Dag 1: För att jag kan. Måste kunna!

Häromdagen grep en kall hand mitt hjärta. Jag kom hem efter en lång dag på jobbet och kände mig helt urkramad och håglös. Hade ingen ork att skriva, inte ens ork att gå ut med kameran som precis kommit hem från verkstan. All kreativitet som bortblåst. Insåg att jag knappt har skrivit ett vettigt ord på flera veckor. Det är inte så att de inre kugghjulen har fastnat – jag grubblar lika mycket som vanligt, kommer på världsförbättrande idéer lika ofta som vanligt (och förkastar dem lika ofta), ser fantastiska scener och detaljer som jag vill plåta. Men det är alltid så bråttom, eller så är jag för trött, eller så är det för mörkt ute. Oftast är jag bara helt slut när jag kommer hem, och dessutom behövs de där ynka lediga timmarna till annat som familjen, räkningar, tvätt. Måste det vara så här? Att jobbet tar all min energi och lägger en våt filt över den tid jag har över att skapa fritt? Då kommer jag ju aldrig att skriva klart senaste boken. Eller blogga, för den delen.

Men nu har jag begråtit min förlorade ork tillräckligt. Nu får det vara nog! Bestämmer mig på fläcken för en hårdför kur mot skrivtrötthet: jag ska blogga varje dag fram till jul – mitt i värsta decemberstressen, trots alla måsten och borden. Bara för att det är möjligt. Det kanske inte blir så genomtänkt eller tankeväckande varje dag, men om jag inte börjar någonstans vet jag inte vad som händer. Då kanske jag sitter där på juldagen med halmstrån i håret och barr i tofflorna. Och tomtar på loftet.