must not confuse extremists with Muslims. Madness has neither color nor religion. I want to make another point: stop painting everybody with the same brush, stop burning mosques or synagogues. You are attacking people. It won’t bring back our dead, and it won’t appease our families.

Madness has neither color nor religion (Malek Merabet, bror till den mördade polisen Ahmed Merabet, håller ett kort tal över sin bror)

Jag vet att det anses vara dålig smak att poängtera att vita kroppar anses mer värda att begråta än bruna, men det är en viktig del av problemet.
Vad kan man dra för slutsats av att det nyligen släpptes en senatsrapport om CIA:s systematiska användande av tortyr på muslimska offer och att den enda straffats för detta är visselblåsaren bakom avslöjandet?
Hur ska man förstå att vår statsminister åkte till Frankrike för att delta i sorgen men inte har haft tid att hälsa på i Libyen, landet som med hjälp av svenska JAS-plan bombades till demokrati så att libyerna idag lever i ett kaos som får Paris den 7 januari att framstå som ett paradis av lugn?
Jag har också fått lära mig att det kallas radikalisering när en muslim når slutsatsen att väst driver på krig och stöttar despotiska regimer i den muslimska världen.
Men om ingen tar risken att stämplas som radikaliserad kan ingen heller ställa den allra viktigaste frågan som är hur länge tror vi att vi kan skicka illegala krig, drönare, dödspatruller och bombplan till övriga världen utan att något våld ska tillstöta hos oss.

Frågan ”varför” saknas i terrordiskussionen (Kitimbwa Sabuni, SVT Opinion 13 januari 2015)

”We must all try to be Charlie, not just today but every day,” the New Yorker pontificates. What the hell does that mean? In real life, solidarity takes many forms, almost all of them hard. This kind of low-cost, risk-free, E-Z solidarity is only possible in a social-media age, where you can strike a pose and somebody sees it on their timeline for 15 seconds and then they move on and it’s forgotten except for the feeling of accomplishment it gave you. Solidarity is hard because it isn’t about imaginary identifications, it’s about struggling across the canyon of not being someone else: it’s about recognizing, for instance, that somebody died because they were different from you, in what they did or believed or were or wore, not because they were the same. If people who are feeling concrete loss or abstract shock or indignation take comfort in proclaiming a oneness that seems to fill the void, then it serves an emotional end. But these Cartesian credos on Facebook and Twitter — I am Charlie, therefore I am — shouldn’t be mistaken for political acts.

Oddly, this peer pressure seems to gear up exclusively where Islam’s involved. When a racist bombed a chapter of a US civil rights organization this week, the media didn’t insist I give to the NAACP in solidarity. When a rabid Islamophobic rightist killed 77 Norwegians in 2011, most of them at a political party’s youth camp, I didn’t notice many #IAmNorway hashtags, or impassioned calls to join the Norwegian Labor Party. But Islam is there for us, it unites us against Islam. Only cowards or traitors turn down membership in the Charlie club.The demand to join, endorse, agree is all about crowding us into a herd where no one is permitted to cavil or condemn: an indifferent mob, where differing from one another is Thoughtcrime, while indifference to the pain of others beyond the pale is compulsory.

Last year a former Charlie Hebdo writer, accusing the editors of indulging racism, warned that ”The conviction of being a superior being, empowered to look down on ordinary mortals from on high, is the surest way to sabotage your own intellectual defenses.”

We lose our ability to imagine political solutions when we stop thinking critically, when we let emotional identifications sweep us into factitious substitutes for solidarity and action. We lose our ability to respond to atrocity when we start seeing people not as individuals, but as symbols. Changing avatars on social media is a pathetic distraction from changing realities in society. To combat violence you must look unflinchingly at the concrete inequities and practices that breed it. You won’t stop it with acts of self-styled courage on your computer screen that neither risk nor alter anything. To protect expression that’s endangered you have to engage with the substance of what was said, not deny it. That means attempting dialogue with those who peacefully condemn or disagree, not trying to shame them into silence. Nothing is quick, nothing is easy. No solidarity is secure. I support free speech. I oppose all censors. I abhor the killings. I mourn the dead. I am not Charlie.

Why I am not Charlie (Scott Long, A Paper Bird 9 januari 2015)

Within the French culture war, Charlie Hebdo stands solidly with the privileged majority and against the under-privileged minorities.

So if Charlie Hebdo’s cartoons expressed or indulged racist ideas, and if its satire ”punched down” in ways that were more regrettable than admirable, then why does it feel so uncomfortable to criticize the magazine?
It’s partly because, whatever the magazine’s misdeeds, they are so utterly incomparable to the horrific crimes of the terrorists who attacked it that it can feel like a betrayal to even mention them in the same sentence.
But it’s also because, with this attack, Charlie Hebdo really has come to symbolize something much larger than the satire embedded with its cartoons: a resolve to maintain freedom of speech even in the face of mortal threats. While free speech is not at the risk of being snuffed out in Western countries over these sorts of attacks, it is an abstract value that is constantly under siege in the world and requires constant defense. The cartoons have become a symbol of that fight.
”Unforgivable acts of slaughter imbue merely rude acts of publication with a glittering nobility,” Matthew Yglesias wrote last week. ”To blaspheme the Prophet transforms the publication of these cartoons from a pointless act to a courageous and even necessary one.”
And yet, raising these cartoons to something much grander does have victims. As is so often the case, those victims are society’s weakest and most vulnerable, in this case the Muslim and non-white subjects of Charlie Hebdo’s belittling ridicule.

What everyone gets wrong about Charlie Hebdo and racism (Max Fischer, Vox 9–12 januari 2015)

The apparent logic of the mosque attacks badly misunderstands the initial Charlie Hebdo attack: if it was carried out by al-Qaeda-linked extremists, as one of the shooters reportedly claimed, then this is a group that has made fellow Muslims its primary victims.
Further, such attacks play directly into al-Qaeda’s own logic and agenda, treating the act of few fringe extremists as representative of the non-extremist whole, and fomenting the idea of existential conflict between non-Muslims and Muslims where none actually exists.
It’s important to understand, though, that these attacks and the sentiment behind them did not come from nowhere. French attitudes toward Islam are, to say the least, complex — something evidenced at every stage of this story.
The growth of France’s Muslim population — estimates suggest that about 10 percent of the population is Muslim — has led to deep concern about what that means for France’s secular traditions. (While France is predominately Catholic, most French Catholics don’t practice their religion.) The government banned head scarves and other religious symbols from public schools in 2004. In 2014, they banned concealing one’s face in public — a ban widely seen as targeting burqas and niqabs and suggesting that devout Muslim women were unwelcome in public life.
The role of Islam in France is important for understanding the culture war in which the magazine’s satire is entrenched, and its implications for a sense that France can be unwelcoming or intolerant of Muslims. In a very different way, it’s also important for understanding the attacks on French mosques. This is not to say that Charlie Hebdo and the mosque attackers share the same beliefs or motivations — there is every evidence that they do not — but rather that they exist in the same complicated melange of French identity politics.

Why are French mosques being attacked? (Max Fischer/Libby Nelson, Vox 9 januari 2015)

Nobody should have been killed over those cartoons.
Fuck those cartoons.

In the Wake of Charlie Hebdo, Free Speech Does Not Mean Freedom From Criticism (Jacob Canfield, The Hooded Utilitarian 7 januari 2015)

Listen. Whoever you are, don’t defend or justify acts of murder and terror. That’s not what being a Muslim is about. It’s about calling out oppression, be it in the form of slavery, controlled speech, or abuse. Remember that oppression can also come in the form having your rights taken away.

Stand up for what’s right. Not the hurtful, insulting cartoons, not for bloody vendettas either. Stand up for reason. Stand up for clean, honest debate. Stand up for moderation. Stand up for mutual respect of others’ beliefs and faiths. Stand up against oppression of all kinds. Even when the oppressor is one of our own. Most of all, stand up for what you believe in.
I am standing up for humanity and for the Allah who has been nothing less than beneficent and merciful.

For God’s Sake – an open letter to a Muslim terrorist (Part broken, Part whole, 8 januari 2015)

Al-Qaeda wants to mentally colonize French Muslims, but faces a wall of disinterest. But if it can get non-Muslim French to be beastly to ethnic Muslims on the grounds that they are Muslims, it can start creating a common political identity around grievance against discrimination.

Sharpening Contradictions: Why al-Qaeda attacked Satirists in Paris (Juan Cole, Informed Comment 7 januari 2015)

What Muslims Really Believe About Cartoons Of Muhammad (Jack Jenkins, ThinkProgress 7 januari 2015)

Having grown up as part of a Muslim family in several Muslim-majority countries, I’ve been hearing discussions about an Islamic reformation for as long as I can remember. Ultimately, I came to believe that the first step to any kind of substantive reformation is to seriously reconsider the concept of scriptural inerrancy.

An Open Letter to Moderate Muslims (Ali A. Rizvi, Huffington Post, 10 juni 2014)

I will not stand for this magazine, I will not celebrate the privilege of “free speech” to be a disguise for hate. I am a black woman who understands how frustrated one can be as whites continue to use laws as an excuse to be abusive to who we are whether it be religion, skin color, or sexual orientation. I know France is scared, I know people are hurting. But I cannot be this newspaper’s ally. I am an ally for the people of France, I am an ally to the victims and their families but I will not stand in solidarity for this hateful newspaper.

JE NE SUIS PAS CHARLIE (Avant Blargh, 7 januari 2015)

France Arrests a Comedian For His Facebook Comments, Showing the Sham of the West’s “Free Speech” Celebration (Glenn Greenwald, The Intercept 14 januari 2015)

The Nazi publication Der Sturmer, edited by Julius Streicher, was notorious for its obscene anti-Semitic caricatures.
Imagine if a pair of Jewish brothers, distraught at the death and destruction that had befallen the Jewish people, barged into the newspaper’s offices and murdered members of its staff.
Would we hold up as martyrs and heroes those who chose to mock the deeply held beliefs of a suffering and despised people; to degrade, demean, insult and humiliate Jews in their hour of trial, when the world they had known was disintegrating around them?
Imagine if a million Berliners turned out to mourn the political pornographers.
Would we applaud this display of solidarity?
Streicher was sentenced to death in the Nuremberg Trial.
It is not reported that many in the enlightened West shed tears.

I am Der Sturmer? (Norman G. Finkelstein, 13 januari 2015)

They call this “courage” and they think it is the defining difference between them and the killers – and not just the killers but anyone who thinks there are limits to what can be said or printed. But they too have their limits. They just don’t know it.
When people don’t know their own minds — but think they do — they are liable to be swept away by self-righteous moral passion; which is just what we don’t need as the storm clouds gather on the European horizon.

The moral hysteria of Je suis charlie (Brian Klug, Mondoweiss 11 januari 2015)

The Paris Mystery: Were the Shooters Part of a Global Terrorist Conspiracy? (Jeremy Scahill, The Intercept 12 januari 2015)

The University of Illinois fired a professor who taught the Roman Catholic view on homosexuality. The University of Kansas suspended a professor for writing a harsh tweet against the N.R.A. Vanderbilt University derecognized a Christian group that insisted that it be led by Christians.
Americans may laud Charlie Hebdo for being brave enough to publish cartoons ridiculing the Prophet Muhammad, but, if Ayaan Hirsi Ali is invited to campus, there are often calls to deny her a podium.
So this might be a teachable moment. As we are mortified by the slaughter of those writers and editors in Paris, it’s a good time to come up with a less hypocritical approach to our own controversial figures, provocateurs and satirists.

I Am Not Charlie Hebdo (David Brooks, New York Times 8 januari 2015)

The first point is that French President Francois Hollande declared this a “terrorist” attack very early on. Now, we don’t need to know any concrete details to understand the purpose of this. “Terrorism” is not a scientific term; it is inherently normative.
The uses of “terrorism” in such contexts are by now well understood. I suggested apropos the Woolwich killing that it functions as a narrative device, setting up a less-than-handful of people as a civilizational threat evoking stoic defense (of “British values,” “la république,” “the West,” etc). It justifies repressive and securitarian responses that tend to target Muslims as such, responses which in the United Kingdom chiefly come under the rubric of the government’s Prevent strategy.

