Fest är fest och aldrig mötas de två

När jag och P skulle ha fest tillsammans första gången, när vi var runt 20, upptäckte jag att vi kom från två helt olika festkulturer. Jag kom från en boemisk rödvinsvänstermiljö, befolkad av journalister och konstnärer och andra ufon. Min mammas fester gick till så att man bjöd alla, dören stod öppen och folk kom och gick, alla hade med sig mat, många stannade kvar och diskade efteråt. Det var alltid någon som började gråta eller gräla eller kasta glas, Beatles och Bob Dylan på stereon och folk som inte kunde dansa men dansade ändå. Ibland passade folk på att låna badkaret när de ändå var där.

det här är en helt annan fest men det kunde ha varit min mammas

I hans värld bjöd man folk som passade ihop, det fanns ett klockslag och man tänkte igenom allting så att det funkade och blev kul. Man bjöd på allt och ingen behövde diska efteråt, eller se nån som diskade. Och man ställde sig inte och lagade festmaten efter recept som man aldrig hade lagat förut, vilket jag alltid föreslog. (Det förekom tydligen en del glaskrossning och badkarslåning även på hans föräldrars fester, där var det ingen skillnad.)

det här är någon helt annans mat men från samma tidsfönster och, ja, bilderna är hämningslöst knyckta av Lotten

Nuförtiden har våra festvanor blandats ihop lite, eller snarare har jag insett poängen med att tänka igenom saker och ting lite i förväg, se till att det finns tallrikar till alla och inte blanda drinkar som jag hade för mig att jag läst om i en bok.

Det här tänkte jag på igår kväll när vi precis hade blivit klara med allting inför vårt hejdå- och utflyttningskalas. Det var fem minuter innan klockslaget; vi stod och kollade en sista gång att allting var klart, att chipsen och osten och servetterna och stolarna. Och P sa:

Så kommer det säkert ingen.

Och det slog mig att han säger så varje gång, fast det aldrig har hänt, tvärtom kommer det ofta fler än vi har räknat med. Han tror nog inte det på riktigt, men kanske han oroar sig lite lite mer än jag ändå? Eftersom han faktiskt har investerat mer i festen, lagt ner hela sin själ i att det ska bli bra och roligt, medan jag mest har svansat efter och ställt sakerna där han har pekat?

Nu blev det verkligen bra och roligt, många många vuxna och tonåringar och en och annan bebis, och maten var jättebra och folk dansade utom de som bara stod i köket och pratade hela natten, långt efter att vintertiden var slut.

Sen städade vi, och sen började koltrasten sjunga. Och sen somnade vi. Godnatt!