Polytetrafluoretenhjärna

Jag har ett arbetsminne som en häst. (Har hästar bra arbetsminne? Kan vi ha det som en hypotes så länge iallafall? Det lät så bra.) Om du till exempel lägger fram 20 olika föremål på en bricka framför mig och sen tar bort dem (eller blandar upp dem med en massa nya) så kommer jag ihåg förvånansvärt många.

Men det kan inte vara vilka saker som helst: ju bättre jag förstår mig på dem, och ju mer mönster det är i dem, desto lättare går det. Helst ska det vara bokstäver och ord, då blir jag som ungen i Kod Mercury och bara zoooom memorerar allting. Det kan också vara chokladbitar, men helst mörk choklad med likör i. (Jag saknar också impulskontroll. Enda anledningen till att jag skulle ha klarat marshmallowtestet när jag var liten var att jag aldrig har gillat marshmallows.)

Så det är ju bra, jag kan komma ihåg långa konversationer ordagrant (om de var intressanta), memorera långa ocr-nummer och kortföljder, upptäcka mönster i intriger etc etc. Jätteanvändbart? Inte så ofta.

Och tyvärr har jag långtidsminne som en fluga. Eller så är min hjärna gjord av teflon, eller så är det något annat fel. Om jag inte fokuserar på var jag lägger en grej så är den så gott som försvunnen för alltid. Nu har jag ägnat ett oförsvarligt antal timmar de senaste veckorna åt att leta efter ett Mycket Viktigt Papper som jag borde ha lagt på ett ställe för Mycket Viktiga Papper Som Inte Får komma Bort. Men ligger det där? Nix. Ligger det någon annanstans? Vet inte. Varför sa jag inte högt till mig själv ”Nu lägger jag det HÄR” och märkte ut platsen på en karta och scannade in kartan och skickade den till Evernote? Varför varför varför? När jag blundar och försöker skapa minnesbilder blir det bara hemskt, jag ser alla möjliga scener där jag slänger pappret i pappersinsamlingen, använder det till att tända en brasa med och klipper tårtpapper av det.

Här är lite olika tester om man vill trösta sig med att man iallafall kan komma ihåg hur många frukter och chihuahuor det låg på brickan:

Det sista är jättedeprimerande eftersom en apa är tusen gånger smartare än man själv.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *