Småbarnstid

Dagens Nyheter har just nu en serie om tid, eller snarare bristen på tid. Hur tiden i en småbarnsfamilj sällan räcker till.

Den första artikeln handlar om en dag i en ganska vanlig familj: mamma, pappa, en sjuåring och en treåring. Jag tittar på bilden, följer med i det eviga ekorrhjulet och funderar på hur det var när vi hade två barn.

I nästa artikel läser jag om en annan familj. Barnen är lite yngre. Den här mamman och pappan har råd att köpa hjälp med till exempel hämtning på dagis vissa dagar, plus att de har städhjälp genom jobbet. Ändå verkar de också bekymrade över att tiden inte räcker till. ”Klockan sju sitter hela familjen runt bordet i det påkostade köket med perspektivfönster ut mot skogen” läser jag, och får intrycket av att den där halvtimmen, frukoststunden, är den enda tiden på dagen som familjen kan vara säker på att få tillsammans. Sedan kastar sig alla iväg åt olika håll.

Jag tittar på dn:s grafik igen och tänker att jag känner igen det, men inte riktigt. I en gammal pärm hittar jag ett av många skrynkliga scheman som jag jämt ritade när barnen var små. Det är ett av de senaste, från när den yngsta var ungefär ett år och hennes syskon var fyra, sex och nio.

Det är ett typiskt schema för den tiden, för mig och det liv vi levde; varje halvtimme från sex på morgonen till elva på kvällen är inrutad, måndag till söndag. Här är det bad, här välling, läggdags, bakning, tvätt, promenader, saga. Det fungerade bra för oss – jag var en ung och slarvig tjej när jag fick mitt första barn och märkte snabbt att rutiner var enda sättet för mig om inte fullt kaos skulle råda. Självklart levde vi inte alltid efter mina scheman men de var bra att ha och satt i ryggmärgen, ungefär som vilka jobbrutiner som helst.

Nu tittar jag på dn-familjerna igen och ser vad det är som skiljer deras tid från min. Det är stressen.

Jag var lika trött som alla andra småbarnsföräldrar, som Mia, Cecilia, R, Mifflan och alla andra mammor och pappor med småknoddar. När vi läste saga vid femtiden somnade jag ibland mitt i en mening, våra nätter var röriga som alla andras och så vidare.
Men vi var inte stressade. Vi hade ett eget tempo, och det är jag så himla glad för idag.

Det berodde förstås på att jag var hemma med barnen och inte kände någon press att göra något annat. Det var jobb nog. Vi anpassade oss till den usla ekonomi som det innebar och mitt fokus var helt på vardagen med mina (och ofta andras) barn. Våra dagar flöt fram som en flod med krökar här och där, lugnt och stilla. När jag någon gång gjorde utflykter på en eller ett par dagar till den andra världen, den utan barn, märktes det direkt. Tempot bröts, vi kom i otakt och det tog ett par dagar innan vi hittade rytmen igen.

Inte för att det inte var jobbigt många gånger, jag var yr av trötthet ibland och fattade inte hur jag skulle orka. Och självklart kunde stressen slå till i vissa stunder, att handla med fyra trötta barn till exempel är ingen övning i zenmeditation (fast det borde kanske vara det). Men det var inte fråga om det här ont i magen varje dag, tiden räcker inte till, vi får aldrig bara slappna av och vara tillsammans, hur länge sen var det vi pratade som jag kan känna nu när jag jobbar utanför hemmet.

Jag tittar på artikeln om den rika stressade familjen igen och tänker på hur det skulle ha stått om oss. Vi hade inget påkostat kök, men det känns som vi hade ett bra perspektiv ändå.