annaxtFyra barn valde att komma till mig, nu är den yngsta 20 och den äldsta 29. Jag var 20 när den första föddes och längtade inte alls efter barn med hjärnan – var snarare rädd för barn – men kroppen ville annorlunda, det var tredje gången jag blev gravid och jag ville inte göra fler aborter. Jag är otroligt tacksam för att jag blev förälder så tidigt och att jag knuffades in i det så huvudstupa, att jag inte hade tid att fundera på det eller inse vad det skulle innebära, då hade jag aldrig vågat.
Jag har inga synpunkter på att andra väljer att själva inte bli föräldrar – då är det betydligt värre med folk som blir föräldrar och inte tar sitt ansvar för det. Det som däremot stör mig är själva diskussionen, inte att den finns, men hur många argumenterar.
Ordet ”barnfrihet”. Det skrämmer mig. Att enstaka individer väljer bort barn är en sak. Att samhällen väljer bort barn är en helt annan sak, och jag tycker att det börjar bli allt tydligare att det är dit vi är på väg. Allt oftare hör jag just ordet ”barnfrihet” och ser det som ett tecken på att vi är på väg mot en kultur där barn blir allt mindre viktiga, allt mer ses som små problem, betungande, hinder i karriären, hinder i livet. Något man vill vara fri från. Och vem vill inte vara fri?
Jag håller inte alls med om att samhället är bra för barn eller att barn är extra välkomna idag. Det kapitalistiska/kommersiella samhället älskar barnfamiljer, men det betyder inte att barn är viktiga på riktigt, eller fyller någon riktig funktion. Vi har gjort ett jättestort nummer av barn, och av att bli föräldrar, men i och med det har vi också avnormaliserat föräldraskapet. Fyllt det med måsten, regler, tillbehör, produkter som i själva verket bara är trams och som tynger ner oss och gör oss osäkra. Så att vi måste köpa ännu fler böcker, gå ännu fler kurser, baka ännu bättre bullar.
Inte undra på att de som inte har barn undrar vad det är som är så roligt.
Men livet med barn behöver inte alls se ut så. Jag var hemma i tolv år med barnen och gjorde ”karriär” efter det. Jag har rest jorden runt med mina barn. Jag har valt mitt liv i väldigt hög utsträckning, och mina barn har inte varit problem utan tillgångar. (Däremot har jag fått brist på pengar, och det har varit slitigt men jag skulle ändå aldrig välja pengar före barnen.) Mina barn är några av de mest roliga, begåvade, kärleksfulla och modiga människor jag känner, och jag är djupt tacksam för varenda minut jag har haft med dem. Och då menar jag varenda minut, de jobbiga inräknade.
Ingen vet hur någon annans liv skulle vara med eller utan barn (jag hade kunnat vara en barnlös stenrik ascool Nobelpristagare idag, eller en barnlös sorglig halvalkad journalist, eller död) så jag ser verkligen ingen anledning att ifrågasätta enskildas val. Men jag tycker att vi bör ifrågasätta trenden. Varför? För att ett samhälle där barn inte är viktiga medborgare är ett kallt samhälle, ett som inte tar människor på allvar. Det räcker inte att vi ser barn och föräldrar som potentiella kunder eller att vi bygger fler och bättre dagis så att föräldrarna kan jobba mer. Om vi vill att världen ska bli en bättre och tryggare plats måste vi se till att barn får den plats de förtjänar: den naturliga och självklara platsen i ett samhälle där alla barn är allas barn. Där barn inte behöver skrika och leva rövare för att bli sedda och hörda. Där deras behov ses som självklara att prioritera för att de ska bli så bra, empatiska och starka människor som de kan bli. Där kärlek inte handlar om saker, utan om respekt och ansvar.
Det är inte barns fel att det är jobbigt att ha barn (om man med jobbigt menar stress, prestationskrav etc). Vi får skylla oss själva som skapar såna förutsättningar. Barn FÖREDRAR faktiskt att få slinka in i de vuxnas liv ganska omärkligt, naturligt, och bli tagna för de resursfulla individer de är. De har inte bett om att få sänka sina föräldrars lön, stressa föräldrarna med hämtning och lämning, göra det dyrare för föräldrarna att resa etc. Upplever man det så att ha barn får man se över sitt liv: det går att ändra till motsatsen.
(Den här bloggposten kom till i en hast när jag insåg att min kommentar på Fredrik Wass bloggpost om ”barnfrihet” började bli alldeles för lång!)
Å, vad bra skrivet! Jag håller med om vartenda ord!
Dialog som jag en gång tjuvlyssnade till:
– Näe, jag vill inte har barn. Dom skulle begränsa min frihet.
– ÄR DU HELT FRÅN VETTET?
– Från vettet, vaddå, du som vill vara hemmafru!
– Ja, för att jobbet begränsar min frihet.
I den bästa av världar hade alla – så länge de inte skadade andra – fått göra lite som de ville …
Tack Helena!
Lotten. är det inte det som är problemet. Att folk är så upptagna med att hitta fel på hur ANDRA lever.
Exakt så, Anna!
(De här förnicklade gatuskyltarna som man ska skriva i wordverificationen är så suddiga att jag har svårt att bevisa att jag inte är en robot!)
