annaxtNär jag växte upp (60- och 70-talet) var det otänkbart att svenska medier skulle publicera bilder eller namn på ännu inte dömda brottslingar. Vi fick lära oss att man inte var skyldig förrän dom hade förkunnats. Man sa oss att det var för att skydda en person som kunde vara gripen av misstag, för att skydda den gripnes familj, för att det bara var snaskigt och av inget större värde att offentliggöra bilder på misstänkta.
Första gången jag minns att jag såg en ”fantombild” och bilder på en misstänkt, ännu inte gripen, var efter Palmemordet 1986. Det förekom säkert innan men som sagt, det är mitt första minne. En ful och suddig bild av Christer Petterson. Jag minns inte hur man argumenterade för att publicera bilden som måste ha varit mot de pressetiska reglerna även då, men det var väl paragrafen om allmänintresse, eller så var man rädd att han skulle skjuta någon mer. Det var (också vitt jag minns) oerhört sällsynt i Sverige då med kallblodiga mord på öppen gata, så man visste inte vad mördaren kunde ta sig till.
Fantombilden fick 7-8 000 tips att strömma in till polisen. Tyvärr vet man fortfarande inte vem det var som mördade Palme. Däremot var det många som blev misstänkliggjorda. Samma sak hände efter mordet på Anna Lindh, då minst en person felaktigt pekades ut efter bildpublicering av flera trovärdiga källor. Den så kallade ”33-åringen” hängdes ut i alla tidningar och fick sitt privatliv uppfläkt, till ingen som helst nytta. Flera tipsade om honom, svor på att han var samma man som på bilderna från NK:s övervakningskameror, än som tipsade om den verklige mördaren, Mijalovic.
Tunnelbanerånaren är ett kräk, det finns det nog ingen som säger emot. (I mina ögon är han också en djupt störd och avstängd person, troligen nerdrogad och en varningssignal om hur kallt vårt samhälle är på väg att bli.) Alla vill att han ska åka fast. Alla vill att han ska straffas hårt, för det han gjorde är så omänskligt. Det hade varit så lätt att säga till spärrvakten och på så sätt förhindra att en annan människa skulle skadas svårt, men han gjorde inte det. Och vi hatar honom för det, för vi vill inte att människor ska vara så omänskliga. Vi vill att människor ska bry sig om varandra, skydda varandra, ta hand om varandra. Vårt samhälle, hela vår existens bygger på det.
Så varför skulle man inte lägga ut bilderna från tunnelbanans övervakningskameror på den här mannen? Just nu sitter en man gripen för rånet, och enligt vissa källor inom polisen är det tack vare tipsen som kom in sen man publicerat bilderna som man kunnat hitta honom. I det här fallet verkar alltså publiceringarna (polisens och/eller medias) ha hjälpt (om det inte visar sig att fel man är gripen).
Pressombudsmannen tycker trots det att publiceringarna i media var fel, och jag håller med. Jag har alltid varit emot att man publicerar bilder på misstänkta innan de gripits, oavsett vilka de är. Det kan finnas vissa undantag, jag ska återkomma till det, men argumenten för att man ska låta bli väger i de allra flesta fall mycket tyngre.
För det första: Oskyldiga kan råka illa ut, särskilt när det finns en uppretad mobb därute. När någon har begått ett särskilt avskyvärt brott blir det lynchstämning, och det är väldigt lätt att ryckas med i såna känslor. Man skickar vidare bilder på Facebook, skriver på upprop och så vidare. Folk vill spela hjältar och stoppar någon på gatan för att de tycker att han liknar den misstänkte, tar bilder med sin mobilkamera, generar personen inför hans bekanta. Om personen i fråga blir rädd och börjar springa kan det sluta väldigt illa.
Det kan räcka med att vara lite lik personen på den suddiga bilden för att någon ska bli antastad. Uppjagade människor har ofta sämre omdöme. Många svenskar har också svårt att skilja personer med en annan genetisk bakgrund, till exempel asiater, från varandra. Polisen är också oroliga för att oskyldiga ska komma till skada: kolla från 13:35 i gårdagens Rapport på SVT Play.
För det andra: svensk lag säger att man är oskyldig tills man är dömd. Det beror inte på någon särskild svensk ridderlighet. Det beror på att man inte vill sätta oskyldiga människor i fängelse. Sånt händer, och det är alltid lika fruktansvärt för den oskyldigt anklagade, pinsamt för rättsväsendet och dyrt för skattebetalarna. Föreställ dig själv att du blev anklagad för mord, pedofili eller förskingring, kanske av någon hämndlysten före detta partner eller anställd. Skulle du vilja ha din bild i tidningarna då?
