Låtar på hjärnan

Menar vi samma sak när vi säger att vi har en låt på hjärnan? I mitt fall har låten klamrat sig fast, tuggat sig in en bit och byggt ett litet bo där den sitter och spelar sig själv på ständig repeat. Jag kan vakna mitt i natten och höra den ibland. Dessutom hakar den på receptorbanorna till hjärnans beroendecentrum så att jag får abstinens om jag inte får spela låten var femtonde minut.

Listorna på Last.fm avslöjar bara delvis vilken musik som invaderat mitt huvud de senaste månaderna för wm-player-pluginen verkar bara fungera när den vill. Men jag gjorde en egen lista över vilka låtar jag totalt spelat slut på sen i somras.

– november –
Fort Minor – Believe me
N.E.R.D. – She wants to move
Nat King Cole – Smile (fräckt kidnappad av nån tv-reklam)

– oktober –
Kaizers Orchestra – Bak et Halleluja (galet bra norskt band, bara texterna är värda en hjärninvasion)

– september –
Tuva Nuvotny – Newfound lover
Green Day – Wake Me Up When September Ends
CK – På Rosa Moln

– augusti –
Afasi & Filthy – Le Parkour
Neil Hannon – So Long & Thanks for All the Fish
Bebel Gilberto – So Nice (Summer Samba)
Christian Waltz – Hit & Run

– juli –
Jussi Björling & Robert Merrill – The Pearl Fishers
Teddybears Stockholm – Cobra style
John Williams – Across the Stars
Johnny Cash – Ring of Fire

Det finns ytterligare några melodier som lyckades gräva sig så långt in en gång i tiden att de aldrig kommer att få ut igen. De vill inte bli spelade längre, bara sjungna.
Därför måste min familj leva med att höra antingen Dream a Little Dream Of Me eller We have all the time in the world strömma ut från badrummet varje gång jag duschar – som tur är uppblandat med mycket vatten.