annaxtNär man var liten var det inget konstigt att säga man, när man menade jag. Så här lät det i typ alla radio- och tv-program när man intervjuade nån:
– Hur känns det nu när du har vunnit den här enorma guldpokalen?
– Jo man är ju rätt glad!
– Hur känns det nu när ditt hus har brunnit ner och du har förlorat din frimärkssamling som var världens största och finaste?
– Jo man är ju lite ledsen.
– Hörni! Berätta om hur det gick till när ni träffades!
– Jaa, man hade ju snofsat till sig va, och så gick man på balen, lite nervös var man ju …
– Ja det var man! Man hade ju hört att det skulle komma en massa snygga prinsessor men man hade ju inte så stora förhoppningar kan man säga …
– Nej men så parkerade man pumpan, förlåt ekipaschet utanför och så sprang man uppför trappan va, halt var det ju med glasskorna men det gick bra ändå, och så kom man in i den där stora salen …
– Ja och då sa det bara kluck, liksom! Så fort man såg na.
Och ingen tyckte att det var det minsta konstigt. Jag har aldrig fått någon bra förklaring på varför vi pratade så om oss själva och sa ”man” när vi menade ”jag”. Var det för att ingen skulle tro att vi gjorde oss märkvärdiga, nån slags Jante-grej? Eller var det tvärtom för att vi ville verka fina i kanten, så där som brittisk överklass när de säger One really must have some tea, before one collapses here on the Chesterfield?
Eller helt enkelt vanlig svensk blyghet och tafflighet, som gör att det känns lite lättare att prata om sina känslor när det är ”man” och inte ”jag” som känner dem?
I vilket fall som helst, när jag kom på mig själv med att säga ”man” fast jag menade ”jag” (som i t ex man blir så besviken när ens kompis inte ställer upp) så ansträngde jag mig verkligen att säga ”jag” istället och då märkte jag vad djupt det satt att säga ”man”, att det verkligen tog emot att säga ”jag” ibland. Konstigt!
Varför jag tänkte på det här idag var för att jag upptäckte att jag börjat säga ”en”, i stället för ”man”, ganska obekymrat. Trots att jag bara för tre år sen fnös och kallade ”en” för bonnigt. Nu känns det alldeles rimligt och bra väldigt ofta, och jag får snarare hejda mig så att jag inte använder det när jag skriver till såna som jag vet fortfarande fnyser.
Det var inte svårare än att byta ”han/hon” till ”hen” faktiskt!
Men då kom alltså nästa tanke, att ”en” kanske också kan missbrukas för att slippa säga ”jag”. Att man, en, jag! kanske borde skärpa till mig och säga jag när jag menar jag.
Vad säger du?
En annan är ju från bonnlandet och uppväxt med en, i stället för man. Som i: ”En kanske skulle gå och lägga sig..” Eller: ”En har inte roligare än en gör sig”
Eller som i denna dialog:
Landsfiskalen: ”Damen har inget lyse på cykeln, det måste man ha.”
Damen: ”Ja, ja, en skulle ha haft så mycket. En skulle ha haft vantar också.”
Men visst ligger det mycket i det du skriver att en (man) ofta kryper bakom ett mer allmänt en (man) när jag borde säga jag. Jag gör det och man gör det. Och just i denna sista mening verkar det inte gå att byta ut man mot en. Mysko!
Jo det går, tror jag, men låter väldigt konstigt. Det finns ju såna meningar där en verkligen blir förvirrande, särskilt om de kombineras med en (1). Kanske bara en vanesak, jag vet inte!
Att prata om sig själv som ”man” tycker jag känns som ett slags feg-jag. Man (jag) behöver inte ta fullt ansvar för vad man (jag) tycker och samtidigt vädjar man (jag) till den som lyssnar om medhåll.
För ett antal år sedan kom jag på mig själv med att ”manna” och tvingade mig själv att börja använda jag istället. Det var riktigt skönt att våga stå för sig själv.
Ja precis! Befriande, fast lite läskigt i början.
Ja, så fuskar jag hela tiden när jag är feg för att säga som det är! Låter jättelöjligt. I min dialekt säger vi ofta en och ett tag skrev jag det jämt också, som ett politiskt statement för jämställdhet. Var så trött på alla man och -män. Men det lät ofta fel tyckte jag, så jag övergick till man igen. När jag läser den här texten ångrar man sig lite, dårå.
En sak som verkligen lät konstig i mina öron var när somliga ersatte ”man” med ”kvinna” ett tag på 80-talet! Men samtidigt blev det tydligt hur inte alls neutralt ”man” är.