Jag, lilla Anna och Långa farbrorn

Nu måste det avslöjas, fast det är ganska pinsamt. Det var så här. När jag var liten var min mamma chefredaktör på Kamratposten och jobbade och var kompis med alla dåtidens barnboksförfattare och illustratörer, bland annat Lasse och Inger Sandberg. Långa farbrorn och jag?Ni vet, med böckerna om Tummen och Pulvret om lilla Anna och långa farbrorn.

Sandbergarna var hemma hos oss ibland, men det är längesen nu. När jag träffade Inger på bokmässan i Göteborg för två år sen var det säkert tjugo eller trettio år sedan vi sågs sist. Hon kände inte igen mig först, men sen kom hon precis ihåg mig och visste om mina barn och mitt jobb.

– Det är väldigt kul iallafall, sa jag till Inger, att det är jag som är lilla Anna.
– Hur menar du då, frågade Inger.
– Jo, eftersom ni döpte lilla Anna efter mig.

Inger började le lite och plötsligt kände jag mig tveksam.
– Jag hade för mig att det var jag som …? Min mamma sa det tror jag … eller hur det nu var …
– Kära lilla Anna, sa Inger och klappade mig snällt på armen, det finns nog många små Annor, och du var säkert en av dem.

Men hu så dum jag kände mig i det ögonblicket. Jag rodnar över hela kroppen bara jag tänker på det. Här har jag gått och trott, varit helt övertygad, i hela mitt liv om att det var jag som var lilla Anna. Jag har säkert sagt det till en massa människor förr i tiden också, pinsamt!

När jag började tänka klart igen insåg jag att min mamma aldrig hade sagt att jag var anledningen till att lilla Anna hette just Anna. Det var bara nånting jag tog för givet som liten, i min storslagna fantasivärld där hela universum kretsade kring mig. (Det förklarar också varför jag blev så häpen och besviken när jag började ettan och det fanns två Annor till i klassen! Jag visste inte att det fanns fler som hette som jag!)

När vi läste Anna-böckerna hemma så tyckte jag nog bara att det var självklart att den söta lilla flickan skulle heta Anna, och att hennes mamma skulle tycka om jordgubbstårta precis som min mamma. Det var bara i sin ordning.

Men nu måste jag alltså leva med insikten att jag inte var hon, och hon inte jag.
Så kan det gå!

PS En helt annan sak om lilla Anna – nutidens barn verkar ha en mer misstänksam attityd till böckerna om den lilla flickan och den långa farbrorn. ”Det låter helt sjukt” har jag hört mer än en tonåring kommentera böckerna. Så tänkte aldrig vi – kanske var farbröderna ett mer självklart inslag i våra liv?

Det killar i min ficka

(via MaxMagnus Norman)

Andra bloggar om: , ,

5 thoughts on “Jag, lilla Anna och Långa farbrorn

  1. Detta tyckte jag var jättekul — även om det kanske inte var så kul för dig att få Anna-konkurrenter. Själv blir jag förnärmad när jag träffar sådana som påstår att de också heter Lotten, vilket de ju rimligtvis inte kan eftersom jag är den enda i hela världen med det namnet. Likadant är det med födelsedagar. ”Vaddå, fyller du år 2 februari, det kan du ju inte — det är ju min dag!”

    ”Det killar i min ficka!” Ja jädrar anåda vad tiderna har förändrats när det gäller somt.

  2. Men det är klart att hon inte kunde erkänna att det är du som är lilla Anna. Inte nu, när du blivit stor flicka och hon inte ens kände igen dig först. Jag kan säga att även om jag bara träffat dig irl en enda gång är det självklart att du är lilla Anna! ;)

    (PS: Det är faktiskt jag som fyller år 2 februari! Lotten bara härmas, även om hon råkar vara född året före.)

  3. Stackare! Men hon som namngett huvudpersonen i min bok, vet precis vem hon är.

    Hade du varit i min ålder är chansen stor att du varit ensam i din generation om Anna. För det hette bara gamla tanter när jag var barn. När jag var 16 stötte jag på en jämgammal Anna – och jag tyckte så synd om henne som hade ett tantnamn… det svänger det där.
    Men mitt förnamn ska man vara lite äldre för att heta, så jag delar det inte med så många 55-åringar.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *