annaxtEfter min långa cancerbehandling på SÖS och KS blev jag remitterad till rehab på Vidarkliniken. Det vill säga, Stockholms landsting har fem olika rehabkliniker att välja på – jag valde Vidar, eftersom jag hört så mycket bra om den från vänner som varit inlagda där. Det är ett antroposofiskt drivet sjukhus.
Allting på Vidarkliniken är varmt, välkomnande, ulligt, mjukt och vilsamt. Det är kanske det mest människovänliga ställe jag varit på i hela mitt liv. Här är mitt rum.
Även sjukhuskorridorerna på Vidar skiljer sig ganska mycket från de på SÖS och KS.
Vilan är viktig på Vidarkliniken. Jag visste inte hur mycket jag behövde vila förrän jag kom dit! Första veckan var jag så orimligt trött – så var det för alla andra jag pratade med där. Första veckan var man trött, hungrig och omtumlad. Andra veckan började man känna lugnet. Fortfarande sen jag kom hem är jag innesluten i en bubbla av lugn, som om stress inte kan komma åt mig.
Erik Asmussen hette den danska arkitekten som ritat både Kulturhuset i Ytterjärna, på bilden, och Vidarkliniken. Arkitekturen är enligt antroposoferna tänkt att bidra till tillfrisknande.
Fönstret i Kulturhuset får färg av olika metaller och är diamantslipade.
Matsalen där vi åt frukost, lunch och kvällsmat varje dag
Veckans meny visas på en skärm. Maten är vegetarisk för det mesta, och god! Lustigt nog vande jag mig direkt vid att äta kvällsmat redan klockan fem, utan att bli hungrig på kvällen. Och att äta gröt till frukost varje dag, och till kvällsmat ibland :)
Första dagen satt jag ensam vid ett av de tysta borden, för att ge mig själv en chans att landa lite istället för att börja babbla med en gång.
De flesta som kommer till Vidarkliniken är lite sköra och tilltufsade. För en del tar det sig uttryck i gränslöshet, andra blir väldigt tillbakadragna. Den här tumregeln är bra för att utjämna olikheterna och bidra till lugnare stämning vid måltiderna.
Frukost med utsikt
Omgivningarna i Ytterjärna är fantastiska, alla årstider. Det finns många fina promenader. När jag kom var allting täckt av snö, sen regnade det och blev barmark igen.
Vidarkliniken har sitt eget vattenreningssystem med vattentrappor och dammar. Mycket meditativt, men som system betraktat skrotfärdigt. Trappstegen är hjärtformade för att vattnet ska gå i åttor och därmed få in maximalt med syre för reningens skull.
På Mikaelsafton kom barn från Örjanskolan med lyktor i händerna och sjöng för oss på innergården.
Mitt fönster med lampan
Bakom sjukhuset finns en äppellund som blev min favoritplats. Lika vacker i alla väder. Det luktade äpple på långt håll och på många träd hängde goda vinteräpplen. Rött järn är fantastiskt gott!
Lite längre neråt vägen finns Nibble handelsträdgård, trädgårdsparken med projektet Dina 200 kvadratmeter, vattentrapporna, växthus och odlingar.
Här börjar havet. En koloni av sothönor fanns här varje dag.
Frostiga dagar
… och plötsligt varmt och soligt och en björk full med gula sångare.
Dagrummet blev en trygg plats. Där satt vi och la pussel, drack te, stickade, spelade kort, sjöng ibland, tände en brasa. Var tillsammans, vi på avdelning 2 som troligen aldrig skulle ha träffats annars. Trötta människor, nära samtal. Viktiga vänner, som jag ofta längtar efter.
Natten var kolsvart, Vidarkliniken ligger mitt ute i ingenting. Solen gick inte upp förrän vi kom ner till frukost. Klockan sex, när medicinerna kom, lyste månen fortfarande som en silverbricka ovanför grantopparna utanför mitt fönster. Bara en svag gyllene rand längs horisonten visade att morgonen var på gång.
En dag plockade jag en kvist med runda, knottriga bollar utanför huset. Jag ställde dem i fönstret, och tre timmar senare hade de exploderat till fjunbollar! Har ingen aning om vad växten heter, men det är som trolleri!
En annan dag gick vi på Örjansskolans julbasar och fyndade leksaker, pepparkakor och baklava.
En av mina behandlingar var läkeeurytmi, här är terapirummet. Terapin har många likheter med tai qi och qi gong, och var väldigt uppiggande!
Sista veckan gick jag två långa promenader varje dag, det blev så lätt och oemotståndligt. Den här var en av de finaste: en lång stig längst havet, sen brant upp och ner igen genom skogen.
En eftermiddag gick jag runt i dimman, medan det blånade och mörknade. Till slut var det bara gatljusen som ledde mig hem. Gatlyktorna är låga, för att visa vägen men inte skymma stjärnorna. Omtänksamt!
Spara
Vilket fantastiskt text och bilderna är ju underbara.
Om man kan komma hem därifrån med lugn i sinnet, omständigheterna till trots, måste de göra någonting rätt.
Jag har ingen gud att be till men du kommer att finnas i mina tankar tills du blir friskförklarad och efter det också förstås :-)
Tack snälla! Jag blir jätteglad för dina ord.