Min förra text, Det kostar att ha familj, var menad som en satir. Jag skrev den när jag var arg på debatten som handlar om curlingföräldrar och lata tonåringar som borde betala marknadsmässig hyra. Jag ville visa hur galet det skulle bli om vi börjar se våra familjemedlemmar som kunder, eller om vi börjar känna oss utnyttjade och kränkta av våra närmastes behov.

I verkligheten bor min mamma inte hemma längre, eftersom hon har flyttat in i ett servicehus. Hela min familj hjälpte henne (helt gratis!) att flytta dit för några veckor sedan. När alla kartonger var uppackade gick de andra hem, men jag stannade kvar en stund med min mamma. ”När jag ser er tillsammans tänker jag på vilken tur du har som har en sån fin familj”, suckade min mamma. Hon har levt som ensamstående i nästan hela sitt vuxna liv, och jag är enda barnet. Ja, jag har haft tur, tänker jag. Jag gillar att ha en stor familj.

Men vad är det som är så bra med familjer egentligen? Många verkar tycka att familjen bara är ett ondskefullt kristet påhitt, roten till ångest, förtryck och löpsedlar. Andra hyllar kärnfamiljen, trots dess uppenbara brister.

För min egen del vet jag precis. Jag känner mig som en Borg, inte en tennisspelare alltså utan en medlem i Borg-kollektivet i tv-serien Star Trek. Borgernas hjärnor är sammanlänkade så att den enskildes kunskap genast kommer deras kollektiva hjärna till godo. Vad vore jag utan min familj? Ganska så tafatt faktiskt. Om jag inte kunde fråga, diskutera och bråka med min familj så vore jag bara mitt eget väldigt ofullkomliga jag.

På en större skala är familjen vad vi behöver för att överleva. Och då menar jag inte bara mamma pappa barn, utan även den utökade släkten och de goda vännerna. Och jag menar inte bara överleva fysiskt och ekonomiskt, utan även själsligt, mänskligt. Våra nära relationer gör oss starkare, gör oss till större människor. Vi är beroende av varandra och det gör oss mer fria. Helheten blir större än delarna.

I verkligheten skulle jag aldrig slänga ut mina barn på gatan. Jag är nog mer av en curlingförälder, eftersom jag gärna hjälper mina barn. Precis som jag gärna hjälper mina vänner. Ibland kanske jag hjälper för mycket, eller på fel sätt. Det får tiden utvisa. Men jag gillar att göra en kopp te och bre en macka till min dotter när hon sitter och halsover vid frukostbordet. Det har hänt att jag har sköljt upp behåar, sytt i knappar eller postat brev åt barnen när de har bett mig, för att de själva inte hunnit eller orkat. Jag kan tänka mig att hjälpa dem att städa, jag kan väcka dem på morgonen om de ber mig. Det verkar inte mer curling för mig att jag stöttar dem i att skriva en jobbansökan än att jag läste läxor med dem när de gick i skolan, eller hjälpte dem att knyta skosnörena när de var riktigt små. Det är ju så man lär sig. Och jag gör det av kärlek, för att jag vill. Inte för att jag ska få nånting tillbaka, eller för att jag tror att de inte klarar sig utan mig. Herregud, de har rest jorden runt, de har skaffat egna jobb och två av dem har bott i egna lägenheter. De klarar sig utmärkt på egen hand.

Jag tror inte att unga friska människor väljer att bo kvar hemma om de har möjlighet att flytta hemifrån. De gör det för att de måste, för att de inte har råd eller tur eller rika släktingar. Men förr eller senare får de ett break, och då – vips! – är de borta. Till dess får man hjälpa varandra.

 

15 Replies to “Vad ska man med familj till?”

  1. Så klokt och sant! Det är väl klart att man ska hjälpas åt i en familj även när barnen har blivit stora, och även om de har flyttat hemifrån. Jag tycker det är roligt att hjälpa mina stora barn och jag tycker att det är ett förtroende att de låter mig göra det. Och precis som Helena säger så blir de hjälpsamma tillbaka och och mot andra.

    Vadå curling? Det är ju familjer vi pratar om, och ingen barnuppfödning!

  2. familj is the shit.

    jag är uppvuxen med en frånvarande mamma med svåra alkoholproblem. det har gått bra pga syskon och att jag trots allt vet att hon älskar mig och jag känner mig nöjd. Själv kommer jag nog bli en blandning mellan curling/militärförälder tror jag. Lite så där att jag pekar med hela handen , samma hand som jag klappar deras huvuden med :) Familj = vänner 4-ever.

  3. Jessika, som sagt kan det vara svårt även om man vill. En av mina yngsta har farit som en jojo ut och in de senaste åren: kompisar som får pojkvän, kompisar som blir av med kontrakt, ont om pengar … Det är inte så lätt här i Stockholm att hitta permanenta lösningar.

    Men jag håller helt med dig om att det är sunt att vilja komma hemifrån, hur trevligt man än har det hemma.

  4. Sonja, jag har gått från militär till curling. Jag blir kanske pjoskigare med åldern!

    Jag växte upp utan min pappa och mina syskon, och det har präglat mig mycket. Det är säkert därför jag blir helt knäpp om mina barn bråkar med varandra :o.

  5. Hur man än har det, med familj eller inte, så är det alltid bra att göra det man vill göra för dom man tycker om!

    ”Bortskämd” är en sorgligt skev term, oftast betyder det att nån inte fått det de behövt men kanske annat istället.

  6. Ja, jag tycker också om att bry mig om. Men ibland blir jag Ond och vill bara vara ifred. Det är då man inte ska koppla ihop sina två sidor (hjälpsam/trött) och bli martyr:-)

  7. Ang denna och din förra blogg om att du ”kastar ut barnen på gatan”… Det är skillnad på att vara schysst och vilja hjälpa till och att curla. OM barnet i fråga beter sig (som detta exempel jag kommer att dra)så är det curling och inte att var schysst och ställa upp.

    Kille 19 (kan vi kalla för T) år får ett jobb utan ansträngning pga flickvännens pappa. Han får mat och husrum hos ovan nämnda pappa som kan kallar för S.

    Flickvännen B, kan vi kalla henne har exakt samma tur… T går till jobbet i ett par veckor sedan tycker han det är trist. Ingen av dem har nån gymnasietutbildning eller fullgånget högstadie. T säger upp sig efter ca två månader och åker hem till sin mamma. Mamman jobbar på ålderdomshem och tjänar superkasst med pengar. Nu bor T hemma hos sin mamma och gör inte nåt om dagarna. Han får all mat serverad, och mamman tvättar all tvätt, städar hans rum osv osv.

    Flickvännen B jobbar kvar och är duktig samtidigt som hon går en kurs för att kunna bli nånting inom bokföring. T kommer hem till Bs mamma på helgerna och det är min väninna. B och T är där varje helg och min väninna vill inte försörja Bs pojkvän längre. Att Ts mamma gör det är vansinne. Han kan inte ens få arslet ur vagnen att gå ut med sin egen hund. Det får mamman göra när hon vaknar efter nattpasset.

    Det här mina vänner är curling, inte att hjälpa sitt barn med att få ett papper ifyllt. T vill inte jobba för det är tråkigt! Surprise i bland suger ens jobb, men man kan inte kräva i dag att jobben trillar in på ens rum och säger varsågod,´vi tänkte göra dig till VD för IKEA och mångmiljardär…

  8. cruella: martyrer gör ju ingen glad, så det är ett klokt råd.

    Sandra: det där låter inte bra alls. Både pojken och framförallt hans mamma verkar ha det jobbigt. Men din kompis, vad är det som stör henne mest? Kostar det mycket extra att ha honom där på helgerna? Kan hon inte förklara att hon vill ha hjälp av honom, som att tex handla, eller ta hand om köket efter maten? Eller är hon orolig att dottern ska få en oduglig pojkvän?

  9. Anna; Min väninna som jag kan kalla för D, vill inte stå för hans försörjning när det gäller mat osv. Killen gör inte ett skit hemma hos min väninna heller. Han slöar framför datorn och hans flickvän B säger till honom att hjälpa till, då svarar han jag är trött. Pallar inte nu. Han har med sig sin hund och det kostar pengar med hunhdmat… Min väninna har hund och eftersom T inte har med sig nån mat till hunden så ställer hon naturligtvis upp ändå. Hunden ska ju inte behöva svälta för att hussen är korkad.

    Han hjälper alltså inte till med nåt alls. Han äter som vilken tonårskille som helst, en jäkla massa mat. Flickvännen säger som sagt till honom. Men inte nåt händer. Och eftersom tjejen bara jobbar i stan på veckorna bor hon alltså ”kvar hemma” på helgerna. Min väninna är rejält trött på hans beteende och självklart är hon orolig för sin dotters väl och ve.

    Det går ju inte att säga till honom eftersom han bara skiter i allt de säger. D har sagt tusen gånger att han inte är välkommen om han inte ens kan betala för sig. Så nu har dottern börjat betala för honom, med sina pengar. Det är inte ok. Men det är så det funkar med curling. Han har inte en gnutta initiativförmåga. Tyvärr.

Lämna ett svar till Sandra Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *