annaxtVi hyr vår lägenhet av gud, eller av kyrkan iallafall, närmare bestämt av den lokala församlingen. När vi flyttade in för tre år sen sa jag högt och tydligt till alla som ville höra på att nu ville jag aldrig flytta mer! Dels för att det var en väldigt trevlig lägenhet och dels för att det var en utmattande flytt.
Visserligen har jag bara flyttat åtta gånger i vuxen ålder (den genomsnittliga svensken flyttar elva gånger i sitt liv!) men jag kände att det kunde räcka nu. Att det skulle vara helt okej att slå sig ner för gott här.
Gud ville dock annorlunda. Förra året fick vi hyresgäster veta att huset skulle helrenoveras i 40-talsstil (huset är byggt 1941), stambytas och få ny dragning av elen. Det skulle ta minst nio månader och under tiden skulle vi som inte hade egna reservboenden bli evakuerade, oklart vart. Efter nästan ett år, för bara några veckor sen, fick vi veta att vår familj fått ett evakueringsboende i huset intill! I en lägenhet som varit prästbostad för länge sen, mycket större än den vi bor i men i gengäld måste vi flytta in även hela vårt källarförråd i ett rum i lägenheten. Hyresvärden skulle betala stadsbud, vi skulle packa och allt sånt själva.
Så vi flyttade i söndags. Och nu skulle jag ännu mer vilja utbrista ALDRIG MER!!!
Men om nio månader är det ju dags igen. Dags igen att adressändra, flytta alla abonnemang, fylla i alla formulär. Dags att packa ner alla böcker i drygt 100 flyttkartonger (stadsbuden vill bara ha dem knappt halvfulla), packa ner allting annat i ytterligare hundra kartonger, montera ner alla lampor och krokar, surra ihop alla sladdar, samla ihop alla miljoner prylar, märka alla kartonger jättenoga, rulla ihop alla mattor, ta alla kläder från sina galgar och vika ihop, packa alla galgar, städa ur kyl och frys, bryta alla naglar och nysa oavbrutet av allt damm som virvlar upp.
Japp, om cirka nio månader är det dags igen att inte hitta nånting, upptäcka att alla lådor ändå står på fel ställe och huller om buller ¤#&*, dra alla sladdar igen, inse att internet inte funkar, ringa timslånga samtal till internetleverantören, montera upp alla lampor och krokar, försöka hitta kastrullerna för att laga mat och till slut hitta dem i en kartong märkt ”KÖK” underst i en hög i rummet märkt ”FÖRRÅD”, och så vidare och så vidare.
Jag har gått upp fem varje morgon i en vecka och röjt kartonger och fällt ihop kartonger, jag har tänkt kartonger, jag har drömt kartonger. Efter hemflytten nästa år flyttar jag aldrig mer! Om de tvingar mig att flytta tänker jag kedja fast mig i en garderob och leva på dammtussar och pälsängrar :O
Men! Vi har i allafall tak över huvudet. Och ett väldigt roligt tak dessutom, med stuckaturer. Vi har sängar, och bokhyllor som det snart står böcker i (när jag packat upp de dryga 100 kartongerna). Idag fick vi igång tvättmaskinen och har tvättat fem tvättar som vi har hängt på finurliga ställen, i brist på torkställ. Och vi har städat kallskafferiet – vi har ett kallskafferi! Med fönster i! Det här är säkert enda gången i mitt liv jag bor i en prästbostad från sekelskiftet, så jag tänker på det som att vi gör en äventyrlig utflykt till en främmande plats där det finns kallskafferier och milsvida iskalla parkettgolv och kakelugnar som man inte får elda i och stuckaturer i taket som är fyra meter ovanför. Det blir roligt, och slitsamt, och till sist får vi komma hem igen.
Och i mitt nästa liv ska jag äga endast en dromedar, en tältsäng och en kaffepanna.
Å fy förihelvete vad jobbigt det ser ut! Jag lider SÅ med er!
Men en ännu starkare känsla är att jag så innerligt längtar efter att få se bilder på hur nylägenheten ser ut! Tänk om ni trivs där så mycket att ni helt enkelt vägrar flytta tillbaka?
Bilder kommer, när det inte bara är kartonger på dem! Men jag tror att chansen att vi ska kunna stanna här är minimal. Hyran kommer att ligga MYCKET högre än vad vi har nu. Plus att vi verkligen gillar gamla lägenheten! Som ju kommer att vara ännu finare när vi kommer tillbaka, förhoppningsvis!