On Charlie Hebdo (Richard Seymour, Jacobinmag 7 januari 2015)

Pseudo-satire uses irony and humor much like true satire does, but with crucial differences that drastically alter the effect of consuming it. Most of the unfounded fears people have about satire, and the fact that young people seem to prefer it to mainstream, traditional methods of consuming news, are actually fears of pseudo-satire and the cynicism and intolerance it breeds. That’s what Charlie Hebdo, frankly, often does.

Je Ne Suis Pas Exactement Charlie – Why I condemn the killings in Paris—but don’t endorse the mockery of Islam (Remy M. Maisel, Politico.com 9 january, 2015)

Jag tänker inte publicera Muhammed-karikatyrer. Jag tänker också avhålla mig från att dra judiska vitsar och dra bögskämt. För om jag inte är trogen denna övertygelse har våldet, ofriheten och förtrycket vunnit.
Min yttrandefrihet är den jag väljer själv.

(Carina Rydberg, Aftonbladet 13 januari 2015)

10 thoughts on “Vi är inte bara Charlie

  1. OJ VILKEN AMBITIÖS UTREDNING! Ja, jag blir både versal och lite andfådd!

    Och håller med om att jag också är lite Charlie och inte Charlie på en gång. På mitt banala sätt önskar jag en sak; jag gillar begåvad och klurig satir och skulle vilja se mer sånt.

    • annaxt says:

      Det är väl inte banalt alls. Snarare är det en av kärnorna i pudeln. Begåvad, klurig satir som bara utmanar den starkare, utan att såra den svagare. Det skulle världen verkligen behöva mer av!

  2. Jonas Söderström says:

    Din länk till ”I am Der Sturmer” är trasig.

    Jag tyckte att den här texten av Teju Cole i New Yorker var den bästa kommentaren jag läste. Den handlar mer om yttrandefrihet än terrorism i sig:

    http://www.newyorker.com/culture/cultural-comment/unmournable-bodies

    ”At moments when Western societies consider themselves under attack, the discourse is quickly dominated by an ahistorical fantasy of long-suffering serenity and fortitude in the face of provocation. Yet European and American history are so strongly marked by efforts to control speech that the persecution of rebellious thought must be considered among the foundational buttresses of these societies. Witch burnings, heresy trials, and the untiring work of the Inquisition shaped Europe, and these ideas extended into American history and took on American modes, from the breaking of slaves to the censuring of critics of Operation Iraqi Freedom.”

    • annaxt says:

      Ja den var bra Jonas. Dels sätter den fingret på problemet med de rasistiska bilderna i CH (och jag har fascinerats den här veckan över många icke-rasifierade fransmän som försvarar karikatyrerna av svarta och bruna med att det är en särskild sorts ”fransk satir” som bara fransmän kan uppskatta och förstå helt). Sen skriver han bra om det fantastiska hyckleriet i väst också.

      ”France is in sorrow today, and will be for many weeks to come. We mourn with France. We ought to. But it is also true that violence from “our” side continues unabated. By this time next month, in all likelihood, many more “young men of military age” and many others, neither young nor male, will have been killed by U.S. drone strikes in Pakistan and elsewhere. If past strikes are anything to go by, many of these people will be innocent of wrongdoing. Their deaths will be considered as natural and incontestable as deaths like Menocchio’s, under the Inquisition. Those of us who are writers will not consider our pencils broken by such killings. But that incontestability, that unmournability, just as much as the massacre in Paris, is the clear and present danger to our collective liberté.”

  3. Mitt i all jävelskap och elände har det i alla fall följt en mycket intressant och nyanserad debatt. Jag hoppas, hoppas att den fortsätter och leder till något bättre! Tackar för sammanfattningen!
    Jag tror inte jag är satirtypen, men förstår att den fyller en funktion och måste få finnas – precis som en drös andra uttryck!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *