annaxtAlla sorts samtal är bra, skrev jag, och det håller jag fast vid. Med ett undantag: samtal om bantning. Det är det enda ämnet som kan få mig att vända på fläcken. Om du vill bli av med mig: prata om tårtbiten du åt igår och hur många kalorier och kolhydrater den innehöll. Viktsnack är samtalets motsvarighet till muzak, lika ointressant och bedövande tråkigt.
Men allting annat går! Och eftersom man måste börja någonstans kan man gärna börja med vädret, om det känns bra. Här har vi otroligt mycket att lära av tanter. Tanterna är retorikens stöttepelare, de är den grund på vilket alla samtal vilar. Som min favorittant till exempel, hon med Runar och Carola. Eller en annan urgammal tant på en annan busshållplats för några dagar sen, som fick alla i kuren att börja prata med varandra, jämföra busshändelser och le mot varandra. Bara för att hon började att prata med mig om vädret.
Man kan bli förvånad ibland. En vän som jag uppfattar som otroligt social, nyfiken och vänskaplig berättade att han absolut inte vet hur man håller ett samtal levande. ”Det slutar alltid med att jag tar över samtalet”, sa han. ”Jag vet liksom inte vilka frågor jag ska ställa, när någon berättar något. Även när jag går igång på det dom har sagt så kopplar jag det till mina egna tankar och idéer”.
Han var rädd att verka för burdus och ointresserad, och ville ha förslag på följdfrågor. ”Du har alltid så bra frågor”, sa han, ”hur gör du?”
Jag tänkte att jag är genuint nyfiken, förutom det faktum att jag har jobbat i många år som journalist och har lärt mig ganska mycket om dialogens teknik och struktur. I nästan alla samtal utgår jag från att jag verkligen kan lära mig nånting nytt av att lyssna på jag du pratar med, även när det verkar osannolikt. Jag vill faktiskt veta hur det kommer sig att personen gör det hon eller han gör, hur det började, hur det går till eller hur det känns. Om den man pratar med uttrycker en åsikt eller en känsla är det bara att ta den åsikten eller känslan på allvar, och ta reda på mer!
Det viktigaste är förstås att lyssna. Man får bestämma sig för att hålla sig själv på mattan, helt enkelt. Oavsett vilka roliga eller smarta idéer man får när man lyssnar, så måste de vänta. Man måste fokusera på att faktiskt höra, förstå och komma ihåg vad den andra personen pratar om.
Det här är säkert grundkurs för många. Självklart och enkelt. Men några av oss måste öva, öva och öva! Till exempel tog det mig många år att förstå att det finns folk som blir stressade av att få hypotetiska frågor (typ Vad skulle du välja; att få evigt liv eller att vara lycklig hela tiden men dö ung?). Jag tycker sånt är jätteroligt och skulle inte tveka att svara på en sån fråga även från en fullkomlig främling. Men nu har jag förstått att många människor tror att de blir testade och inte tycker att det är ett dugg kul.
Läs vad andra skriver om: tanter, samtal, dialog, kallprat.
Jag jobbade på en mottagning för sjukgymnaster ett tag, där var folk verkligen mat… um lite fobiska. Man pratade, så fort man åt om hur mycket kalorier det här var och att man egentligen inte borde och oj oj. Det var ganska tråkigt. Kan vi inte bara inte äta liksom?
Men åååååh. Jag ville svara på en sådan där hypotetisk fråga nu! Den skulle komma sist och så skulle jag kasta mig in här och skriva så pekfingrarna glödde.
Istället kan jag bara tala om att WV är regal. I dessa tider och allt.
Och nu blev WV castmrke. Så konstigt.
Hjälp, jag kan inte sluta! Nu blev WV frack. En helt annat sorts kastmärke!
Äsch annaN ska det ju vara. Och nu blev WV illeragu. Usch.
Jamen vilket skulle du då Lotten? Leva för evigt eller vara lycklig hela tiden men dö ung?
Och kanske ännu viktigare: Om du kunde skapa evig fred på jorden genom att offra ditt eget liv, skulle du göra det då, om a) ingen visste om det, alternativt b) du skulle bli hela världens hjälte efter din död?
För att inte glömma den kanske knepigaste frågan: Bli osynlig eller kunna flyga?
Illerragu! Mums!
Ja! Nu får jag svara!
Nej, jag skulle inte offra mitt eget liv för annat än mina barn. Och jag vill verkligen inte leva för evigt. Kan man kombinera de två och ge sitt liv för världsfred i 82-årsåldern?
Och så vill jag helst vara osynlig. Flyga behöver man ju inte kunna om man är osynlig.
Hurra!
Bra tänkt! Du stapplar fram till presidenten på 100-årsdagen och bara ”Madam, I'm willing to give my life for world peace, don't build too many statues”.
Men det där med att man inte behöver kunna flyga förstår jag inte. Hur ska du då kunna titta in genom folks fönster på tionde våningen?
Jag har jättesvårt att kallprata med människor jag inte känner. Jag är rädd för att tränga mig på, rädd för att verka för nyfiken … Det är nästan alltid lättare om jag kan gömma mig bakom en roll – juristens, tjänstemannens, föreläsarens.
Människor jag känner eller är bekant med älskar jag att prata med och jag anser rent förnuftsmässigt att kallprat är just så betydelsefullt som du skriver. Men hur lär man sig att ta kontakt med och kallprata med människor man inte känner?
WV=mialoga, det känns ju helt rätt
amen, du måste läsa dom sista (senaste menar jag ju förståss) inläggen på http://juliaskott.wordpress.com/
En riktig bantarsnack-duell.
Tricket är att låta kallpratet bli varmprat:-) Nästan alltid finns det något verkligt intressant som engagerar båda parterna på det ena eller andra sättet och så vips är man iväg!
/nina, jag läste och förstummades. Att folk orkar.
cruella: sant!
Nu är jag riktigt besviken på att jag ”missade dig” igår. Jag är skitdålig på att känna igen folk och i tillägg blyg i nya sällskap, vilket uppenbarligen innebär att jag missar möten jag inte vill missa!
Hade gärna träffat både dig och Lotten igår! Kan vi ta igen det någon gång, tro?
Fatou: Klart vi kan! På nästa bloggträff kanske? Där brukar chansen (risken) att träffa mig och/eller Lotten vara ganska stor.