Min mormor Maja

Nu när min mamma dog hände det något väldigt märkligt: jag fick en helt annan bild av hennes mamma, min mormor. Plötsligt, 35 år efter hennes död, fick jag höra berättelser som ställde henne i ett nytt ljus. Min stränga, hårdhjärtade streber till mormor – hon kanske var en helt annan?

Så länge jag minns har jag hört min mammas bittra klagan över sin mor Maja. Hur ovänlig hon var mot sina barn, mot alla utom den yngste som var den enda hon älskade, den hon skämde bort.

En enda gång rubbades min uppfattning om Maja – när min mamma berättade för mig om de gamla dagböckerna hon hittat, där Maja beskrev sin lycka när min mamma föddes. Min mamma var nästan chockad. ”Jag hade ingen aning – varför har jag inga minnen av det här?” frågade hon mig, eller sig själv. ”Och när tog det slut? När började hon hata mig?” ”Det kanske var när din yngsta bror föddes”, föreslog jag. ”Eller så älskade hon dig faktiskt mer än du har trott.” Men min mamma slog bort den tanken, och sen glömde jag också bort den. Jag fortsatte att tänka på min mormor som den känslokalla, elaka.

Maja föddes 1898, näst yngst av sju barn i den ganska fattiga men teater- och musikintresserade familjen Lindgren i Kristbergs socken i Östergötland. Hennes pappa Nikolaus var inflyttad gotlänning och hade träffat hennes mamma Kristina när han läste till kantor i Växjö.

Ung och ljuv Maja på besök i Linköping

Det finns två olika familjelegender om hur Maja träffade sin man, min morfar Gideon Toss som var stadsläkare i Motala. Den ena är att han var familjeläkare för en familj som Maja när hon gick på läroverket i Motala. Maja var på patientbesök hos Gidde som avslutade med att säga: Vet Fröken om att vi kommer att gifta oss?

Den andra legenden, som jag är uppväxt med och gillar mest, är att tjugoåriga Maja tog jobb som hemhjälp i Villa Toss. Gidde var då 35 år, pappa till tre pojkar och nybliven änkling. Han blev omedelbart förälskad i Maja, som var väldigt söt, och friade till henne bara några månader senare. Han fick nej, och nej igen nästa gång han friade året därpå, och nej varje år i sex års tid. Men den sjunde gången fick han ja, och 27 år gammal blev Maja mamma för första gången. Det var min mamma som föddes då, och när man läser Majas dagböcker från det året och ser bilder så är det ren och skär lycka man uppfattar.

De tre äldre bröderna var också glada i bebisen. Den dag som deras lillasyster skulle döpas till Barbro Margareta passade de på att ta med sig henne upp på vinden, innan prästen kommit, och döpte henne till Prinsessan Tussilull, vilket de tyckte var mer passande för detta söta gryn. Sedan dess kallades hon alltid Lull.

Men sen gick nånting fel, om man nu ska tro min mamma. Maja var sträng mot sina barn, hård och kritisk, snabb med att hitta fel. Även mot barnbarnen, mot mig i alla fall. Jag fick alltid höra om hur slarvig jag var jämfört med Täbykusinerna, hur de var mycket bättre uppfostrade, mer artiga och stillsamma. (Många år senare berättade en av Täbykusinerna hur de alltid hade fått höra av farmor Maja att Anna minsann var mycket mer påhittig och skojig.)

När jag var fem år skulle jag bo i Motala några veckor medan min mamma var i New York. En morgon upptäckte jag några röda prickar i ansiktet och sprang direkt till min mormor för att visa. Hon blev jättearg, och drog mig hårt i armen in i badrummet där hon försökte skrubba bort prickarna som hon trodde att jag hade målat dit. När de inte gick bort förstod hon att det var mässlingen, och blev djupt ångerfull. Då bäddade hon ner mig i sin och Giddes stora säng (där man aldrig fick sova annars), hämtade min nalle och lät mig använda ringklockan som hängde vid sängen och hördes nere i köket, så att jag kunde ringa efter saft och bullar när jag ville. Plötsligt var hon snäll! Det var som ett mirakel. Jag gillade verkligen att ha mässling.