För det tredje: Det är inte enkelt att avgöra när man ska publicera bilder eller inte, och om man ska pixla eller inte. Här förklarar Folkbladets chefredaktör varför man pixlat en sexförbrytare men avpixlat tunnelbanerånaren. Jag tycker inte att det ska vara så godtyckligt, och jag tycker absolut inte att ”allmänintresset” ska vara en del av beslutet. En chefredaktör vill sälja lösnummer, alltså kommer hen att tycka att allmänintresset är stort.
Det kan som sagt finnas tillfällen när även jag skulle välja att publicera. Om en person är oerhört farlig för allmänheten och man är helt säker på vem det är, till exempel. Om man har prövat många andra utvägar.
Allmänintresset tycker jag som sagt är en väldigt dålig ursäkt. Jag tycker inte att det har funnits någon anledning att publicera bilder på Breivik, Ausonius, Mangs eller andra terrorister, galningar eller seriemördare INNAN de dömts. Om man absolut måste identifiera räcker det med generella beskrivningar som kön och ungefärlig ålder. Eventuellt också nationalitet, om man som i Breiviks fall ville undvika att rasister skulle börja lyncha invandrare.
Ibland kanske det kan vara berättigat att publicera bilder på någon som blivit gripen men inte dömd, men i stort sett aldrig på någon som ännu inte ens är gripen, med anledning av risken för lynchmobbar och självutnämnda poliser som tar fel på person.
Här berättar Expressens chefredaktör hur de tänkte när de la ut bilden. Han är uppenbart medveten om att kvällstidningarna kan ställa till problem, och säger:
”I fallet med gärningsmannen i t-banan, han som rånar och later folk ligga kvar på spåret, har flera redaktioner alltså ansett att det var ett uppenbart allmänintresse att publicera en bild där han kunde kännas igen. Detta för att allmänheten skulle varnas och polisen få in tips.
Om detta var rätt eller fel av mig och ansvariga utgivare kan ingen veta. I går kväll greps en misstänkt, kanske tack vare bilderna i tv och tidningar, och om det var rätt person och ingen mer hann komma till skada så bistod kanske journalistiken denna gång rättsskiparna. Men, och det måste man komma ihåg, det är inte journalistikens egentliga uppgift.
Om vår rapportering ökar möjligheterna att lagföra personer som utgör en fara för medborgarna, är det förstås positivt. Men journalistens uppdrag är inte att jaga rånare i tunnelbanan, det är att berätta – och PO har rätt i att det ibland inte går att överblicka konsekvenserna.
Om någon tv-tittare eller tidningsläsare i går pekade ut fel granne som “rånare”, då har våra bildpubliceringar snarast ställt till det för utredarna. Och än värre hade det varit om någon hämndlysten allmänhet gett sig på en oskyldig person som råkade vara lik mannen i media. Och så vidare.
Det är många överväganden att göra, och de senare riskerna är orsaken till att Expressen och andra redaktioner så sällan identifierar misstänkta eller dömda. Vi gör undantag ibland, när vi anser det vara relevant, men vi är försiktiga.”
Jag vet att det är många, jättemånga, som tycker att polisen självklart ska efterlysa med bilder och att Efterlyst är ett bra program som hjälper till att göra samhället säkrare. Jag är inte så säker på det. Det kan vara tvärtom. Jag tror att polisen redan har det mesta de behöver från övervakningskameror, vanliga vittnesmål och de tips som alltid kommer in, Efterlyst eller ej. Att publicera bilder är en slippery slope, en hal och lerig nerförsbacke. Börjar man visa ansikten vill nog många ha mer, oftare, tydligare bilder.
De pressetiska reglerna och den svenska lagen är skrivna så att upprörda känslor inte ska spela alltför stor roll. För du och jag är ju förnuftiga människor, men när någon vi bryr oss om blir skadad så tappar vi en del av förnuftet. Och står vi tillsammans med hundratals andra arga människor finns det risk att det försvinner helt. Ingen av oss är heligare än så.
För att göra samhället säkrare behöver vi börja luta oss mindre mot polisen och göra mer själva. Vi behöver ta bättre hand om varandra och inte bli mer som tunnelbanerånaren. Vi behöver vara ute mer, hålla mer koll på varandra. Vi behöver dricka och droga oss mindre. Vi måste fundera på om vi ska låta våra vänner supa sig halvt medvetslösa. Vi behöver göra varandra sällskap hem, prata med varandra på tunnelbanan, vara bra vuxna föredömen för allas ungar och göra vad vi kan för den som har det mycket sämre än vi själva. Vi kan vara modiga på riktigt, när vi är ute på stan, och lägga oss i när vi ser att nånting går på tok. Vi kan fundera i några minuter innan vi delar upphetsade meddelanden på Facebook.
Alla kan inte göra allt för att rädda världen, men de flesta kan göra nånting bättre än att sitta och skräna anonymt på Flashback.