Jag körde utan wv länge, men sen började det trilla in spam och det blev ett heltidsgöra att hålla rent. Ursäkta suddigheten :o
Visst är det så Anna! Det hade varit intressant att höra en debatt (eller kanske snarare ett respektfullt samtal) mellan dig och Lena Andersson. Du vet vems ringside jag skulle hänga i, men jag är ju också jävig.
De sista kommentarerna fick mig att börja associera till hur det skulle vara om det fanns folk som såg barn som spam, oönskade inslag från störande element i samhället.
”Jag körde länge utan preventivmedel, men sen började det trilla in barn och det blev ett heltidsgöra att hålla rent …”
Jag vet inte varför du associerar ordet ”barnfrihet” med ett samhälle utan barn? Jag använder det om min personliga situation, istället för ordet ”barnlöshet”, som jag tycker signalerar något oönskat (att man vill ha barn men inte kan).
Sedan tror jag din oro är obefogad. Jag har verkligen inte uppfattat någon trend, det är snarare att det har börjat bli mer okej att säga att man inte vill ha barn. Massor av folk skaffar fortfarande barn, och att inte vilja ha egna barn betyder verkligen inte att man har en nedsättande syn på barn i allmänhet. (För mig snarare tvärtom, jag vill att alla barn ska få finnas på sina egna villkor och jag känner inte att jag skulle palla med att ge dem det.)
Hakke: mitt högre stående jag ryggar inför jämförelsen mellan spam och barn. Mitt lägre stående jag fnissar.
Hej marysaintmary, tack för att du ville läsa och kommentera. Du undrar varför jag associerar ordet ”barnfrihet” med ett samhälle utan barn. Jag tänker så här, att ordet ”barnfri” inte är motsatsen till ”ofrivilligt barnlös”. ”Frivilligt barnlös” och ”ofrivilligt barnlös” är varandras motsatser. ”Barnfri” är i mina öron en tydlig markering: man är bara ”fri” från saker som är negativa. Det är ingen slump att man säger maktlös men inte maktfri, symptomfri men inte symptomlös etc. Man skulle precis lika gärna kunna säga ”jag har inte barn” eller ”jag avstår från barn”, men man vill värja sig mot det ifrågasättande man möter, eller tänker sig att möta, så man knycker på nacken och säger ”barnfri”. Och så etablerar man tanken på barn som någonting negativt, som något skönt att vara fri från.
Och det tycker jag är något negativt. Du skriver att min oro att vi går mot ett mindre barnvänligt samhälle är obefogad. Jag menar att vi redan balanserar riskabelt. Inte så att vi ogillar barn: vi älskar dem förstås och nästan alla vill ha sina egna. Men jag menar att vi inte respekterar barn på det stora hela, som samhälle. Vi bygger hela tiden en massa strukturer där vi prioriterar andra saker än barns behov (och ofta vuxnas behov också) och så målar vi in oss i hörn där barn är jobbiga eller på något sätt utgör problem, hinder etc. Fast de verkligen inte har valt att vara upphov till stress, pengabrist, missade chanser, förändrad kropp etc. Och vi älskar dem, men vi ger dem ingen plats, vi tar inte vara på deras fantasi, uppfinningsrikedom, lojalitet, förmåga, styrka. (I stort menar jag förstås nu.)
Slutligen skriver du att du vill att alla barn ska få finnas på sina egna villkor och att du inte tror att du skulle klara att ge dem det. Jag respekterar det, många goda människor har avstått från barn av mer själviska skäl än så. Hoppas att du förstår att mitt inlägg var politiskt och riktat mot oss människor som grupp, inte mot dig eller någon annan som har fattat ett helt eget beslut, baserat på helt egna erfarenheter.
Amen.
Jag tycker precis som marysaintmary att ordet barnfri är en väldigt bra benämning på min situation. Jag har inga barn och är nöjd med det. Jag har svårt att se det som mitt ansvar att kalla mig frivilligt barnlös för att inte spä på ett politiskt motstånd mot barn som jag faktiskt inte kan idenitifiera.
Jag håller med om att ordet barnfri signalerar något positivt och det är just därför jag använder det – för att mitt val är positivt för mig. Jag tycker inte alls att det behöver betyda att det provocerar fram en allmän inställning om att det är absolut positivt. Snarare är det väldigt naturligt för folk som vill ha barn att kalla sig barnlösa. För mig känns det helt enkelt som att barnfri/barnlös är mycket bättre alternativ än frivilligt/ofrivilligt barnlös, dels eftersom ordet barnlös i sig är negativt laddat (hemlös, tandlös, arbetslös etc) och dels för att det är valdigt långt och krångligt.
Hej sak, först vill jag säga att jag läste dina kommentarer i Fredriks blogg och tyckte att de var mycket bra, eftertänksamma och sakliga.
Du får naturligtvis kalla dig vad du vill. Jag skulle föredra att de som valt att inte få barn skulle benämna det ”har inte barn” eller ”avstår från barn”, men jag skulle aldrig drömma om att tvinga på någon den önskningen.
”Frivilligt barnlös” är absolut inget förslag från min sida. Det är en dum och otymplig konstruktion.