Dag 17: När Jan svarade i telefonen

Igår efter middagen pratade vi om förhandlingstaktik, apropå ett avsnitt i 30 Rock där Jack låter sin motpart sitta i en låg pösig stol medan han själv sitter på en hög chefsstol. Det fick mig att komma ihåg en gång när jag satt i förhandling med en person som använde härskartekniken med att sluka ett helt äpple levande.

Men det var inte alls det jag skulle berätta om nu! Utan en helt annan historia som kom upp senare under kvällen, som handlar om den enda gången jag har pratat med Jan Guillou.

Det var 1973, samma år jag skulle fylla 11. Samma dag hade min klasskompis triumferande visat mig senaste numret av FiB/Kulturfront. Det var en teckning av en man som låg behagfullt utsträckt över hela mittuppslaget, naken så när som på några skylande flikar av växtligheten runt bilden. Mannen var min pappa, dåvarande utgivare för FIB Aktuellt. Jag minns inte vem tecknaren var, nån av dåtidens populära satirtecknare, men han hade ritat min pappa ganska snällt, lite rund och rosa som en gris.

Men jag blev jätteledsen förstås. Och arg. Och gick raka vägen hem och slog upp numret till FiB/Kulturfront i telefonkatalogen, och ringde och bad att få prata med chefredaktören. Det visade sig vara Jan Guillou, fast det sa mig ingenting då för jag var bara tio år. Dessutom var jag arg. – Har ni tänkt på en sak, sa jag till Guillou, att folk som ni gör elaka teckningar av kanske har barn? Har ni tänkt på hur ledsna de barnen kan bli?

Nej, sa Guillou, det hade de inte tänkt på. Men han lovade att tänka på det i fortsättningen.

Sen la vi på.