(Kom just på att jag redan har skrivit det här inlägget en gång. Men se det som en favorit i repris, som varav hjärtat är fullt och som okej då, hon får väl tjata om det där igen.)
Ibland tittar jag på mina barn och tänker att det är ändå bra märkligt hur kloka och vackra och intressanta de har blivit, trots sina föräldrar. Och modiga! Ja, jag vet. Era kids är också fantastiska. Men låt mig ändå få berätta om Max, min äldste son som verkligen har gett sig ut på äventyr. Han cyklar sig igenom Europa, utan pengar. Ja, jag vet! Det är helt galet. Men bra.
Max började resan med att rusta upp sin gamla cykel. Sen sa han upp alla avtal, abonnemang och betala alla räkningar och skulder. Med några hundringar kvar på kontot gav han sig av den 12 oktober, först med tåg till Köpenhamn och Amsterdam. Där satte han ihop cykeln och började trampa söderut. Från början hade han sällskap med med en kompis, de tog skilda vägar i Paris och sen fortsatte han ensam. Det var meningen att han skulle ha kommit iväg mycket tidigare, men livet och döden och två begravningar kom emellan.
Men nu är han redan i Spanien! I spanska Baskien, Donostia-San Sebastian närmare bestämt. En av de coolaste platser jag har varit på, och de har fantastiskt goda pintxos/tapas. Jag satte in 300 kronor till tapas till Max som en tidig julklapp. Nån måtta får det vara på att inte ha pengar att äta för.
För det är faktiskt ett riktigt experiment han gör: hur man kan klara sig utan pengar eller i alla fall överleva på minimal budget. Vad man måste kunna, hur man bygger och odlar och fixar allt man behöver själv. Vilket betyder att ibland har han faktiskt ingenting att äta, och ingen trygg plats att sova på.
Ibland vaknar Max upp på ett fält.
Ibland tältar han, ibland bor han hos soffsurfare. Hans cykel väger bortåt 40 kilo med all utrustning, men den håller fortfarande (peppar peppar) och tar honom ständigt söderut.
Till Spanien idag alltså. Nästan 150 mil på cykel.
Ja, jag ville bara säga det igen. Det är så coolt. Här är hans blogg.
Jag har sagt förut och jag säger det igen. Det han gör är så klokt och spännande att man blir avundsjuk.
Varför var jag inte så mogen vid den åldern?
Varför är jag inte så mogen ens nu när jag är mer än dubbelt så gammal som han?
Det får mig också att tänka på Tove och Adam Frisch (12år) som gav sig iväg på en fotvandring mellan Nordkap och Gibraltar i början av 80-talet. Tove, mamman, bloggade(!) om det i DN på den tiden det begav sig.
Arne
Det är häftigt! Och det är klart ni ska vara stolta!
Här får vi ångest för att en unge ska gå på folkhögskola i Brighton ett halvår.