Saft och kakor med Bamse

Men annars var hon hård alltså. Förskräcklig mot sina tre styvsöner, ständigt kritisk mot min mamma och hennes mellanbror, orättvis mot oss barnbarn. Det var så min mamma uppfattade det, och så jag alltid har tänkt. En negativ person – utom när det gällde fest och flärd. Maja älskade glitter, glamour och kalas. Hon kom snabbt upp sig i Motalas societet och blev överste-lotta, medlem i Lions, ordförande i Svensk-Engelska Föreningen och Svensk-Indiska Sällskapet och gud vet allt, och ordnade fester stup i kvarten. Hon hade en hel bokhylla full med blå skrivböcker där varenda bjudning fanns nedskriven och illustrerad: gäster, bordsplacering, vad man hade serverat, vad Maja haft på sig och så vidare. Allt för att inte riskera att upprepa sig. Om gästerna var berömda, helst adliga, var lyckan fullkomlig.

När min mamma skulle gifta sig med en engelsman (som var snygg och charmig men inte adlig) insisterade Maja på att ha ett stort bröllop, minst 300 gäster. Min mamma vägrade, och det blev många upprörda gräl med skrik och tårar. Till slut gick min mamma med på att Maja skulle få bjuda ”de allra närmaste” 70. När de nygifta kom ut ur kyrkan väntade en överraskning: Maja hade beordrat de manliga kusinerna att stå utanför kyrkdörren med korsade sablar som Lull och Anthony fick springa ut under.

Lycklig nybliven svärmor

När skilsmässan var ett faktum efter fem år blev Maja bestört, och skällde ut min mamma efter noter. Skilsmässa var otänkbart. Och när min mamma blev gravid sex år senare, singel som hon var och med en gift man till på köpet, då var det nära att Maja försköt sin dotter. Lika hård var hon mot de två styvsöner vars äldsta barn föddes litet för snabbt efter bröllopet. Det var något som Maja aldrig underlät att påpeka, vilket sårade både sönerna och deras hustrur.

Hon var en häxa, kort sagt.

Men sen var det ju den där dagboken. Och när min mamma dog för två månader sen började jag få höra om en helt annan sida av Maja. En av min mammas barndomsvänner berättade om hur roligt det var att få vara hemma hos Lull när de var små, hur generös och rolig Maja var. Min kära ingifta moster, hustru till yngsta lillebror och mamma till Täbykusinerna, tyckte också mycket om Maja. Hon berättade om Majas härliga humor, om historierna hon brukade dra. Hon påminde om Majas konstnärliga ådra, och den omtänksamhet hon visade genom att ordna alla sovrummen fint och välkomnande innan vi andra kom dit. Det visade sig att Maja fick en svår lunginflammation och hjärtbesvär när lille Magnus föddes. Hans storasyskon, som var 2 och 3 år, kom helt i skymundan och man anställde både sjuksköterska och barnjungfru. Omständigheter som gör att man kanske kan förstå, till och med förlåta, att Maja inte var så närvarande med sina äldre barn de där åren.

Maja och de bara något yngre bonusbarnen

Och jag började fundera. Hur lätt var det för Maja, 26, att bli styvmor till tre pojkar mellan 9 och 12 år, vars vackra och snälla mamma hade dött i spanska sjukan? Att gifta sig som ung och pank med en äldre man, vars alla vänner var äldre, rikare och mer världsvana?

Jag börjar luta åt att moster och väninnan har rätt i att Maja kanske var en mycket osäker person, en liten flicka som var van att vara yngst och sötast. Som inte riktigt visste hur hon skulle hävda sig. Som hatade att åldras. Hon kanske till och med var avundsjuk på sin vackra och modiga dotter, som levde ett mycket friare och mer spännande liv än Maja någonsin kunnat drömma om. Och min mamma kanske var svartsjuk tillbaka, kanske kände hon att det fanns en konkurrens mellan dem när det gällde Giddes kärlek.

En ganska suddig, magisk och kärleksfull bild av min mormor och min mamma i gräset, en vacker dag.

Bilden klarnar och blir suddig om vartannat. Människor är komplicerade. Just nu tänker jag mest på en incident som min moster Ingegärd berättade om, som gör bilden just så oskarp och komplicerad som livet är. Det hände 1953, då min yngsta morbror Magnus just förlovat sig med Ingegärd. Stolt bjöd han sin fästmö, sin blivande svärmor, sin mamma och sin gamla faster Selma på lunch på restaurang Reisen vid Skeppsbron. När de samlades sa Maja ganska fränt till honom: ”Men hur har du råd till detta?” Den stolthet och glädje som Magnus kände försvann helt. Så lätt är det att vara elak, fast man egentligen är rädd.

Spara

23 thoughts on “Min mormor Maja

  1. Förlåt att jag inte analyserar och funderar, men jag måste bara säga att Majas klänning på bröllopsbilden är fantastisk! (Alltså om det är hon sitter bredvid den äldre kvinnan.)

  2. Ja det är hon, och visst är den fantastisk. Ingen kvinna i familjen har kunnat komma i den efter henne, undrar om hon hade korsett. Och Lotten du behöver inte analysera och fundera! Jag är så tacksam om nån bara läser och/eller tittar på bilderna. Nuförtiden finns det också små knappar längst ner där man kan sätta ett hastigt kryss i om man tyckte att det var kul (dumt, klokt etc) men inte hinner kommentera.

  3. Ju äldre jag blir desto mer inser jag just detta faktum, som du nu känner med din mormor.
    Min egen mormor, som också hette Maja, dog i en sjukdom flera år innan jag föddes. I mina ögon har hon alltid varit den snällaste och finaste människan av alla mina nära.
    Har ändå börjat inse – vid 45 års ålder – att hon var nog en helt vanlig människa, som alla vi andra. Med goda och dåliga sidor, med skratt och tårar, med gräl och glädje.

    Det var fint få att läsa om din mormor Maja och att få se de gamla vackra bilderna.

  4. Anonymous says:

    En underbar berättelse, som vanligt, Anna.

    Min egen släkt är geografisk spridd. Dessutom var mina föräldrar ganska gamla när de fick mig så den här sortens berättelser kommer jag aldrig att få höra. vilket åskådliggörs av följande historia.

    1998 gick jag på en kvällskurs och stod och pratade med en flicka i en paus. Hon var ungefär 15 år yngre än jag. Hon sa:

    – I går var jag ute och fikade med min farmor.

    Jag tittat på henne och sa.

    – Min farmor dog i spanska sjukan, 1918.

    Jag ser ung ut för min ålder så flickan och jag kunde ha tagits för jämnåriga vilket gjorde replikskiftet än mer surrealistiskt.

    Arne

  5. Fängslande läsning!
    Människor är komplicerade. Relationer mellan människor kan vara ännu mer komplicerade. Jag tror att de flesta är ”hyggligt folk” med bra sidor och mindre bra sidor. De mindre bra sidorna brukar hämta näring ur just rädsla och skam.

    Tack för en intressant och rörande historia!

  6. Tack Pia. Nån gång när jag får tid ska jag scanna in alla gamla bilder. Förmodligen infaller denna ”tid” när jag har blivit så gammal att man bara behöver hålla upp fotona mot datorn så blir de tillgängliga på internet i 3D. Jag hoppas på det iallafall!

  7. Arne, min morfars första fru Anna dog också i spanska sjukan 1918. Undrar hur vanligt det är – var det inte typ en tredjedel av Europas befolkning som strök med?

