annaxtJag fick en utmaning av En djefla man: Att berätta om min skolväg i syfte att ”återupprätta skolvägen för att ge upplevelser och insikter för våra barn”. Nobelt!
Min skolväg från ettan till sexan gick från Döbelnsgatan 58 till Roslagsgatan 61 i den del av Vasastan som kallades Sibirien. Vägen var 626 meter lång och tog 6,3 minuter att gå, om man ska tro hitta.se. Grejen är att jag gick den väldigt sällan. Antingen såsade jag för att jag var helt borta i olika dagdrömmar, eller så sprang jag för att jag hade försovit mig (ganska ofta), eller så galopperade jag med halvstängda ögon och händerna framför mig i den otroligt levande fantasin att jag red på min tama kungstiger.
På siffran 1 fanns en aikidolokal. Där stannade jag nästan jämt och tittade in genom fönstret på grupperna som tränade aikido. Jag tyckte själv att jag blev aikidoexpert på kuppen.
På siffran 2 fanns en väldigt lockande kiosk. Som tur var var den inte öppen på morgonen men när man gick hem var den som en magnet. Man sögs liksom in till tomtebruset och godishalsbanden.
Du kanske undrar varför jag inte sneddade över den gröna och trevliga Vanadislunden (markerad med siffran 3 på bilden) när jag hade extra bråttom till skolan, eller alla dagar. Det undrar du för att du aldrig har varit i Vanadislunden. Hela parken består av en väldigt brant kulle – jag skulle ha behövt gå uppför en jättelång backe. Mina kompisar och jag pratade ofta om att bygga en linbana i den där backen, men det blev aldrig nånting av med det.
Ju mer jag läser om andras skolvägar, desto mer inser jag att något har gått förlorat i vår neurotiskt säkerhetstänkande tid.Hörde Supertramp igår: ”After school is over you’re playing in the parkDon’t be out too late, don’t let it get too dark”Haha, låter knappast som svenskt medelklassliv anno 2009 — det där med mellanstadieungar som är ute och leker nånstans och dyker upp hemma först när det blir mörkt. Nej, de ska utföra AKTIVITETER under överinseende av en betrodd UNGDOMSLEDARE och skjutsas både dit och hem.
Men kära nån – det är ju mina och ungarnas gamla trakter. De är födda -64 och gick i Johannes, eftersom vi bodde på Surbrunnsgatan. Vi gick till Vanadisbadet på somrarna. Vilken skola gick du i på Döbelnsgatan? En djefla man: Kunde inte instämma mer. Ingen frihet, inget spännande liv för ungarna!
Jag tittade en gång till och ser att jag vände på det hela. Du gick också i Johannes. Anna – har vi setts när du var barn…?
en djefla man: en vårdag när jag och bästisen var på väg hem från skolan (vi gick i trean eller fyran) hittade vi en liten rännil, som blev en bäck längre fram. Vi kastade pinnar i den och såg vems pinne som kom först, och sen försökte vi bygga ett vattenhjul, och sen en damm, och sen började vi frysa och så gick vi hem. Då var det redan mörkt, och vi möttes av föräldrar som var helt i bitar av oro – klockan var sju tror jag, och vi skulle varit hemma vid tre. Bästisen fick en örfil av sin mamma och jag fick en utskällning. Varför ingen hade sett oss där vid parkvägen vet jag inte, eller om de ens hade letat. Men jag minns att jag tyckte att de visade sin kärlek på ett ganska dumt sätt.
ab: jag är 62:a så jag kan ha gått fyra år tillsammans med dina killar. Jag hade först Margareta Hermansson som fröken, sen några som jag inte minns och sist en magister som hette Gösta. Och jag hängde på Vanadis varje sommar med mina kompisar, fast jag minns inte att jag nånsin var där med min mamma.Så vi kan nog ha setts!
Då har vi nog setts i förbifarten, men mina killar är födda 64, så det var ju enorm åldersskillnad mellan er i den åldern. Men samma lärarinna hade ni, Margaretha! De fick en annan senare – och jag spelade in en superåtta-film med alla ungarna…