annaxtFör några månader sen skrev jag om den gråtande bebisen i lägenheten ovanför oss, att den väcker oss nästan varje morgon och att jag funderade på om jag skulle säga nånting till föräldrarna. Och isåfall vad?
Jag fick olika förslag, här och på andra ställen. Flera skrev att jag inte borde lägga en lapp i brevlådan, att det skulle vara för opersonligt. Att jag borde bjuda in dem istället. Och visst, det låter klokt. Men jag har dragit mig för det ändå, inte vetat hur jag skulle säga för att inte låta som om jag kritiserade dem.
Så kom mamman ner i tvättstugan när jag stod där och hängde in kläder i torkskåpet. En halvtimme innan nästa tvättid egentligen, men hon skulle bara kolla sa hon och jag sa att hon kunde börja, jag var ändå klar med maskinerna. Sen frågade hon om det inte var vi som bodde under dem. Jo, sa jag och då frågade hon om vi blev störda av att hennes barn drog omkring på stolar och sånt.
Det måste ju vara gud? Eller ödet?
Så jag tog mod till mig och sa att nej, inte stolarna, men bebisen, du vet hur det är när man är förälder, då vaknar man för minsta barnskrik. Jag sa det snällt och hon log. Och så sa jag: ni har väl sovrummet precis ovanför vårt, det är nog därför det hörs så bra. – Det är bebisen som sover där, svarade hon hastigt, vi håller på och försöker få den att sova i ett eget rum.
Sen pratade vi om barns utveckling och samsovning en halvtimme. Jag sa rent ut till slut att nio månaders ålder kan vara lite tidigt att försöka få barn att sova ensamma. Att om de skriker så där mycket så kan det betyda att de helt enkelt inte är redo. Och att det alltid kommer av sig själv till slut.
Hon lyssnade men var tveksam. De hade bestämt sig för att prova det här en vecka sa hon, och så sa jag bara att jag hoppades att det skulle gå bra. Jag kunde (och borde kanske) ha sagt att en kvart i alla händelser är mycket för en bebis att ligga ensam och gråta, men jag orkade eller vågade inte.
Nu har det gått två veckor. Bebisen vaknar prick fem varje morgon, ibland några gånger på nätterna också. Ibland får den skrika länge, ibland kommer de och tar upp den med en gång.
Jag hoppas att de bestämmer sig för att avsluta experimentet snart, mest för bebisens skull!
Här är lite bra råd om bebisars separationsångest och hur man samsover säkert.
Läs vad andra skriver om: cosleeping, samsovning
Bra att du pratade med henne i alla fall. Tänk nu inte på det du <>inte<> sa och tycker att du borde ha sagt, utan var glad för det du sa. Jag är säker på att du har sått ett frö! Rapportera gärna eventuell fortsatt utveckling!
Tack, jag hör av mig igen, om jag hör av bebisen igen alltså :o
Bra att snacka med henne.Jag fattar inte hur man pallar att låta en bäbis skrika så. Det är ju tortyr på hög nivå. Om det dessutom är sin egen bäbis.Hur är folk funtade?Vi far upp som ett skott och har stoppat i napp och stoppat om och vyssat redan på inandningen :)Man vill ju inte riskera att de vaknar till på riktigt heller och få vara vaken flera timmar på natten.Samsovning har bara funkat i perioder för oss. Fram till hon var fyra månader, sen märkte vi att hon sov bättre om hon sov själv. Sen sov hon med oss igen mellan hon var 10 och 13 månader men efter nyår så vill hon bara leka när hon är i vår säng så hon sover i egen säng nu sen januari och det funkar jättebra.
Petra, man pallar därför att någon ”expert” har tutat i en att det är bäst för barnet. Jag har själv varit med om att sluta lita på min instinkt efter att ha blivit behandlad som mindre kunnig.Precis som du skriver, man måste ju inte sova ihop om det funkar BRA för bebisen att sova i egen säng!
jag tror många experter, och bvc i synnerhet, uppmuntrar till metoder som går ut på att avvänja barnet. är det inte för föräldrarnas bästa så är det för barnets bästa, att det måste ”lära sig”.däremot finns det ju barn som skriker mer än andra även om man samsover, bär eller vad som. att generalisera är aldrig bra.sedan kan du ju alltid ringa på med en fikapåse och fråga om hon är sugen på en bulle, lite kaffe och en paus. saker är lättare att tömma ur sig när man sitter ner med något gott än när man står med sura strumpor i ett kallt rum.
schmut, du har rätt i att det finns barn som skriker mer än andra, vad man än gör. Jag har haft ett sånt barn själv. Det jag vill få sagt är att det ändå ofta finns saker man kan göra så att det blir lite lättare. BVC:s råd om avvänjning, som du påpekar att man ofta får, gör det svårare istället.Bra idé med fikapåse. Jag är bara så väldigt blyg för sånt, men jag kanske kan ta mod till mig.