Zen-tant på posten

Gick in på posten häromdagen, med två avier som jag haft i väskan ett par veckor men inte haft tid att lösa ut. Den ena var till min man, jag hade lovat att ta ut den åt honom. Klockan var kvart i sex, det var kö, jag var trött och hungrig och ville hem. Tanten i kassan vände och vred på avierna:

– Ja … Vi tar ju tretti kronor för att betala ut såna här …
– Jo, ja, men jag har ju inget att välja på eller hur?
– Nja, du kan ju gå till en bank (hon pratade med väldigt lugn och vänlig röst hela tiden, och låångsamt) …
– Men banken är ju stängd nu! Strunt i det, jag tar ut dem ändå (nu började jag bli otålig och varm).

Tanten vände på min mans avi.
– Den här var visst inte påskriven …
– Nej, han måste ha glömt det men gör det nåt?
– Ja … den måste vara påskriven.
– Men vi pratar om hundra spänn här! Eller sjuttio snarare! Spelar det verkligen nån roll, du har ju mitt leg!
– Nae det går tyvärr inte.
– Okej, vi struntar i alltihop, ta bara ut den andra då.
– Ja, eller om du vill gå till banken då … eller ringa företaget som har skickat utbetalningen …
– Nej, det vill jag inte. Jag tar bara ut den andra.

Vid det här laget hade jag blivit väldigt irriterad. Tyvärr lyckades jag inte helt kväva impulsen att säga något grinigt. Muttrade därför mellan tänderna (och försökte verkligen att få det att låta som jag pratade för mig själv):

– Men det är väl ändå väldigt tråkigt att man ska behöva bli misstänkliggjord OCH behandlad som en idiot OCH betala för det också.

Varpå tanten svarar, med världens lenaste röst som när man pratar med ett litet argt trilskande småbarn:

– Jaa. Och alltihop på samma gång.

Jag ryckte till och blängde på henne men hon såg bara upphöjt lugn och deltagande ut. Antingen hade hon klarat kursen ”Hur man förvandlas till en vattentät gås” med högsta poäng, eller så var hon zenbuddhist. Ett-noll till tanten.

Så här efteråt var det ganska kul faktiskt!