annaxtJag var på ett fint och intressant samtal på ArkDes, i samband med utställningen ”designing motherhood”. Samtalet var arrangerat av Kvinnohistoriska museet. Opokua Britton, Katarina Rundgren och Emilia Bergmark-Jiménez satt i panelen. Lyhörd moderator var Nina Campioni.
Frågan för kvällen var ”vad är ett bra förlossningsrum?”, och panelen hade många kloka tankar och intressanta erfarenheter. Och ju mer jag lyssnade, desto mer kände jag att frågan är så enormt viktig och påverkar oss alla mycket, mycket mer än vad vi pratar om.
Den vanligaste bilden av ett ”förlossningsrum” är ett rum på ett sjukhus, där en sjukhuspersonal förlöser den gravida. Jag födde i ett sånt rum en gång, på 80-talet. Tre gånger efter det födde jag i mitt eget sovrum. Rummen skilde sig åt på många sätt, men dom två viktigaste fördelarna med mitt eget rum var dessa:
1) min kropp kunde ostört producera hormonet oxytocin
2) jag blev inte behandlad som ett barn.
Oxytocin spelar enormt stor roll när ett barn ska födas. Det är lugnande, smärtlindrande och hjälper samtidigt livmodern att dra ihop sig, lagom mycket och ofta för att barnet ska puttas ut och genom födselkanalen. Om oxytocinet inte rinner till stannar kroppens arbete upp, vilket kan vara farligt. Och problemet med oxytocin är att det är ett mycket lättstört hormon: stress, starkt ljus, kyla, främmande ansikten och en massa andra saker kan få det att sluta produceras omedelbart. Och alla som jobbar med barnafödande vet hur viktigt det är med oxytocin. För att med trygghet följer oxytocin, med oxytocin följer säkerhet.
Redan när jag väntade mitt andra barn, 1987, fanns det mycket bra forskning om hur avgörande tryggheten är för säkerheten. ”Having a baby in Europe” var en rapport från WHO, med ett stort forskningsunderlag som bland annat tydligt visade att det var något säkrare för en frisk kvinna med normal graviditet att föda hemma. Jag läste den, och mycket annan forskning, när jag planerade en hemfödsel.
Men när jag berättade om forskningen ville få lyssna. Att föda barn är livsfarligt, fick jag veta, och att göra det utan läkare och spjutspetsteknik omkring sig är inget annat än självupptaget, ansvarslöst och vansinnigt. ”Jag skulle ha dött”, ”mitt barn skulle ha dött” fick jag höra om och om igen.
Var kommer den här uppfattningen ifrån? Att det bara är experterna och tekniken som står mellan oss och katastrofen? Att vi tror att det krävs många års utbildning för att veta hur vi ska bete oss när ett barn ska födas? Att bara vara gravid räcker inte. Att bara känna efter är inte tillräckligt professionellt.
Det är ett allvarligt problem, av två skäl.
Dels bygger vi inte vården så att man kan välja hur man vill ha det när man föder. I till exempel Danmark, Storbritannien, Tyskland och många andra länder ges man ett fritt val mellan att föda på sjukhus, på barnmorskeledd födselklinik eller hemma med barnmorska. Tanken är att man ska kunna föda där man känner sig mest trygg och avslappnad, eftersom en trygg och avslappnad födsel är mindre riskabel än en stressad. Men i Sverige spelar det ingen roll vad som gör en födande lugn. Det betyder inget, jämfört med hur ”farligt” det är att föda barn.
Dels gör det skada. Vi har byggt en rädslokultur runt födandet. För varje barn som ska födas har vi en situation där alla i rummet är mer eller mindre rädda. Det är verkligen inte gynnsamt.
En faktaruta här. Bebisar kan dö.
Cirka 1—3 av 1000 bebisar dör före, under och strax efter födseln varje år i Sverige. Dom allra flesta är för tidigt födda, från vecka 22. Mer ovanligt är det att barn dör under själva förlossningen. Det händer för i genomsnitt 32 barn per år i Sverige. Det kan bero på infektioner, havandeskapsförgiftning eller att moderkakan lossnar från livmoderväggen. Barnet kan ha ett kromosomfel eller andra medfödda skador eller sjukdomar. Det kan bero på iatrogena orsaker (alltså som orsakats av läkarvård eller sjukvård), men det är mindre vanligt – svårt att säga exakt, eftersom det inte förs någon statistik över hur många barn som dör av iatrogena skador på sjukhus, trots att det händer då och då.
Kort sagt: det händer att barn dör, oavsett var man föder. Det går inte att garantera att en bebis ska överleva. Ändå är överlevnad det absolut mest vanliga. Oavsett om man föder hemma eller på sjukhus.
För det som är farligt är inte själva födandet. Människokroppen är hundra procent evolutionerad för att föda barn. Vi hade inte varit så många som vi är idag om födsloprocessen hade varit farlig, eller att likna vid en sjukdom. Det finns dom som hävdar att den inte ens skulle behöva vara smärtsam. Att det bara är såna omständigheter som sänker eller stoppar oxytocinet som gör det smärtsamt. (Med riktigt mycket oxytocin finns det till och med dom som får orgasm av att föda, så kallad orgasmic birth. Det kan hända både hemma och på sjukhus, och beror på parallellerna mellan sex och födande.)
Det kan verka motsägelsefullt – att det inte är farligt att föda barn, men att det händer att barn dör. Som vi såg beror det oftast på sjukdom eller olyckor. Som det gör för alla människor som inte dör av hög ålder. Och precis som för alla människor kan vi försöka förebygga sjukdomar och olyckor som gör att bebisar dör. Vi jobbar redan mycket med medicin och teknik. Men vi förbiser helt att många av medicinerna och tekniken har biverkningar, som kan skada eller till och med döda barnet. Så långt har vi som kultur inte tänkt ännu.
Det är här förlossningsrummet, födselrummet eller vad vi vill kalla det blir så oerhört viktigt. Är det designat på ett sätt som accentuerar den tänka farligheten i födandet? Eller är det designat för att fokusera på tryggheten och glädjen? Är det ett rum som oxytocinet gillar?
Om alla i rummet tror att det är farligt att föda barn, och att tekniken och andras expertis är avgörande, då blir det svårt för oxytocinet att verka. Det är därför det finns syntocinon, ett syntetiskt framställt oxytocin, i alla förlossningsrum.
Problemet är att syntocinon inte alls fungerar lika bra som kroppseget oxytocin. Det sätter igång sammandragningarna, men det är inte smärtlindrande och det skapar ofta starkare, och mer smärtsamma sammandragningar. För höga doser kan orsaka syrebrist hos barnet. Smärtan gör att man ofta sätter in epidural. Men epidural ökar risken för komplikationer som kräver ännu mer ingrepp, som till exempel klipp, sugklocka eller kejsarsnitt. Det kallas för interventionskaskaden. Nya rön visar att syntocinon överdoseras och överanvänds, trots skaderisken.
Nästan alla svenska förlossningsrum är fokuserade på att kontrollera fara. Bakvänt nog skapar detta fokus ofta upplevelse av fara, vilket (i kombination med att inte tro att den som föder har kunskap i sin kropp) kan ha en mängd negativa effekter, till exempel:
- stressen att behöva ta sig till ett sjukhus (en rutin vi bara haft i en historiskt väldigt kort tid). Lagen om djurskydd förbjuder att man flyttar på gravida kor och hästar, redan flera veckor innan förväntat datum, eftersom man vet att det innebär en farlig stress som kan skada och döda djuren. Det drar vi inga slutsatser av
- stressande miljö i rummet, särskilt om allt signalerar fara
- främmande människor i rummet, särskilt om det är någon man inte omedelbart känner sig trygg med
- att bli behandlad som ett barn, i betydelsen den som vet och kan minst i rummet
- obstetriskt våld, det vill säga att bli psykiskt eller fysiskt illa behandlad av ”experterna” i rummet. Det är vanligare än vad man skulle önska och beror ofta på stress, ofta i kombination med en syn på ”patienten” som ”besvärlig”
- interventionskaskaden
- svåra bristningar hos den som föder, och/eller skador av skalpelektrod eller sugklocka hos den som föds
- svårigheter för den stressade föräldern att knyta an till sitt barn.
För att ett födselrum ska vara både säkert och tryggt behöver det främja det kroppsegna oxytocinet hos den som föder. Det betyder ofta, men inte alltid, att rummet ska vara bekant, lugnt, varmt och ganska mörkt. Det ska gärna finnas vatten att föda i. Den som föder ska känna sig lugn och ha självtillit och tillförsikt. Om det ska vara någon annan/andra i rummet[1] bör den eller dom dela den tillförsikten och tilliten till den som föder. Det ska vara den födande som väljer ställning, sällskap, beröring, ljud- och ljusnivå och allt annat. Så länge inget alarmerande inträffar ska ingen spräcka bubblan som den födande befinner sig i, och alla i rummet ska förstå att inåtvändhet är normalt och bra för den som föder. Den eller dom som bistår vid en födsel bör ha sett minst en ostörd födsel tidigare, i verkligheten eller åtminstone på video (detta utesluter tyvärr dom flesta förlossningsläkare).
Det här rummet är såklart mycket lättare att få till hemma än på en födselklinik, och ännu svårare på sjukhus. Ändå är vi helt emot hemfödsel i Sverige, dom som väljer att föda hemma anses vara oansvariga trots forskning som visar motsatsen, trots att forskning visar att minst 60 % procent av alla som föder i Sverige inte skulle ha behövt vara på sjukhus.
Men det är inte omöjligt att bygga trygga födselrum på sjukhus heller, och spännande forskning pågår.
Min poäng är att det inte är designen som är det största hindret, utan sjukvårdens inställning. När dom som jobbar inom förlossningsvården förstår att deras utbildning och erfarenhet preppar dom för katastrof istället för kraften i födandet, att dom är till störst hjälp om dom tar ett eller flera steg tillbaka, att deras kunskap är av yttersta vikt men bara enormt sällan – att det är den som föder som är den viktigaste personen i rummet för att allt ska gå bra – då kommer designen att följa hur fint som helst.
Länkar i texten
- https://arkdes.se/utstallningar/designing-motherhood-things-that-make-and-break-our-births/
- https://www.kvinnohistoriska.se/kalendarium/designing-motherhood-rummet
- https://www.akademibokhandeln.se/sok?sokfraga=Opokua%20Britton%20Cavaco
- https://arkitektur.se/author/katarina-rundgren/
- https://www.annaemilia.se/
- https://www.health.harvard.edu/mind-and-mood/oxytocin-the-love-hormone
- https://nyheter.ki.se/oxytocin-kan-hamma-social-fobi
- https://kohahq.searo.who.int/bib/8718
- https://fodalugnt.se/tag/fodselorgasm/
- https://fodalugnt.se/2020/01/syntetiskt-oxytocin-och-ditt-eget-sa-funkar-det/
- https://lakartidningen.se/klinik-och-vetenskap-1/2005/06/det-medicinskt-mojligabrgor-oss-fartblinda/
- https://www.vardfokus.se/nyheter/ma-bra-hormon-med-vissa-risker-nu-synas-oxytocin-pa-nytt/
- https://www.vardfokus.se/nyheter/minna-forlorade-livmodern-sa-blev-oxytocin-stapelvara-i-forlossningsvarden/
- https://en.wikipedia.org/wiki/Michel_Odent
- https://doi.org/10.1016/j.newideapsych.2021.100903
- https://www.gu.se/forskning/room4birth
[1] En av världens ledande experter på förlossning, Michel Odent, menar att det är allra säkrast att föda helt ensam, för den som vill (och har vågat känna efter vad den vill). Det är kanske individuellt. Som med så mycket annat, men poängen är att ha andra i rummet för att man själv verkligen vill det, inte för att man tror att det är nödvändigt eller för att vara andra till lags.