annaxtDen senaste veckan har jag tagit tunnelbanan till och från jobbet. Det har en enda fördel framför att cykla, och det är att man kan sitta och läsa medan man åker. Fast vid åtta, när jag åker dit, och vid fem, när jag åker hem, är det så fullt med folk att man inte kan vända blad ens, än mindre sitta ner. Överhuvudtaget är det väldigt tråkigt. Hundra zombier som stirrar framför sig utan att se. Nästan alla har hörlurar. Antingen lyssnar de på musik eller pratar med någon i mobilen.
Tänk om man skulle dela upp tågen i samtalsvagnar och tystvagnar? Och då menar jag att man skulle få lov att prata med andra som sitter i samtalsvagnarna, inte bara ringa och skrika till någon i telefonen. Men vad skulle man prata om då?
Vädret kanske? Varför inte. Vi har ofta en nedlåtande attityd till småprat, skriver Malin Nordgren i en artikel på DN:s Insidan. Hon har läst forskaren Viveka Adelswärds kommande bok ”Till struntpratets lov”. (Adelswärd är professor i samtalsforskning – det vill jag också bli!)
Ett avsnitt i boken tar upp mobiltelefoner och struntprat. Där berättas om när ett tåg plötsligt slutade att fungera, så att passagerarna fick kliva av i vinterkylan och vänta på eventuella ersättningsbussar. I stället för att prata med varandra, tog alla upp sina mobiltelefoner och ringde någon för att prata av sig frustrationen eller för att själva skaffa sig skjuts.
Studier från flera länder visar att de flesta mobilanvändare ringer täta samtal till ett litet, begränsat antal nära personer. Det finns forskare som befarar att mobilanvändandet stärker de redan starka banden mellan närstående, medan de minskar den vardagliga kontakten mellan okända som är viktig för att sprida information, åsikter och idéer i samhället.
Jag minns en liten tant som jag träffade en gång, när jag kom fram till busshållplatsen på Bondegatan. Jag läste på tidtabellen och sa nånting till tanten om att bussen gick väldigt sällan på söndagarna. Tanten höll med. Sen blev det tyst en liten stund, men tanten blev nog glad av att träffa en medmänniska och ville gärna fortsätta att prata. Efter en liten stund sa hon, med en menande nick mot löpsedlarna utanför kiosken där vi stod:
– Och det här med Carola och Runar!
Det gick förstås bara att hålla med om. Sen hade vi en trevlig pratstund om äktenskap och vädret ända tills bussen kom. Varje gång jag tänker på den lilla tanten blir jag glad.
O.Den där boken av Adelswärd skulle jag vilja läsa! Så viktigt och riktigt småprat är! Även om det bara är plattityder och klyschor.Vet du vad jag tror? Mitt envetna läsande av bloggar, tittande på bilder på flickr och slösurfande på facebook – och tillhörande kommenterande – fyller småpratets funktion för mig numera. Det är både bra och sorgligt. Bra därför att möjligheten finns och för att jag träffar trevliga människor (dig t.ex.) på det sättet, sorgligt därför att jag inte har eller tar möjligheterna i det liv jag lever här i stan. Min bror skrev faktiskt om något liknande på sin blogg i dag. Jag är dålig på sådana där länkar men rubriken är Lugn och ro – en bristvara? (http://www.pellewood.se/blog/) Folk vill alltså hellre ha med sig en mobil eller internet än en annan människa på en öde ö. Är inte det hemskt?
Vad folk kan nedlåta sig att tala om på mobiltelefon på bussar/tunnelbana etc., slutar aldrig att förvåna mig. De mest intima detaljer sprids ut. Själv brukar jag fiska upp telefonen och säga att jag ringer sen, lite upptagen nu. Jag är för övrigt en av dem med hörlurar. Enda sättet jag står ut med rusningstid i lokaltrafik.
Kul blogg han hade, bror din Lena! Men jag tror inte att någon egentligen hellre vill ha med sig en mobil eller en dator än en människa, om det verkligen skulle bli frågan om att välja. (Fast alla kanske inte skulle välja att med sin fru eller man.)
Jessika: och högt! Speciellt tonårsbrudar. Jag har också lurar ibland. Men om det uppstår en chans att prata med någon på riktigt sliter jag ut dem.Samtidigt är jag kluven. Jag älskar när det är tyst, vilket händer ganska sällan i mitt liv. Så helst skulle jag vilja ha lurar med tyst i. Jag skulle bli en jättebra zombie.
En av de saker jag gillar mest med att bo här i Italien är att man kan prata med främlingar utan att det är konstigt. Prat och småprat är naturligt. jag tycker att folk småpratar mer i Sverige nuförtiden än när jag bodde där fast det kanske beror på att jag pratar med mer folk när jag kommer upp, att jag har ändrat attityd till främmande människor.
Intressant det där med småprat och att vi svenskar inte verkar gilla det. Faktum är att jag inte är särskilt förtjust i att faktiskt börja prata med främmande människor, men jag blir oftast hemskt glad om någon börjar prata med mig. Jag är ju svensk… Kanske är det som min syster Lena/nothhofsweden säger; Att man kan ”småprata” via Internet. Fast då föredrar jag nog att prata på ”riktigt”.
Ilva: det är nog du som har blivit italienifierad!
Pellewood: det finns många viktiga skillnader mellan att prata online och att prata IRL, som att man måste vara extremt tydlig och ändå ofta missar. Men det är precis lika roligt tycker jag!