  8. Lotten, vilken farfar! Vad var hemligheten tror du? Längd brukar ju inte vara någon hälsogarant. Han kanske åt ett paket smör och drack en halvliter whiskey varje dag?

  9. Anonym says:

    Hej Anna! Minns din morfar mycket väl, Dr Toss, som man sa i stan, Motala. Han var välkänd och…omtyckt bland patienter. Jag är ju från Motala, din morfar har ju hjälpt ett antal barn till världen, inkl. jag själv. Eftersom jag själv är läkare så blir jämförelser hur doktorn fick arbeta förr och idag väldigt spännande. Det var en annan tid, helt klart.

    • annaxt says:

      Hej! Vad roligt att få kontakt med någon av min morfars bebisar, så att säga!

      Ja det var en annan tid. Jag tänker ofta på det, hur Gidde kände alla sina patienter så himla väl, hur han satt och pratade med dem länge. När någon kom in på hans mottagning visste han allt om den personens hälsa, ofta från födseln. Och om personens familjs hälsa. Det måste ha varit så mycket lättare att se direkt vad som fattades. Och det fanns ingen stress!

      Du får gärna berätta mer om du vill, när du vill. Bor du i Motala fortfarande? Vad minns du av min morfar?

  10. Anonym says:

    Hej igen Anna! Bara så att du vet: Jag heter Rolf Lövgren, arbetar som distriktsläkare i Motala. När jag växte upp i Motala, dvs på 50-60 talet så fanns inget lasarett, det fanns i Vadstena. Det fanns däremot ungefär 7 privatpraktiserande läkare, inklusive din morfar Dr Toss. Jag har länge sökt uppgifter om din morfar men endast lyckats finna någon enstaka, där man kan läsa att han räddade livet på många patienter med äkta krupp, dvs difteri. När Dr Toss kom till Motala kan jag tänka mig att det fanns tre stycken, din morfar, Dr Ekman och Dr Hemström. På den tiden gjordes ju också hembesök, ofta efter ordinarie dag med mottagning. Jag kan se din morfar bakom skrivbordet på mottagningen i vit rock, slips eller fluga och med en enorm pondus. Thats it. Minns att han talade väldigt lågmält, mörk röst, spred ett lugn omkring sig. Det fanns något som dåtidens doktorer hade som vi, dagens läkare inte har, nämligen pondus. Doktorn bestämde, tog beslut, utan någon diskussion, och det är väl vad en patient vill, det är ju därför man söker doktorn. Det jag önskar få tag på är ju bilder på Dr Toss, fru Maja samt bilder från mottagningen. Jag minns skylten på dörren till mottagningen: Dr Gideon E:son Toss. Det jag har mindre grepp om när din morfar dog, 70-tal? senare? Fru Maja? Skulle vara enormt spännande att fortsätta denna konversation. Hälsning Rolf Lövgren

  11. rolf lövgren says:

    Verkligen roligt att läsa ex din mormors anteckningar om familjens bjudningar. Känner till flera av namnen, bl a Dr Nils Björklund som var skolläkare under hela 50-talet när jag gick i skolan. Den här världen var ju helt främmande för oss arbetarbarn men ändå klandrades aldrig de människor som hörde hemma här. Och, förresten, vem skulle säga något ofördelaktigt om doktorn eller läraren eller prästen. Men själv fick jag ändå lite insyn av den anledningen att jag var / är musiker. Lärde känna advokaten, dåvarande advokatsonen, Anders Berglund, adv. Arne Berglunds son. Vi kunde rocka loss på en del bjudningar. Har även spelat på Fredberga, Ribers och kände personligen familjen Hedborg på Olivehult, har varit på många fester där. Kan tycka att man, på samma sätt som Övralid, skulle kunna bevarat ex din morfars läkarmottagning som ett museum. Det var ju en tid innan politikerna slagit klorna i vården, doktorn bestämde hur vården skulle bedrivas, hur det har gått vet vi ju alla.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *