Män jag minns: Rockcliff Klasen

1980 var jag sjutton år och hoppade av gymnasiet. Jag och min kompis slutade samtidigt, vi ville leva i verkligheten och ha ett jobb istället för att gå i skolan. Båda hade jobbat ett år mellan nian och första ring och fått känna på lite självständighet.Vi fick jobb nästan direkt på Centraltvätteriet, med att sortera, mangla och vika sjukhustvätt. För några dagar sedan hittade jag gamla svartvita bilder som jag tog när jag jobbade där, ganska fina faktiskt för att vara plåtade av en slarvig tonåring! 

Men det fanns inga bilder på min chef, Rockcliff Klasen. Och jag tror inte heller att svartvita bilder hade kunnat göra honom rättvisa. Rockcliff Klasen var en lång äldre herre, lite åt Clark Gable-hållet. Han var mycket solbränd och gick alltid, lätt framåtlutad, i en ljusblå, oklanderligt pressad ljusblå kostym. Han bröt kraftigt på amerikanska, utom när han pratade i högtalarsystemet som gick ut på hela fabriken. Jag vet inte varför. Det kanske fanns ett brytningsfilter inbyggt i mikrofonen på hans skrivbord. Varje fredag dånade hans (svenska) röst ut genom högtalarna med samma budskap: ”Mina damer! Vi har mer tvätt liggande än någonsin! Alla måste jobba övertid i helgen om vi ska hinna ikapp till måndag!”.

 

(Jag sökte på ”tall tanned man in light blue suit” på google bilder men fick inga riktigt bra resultat. Mannen längst till höger på första bilden kommer närmast, men tänk Clark Gable istället för Elvis.)

Det konstiga är vad jag upptäckte när jag sökte på hans namn: tre generationer Klasen-män som alla är berömda för någonting. Sonsonen Linus spelar hockey i Luleå. Hans pappa Robert är trummis i Noice (dessutom jämngammal med mig sånär som på två dagar). Och farfar Rockcliff själv, den framåtlutade tvätteribossen, är tydligen känd för att ha myntat uttrycket ”Har man djävulen i båten, får man ro av bara satan”.

Livet är fullt av mysterier. Rockcliff Klasen är ett av dem.

12 thoughts on “Män jag minns: Rockcliff Klasen

  1. Ack dessa tidiga chefer i ens yrkesverksamma liv. Det fanns en herr Almqvist på det sjukhus där jag jobbade som sjuttonåring. Jag tror att han riktigt förstod hur jag ansträngde mig för att få hans besynnerliga arkiveringsidéer att bli begripliga och användbara

  2. Anonymous says:

    Gary Cooper Tom Mix hette Eriksson i efternamn. Kan tyckas vara en blek avslutning på en stark inledning men det blir väl nästan bara bättre med något så alldagligt i kontrast till det högtravande.

    Mycket fina bilder från din gamla arbetsplats. Ingen Instamatic-kamera där inte. Och jag håller med dig, att skanna negativ är inte någon positiv upplevelse.

    Arne

  3. Och nej det tog faktiskt 15 minuters knirrande och knarrande för varje negativremsa, kändes som man opererade en ångdriven knappisyningsmaskin från 1809 istället för en modern scanner. ”Det tar så lång tid när man ska ha så hög upplösning som behövs till gamla negativ” sa de på HP. Framtiden, var är den när man behöver den som bäst?

  4. Nu undrar jag om du och Arne känner varandra, eller om alla utom jag har ett mystiskt förflutet i Gävle som jag har missat för att jag blev kidnappas av utomjordingar från Gävle som raderade mitt minne sen. Du behöver inte svara, jag kan leva med ovissheten.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *