annaxtEn mamma till en ledsen sjuttonårig kille (som vi kallar Emil) skriver så här:
”Jag behöver råd om min son Emil. Han är så olycklig. Delvis för att det tagit slut med flickvännen som han varit ihop med konstant i ett och ett halvt år, men mest för att han känner sej så ensam. Han har ett antal kompisar/bekanta, killar och några tjejer som figurerar då och då, men han tycker alltid det är han som får ta kontakt och ofta blir han sittande hemma framför tv:n fast han inte vill det. Ibland planeras nåt längre fram och han är jätteglad, men så har den han planerat med fått annat att göra, då blir han så besviken. Han tycker inte han har något liv.
Till sin personlighet är han ganska blyg. Tar inte för sig i stora sammmanhang. I skolan har han taskigt självförtroende för allt teoretiskt, men är otroligt estetisk och praktiskt händig. Han är den där snälla killen som alltid hjälper till lite i skymundan. Han har lättare med tjejkompisar än killar.
Igår ringde nån som lät vuxen på hans telefon. De hade ett långt samtal på hans rum, jag anade oråd och hörde hur han berättade att han bodde i en småstad, gick på gymnasiet, slappade just nu, brukade köpa märken av nån kille, nåt mummel om pengar och om hur det såg ut i samhället … det var det jag hörde genom dörren. Han blånekade till att berätta vem han pratat med, sa att det var en kompis. Till slut tittade jag på numret och ringde upp det, varvid han slängde igen ytterdörren och stack.
En artig kille svarde med sitt namn men när jag sa att jag var Emils mamma och var orolig och ville veta vem killen var och vad de pratat om, blev han som en mussla. Han tyckte att jag skulle ta det med min son istället, och jag röt att om min son håller på med nåt olagligt så berättar han inte det för sin mamma. ”Det här är inte olagligt – han ville bara köpa några märken med nationalsocialistiska symboler”. (Jag måste erkänna att det beredde mig ett visst nöje att få berätta för den där killen vad jag tyckte om främlingsfientliga yttringar)
Under tiden hade Emil stuckit hemifrån. Vägrade svara i sin telefon. Till slut kom ett sms, där han förklarade att han inte ville leva längre. Åtskilliga sms senare fick jag veta var han var för att kunna hämta upp honom och vi beslöt att ta en biltur. Då förklarade han hur eländigt ensamt hans liv kändes, så desperat var han nu att han tom tog kontakt med sverigedemokraterna. Han tycker att han kämpar och tar kontakt och inte får nåt tillbaka. Hans syskon (20 och 15) är sociala under, med kompisar omkring sig hela tiden. Men Emil har sällan kompisar hemma, ibland gör de saker ihop ute. Ibland är han med oss, i brist på bättre. Jag har sett att han lider, men vad ska man göra?”
Hej Emils mamma. Det är verkligen hemskt när ens barn lider, nästan outhärdligt. Man ska ju dessutom helst inte visa hur ledsen man blir, för det hjälper inte, man måste vara stark och lugn. Det riktigt svåra kan vara att känna tillit – men det måste man försöka, både för sig egen skull och barnets. Tonåringar har en fantastisk förmåga att läka och gå vidare. Men de behöver höra att man litar på den förmågan, att man är säker på att barnet kommer att hitta en väg framåt – naturligtvis med all den hjälp han eller hon behöver.
En annan viktig sak (som jag tycker är svår!) är att försöka skilja på vad som är deras problem, och inte blanda ihop dem med sina egna. Inte så lätt alla gånger.
Det är ju ändå väldigt naturligt att man deppar i den där åldern. Det är en så otroligt stor förändring, en svår tid för många. Man ser världen, sig själv och sin familj med helt nya ögon. Man jämför sig, känner sig kanske inte alls som en del av den omgivning man alltid haft. Man måste ta ställning till en massa man aldrig tänkt på tidigare. Värdera sig själv och andra. Försöka formulera vem man är. Lära sig att acceptera och tycka om den man är.
Om man mitt i det där måste bryta upp ur ett förhållande är det ju inte konstigt om man känner sig ensam i världen.
Många tonåringar, precis som många vuxna, har en tendens att se allt i becksvart under de deppiga perioderna, trots att man kanske är en positiv person när man mår bra. Så det handlar mycket om omständigheter. De allra flesta unga hittar ju sin plats i livet till slut, även om det kanske tar lång tid. Under tiden kan man bara hjälpa genom att lyssna och kanske peppa ibland.
Det är bra att du frågar honom, så att han själv får berätta hur han mår och vad han behöver. Om du vill kan du fråga om han vill prata med en psykolog. Jag kan verkligen rekommendera de som arbetar på Ericastiftelsen i Stockholm. De talar inte om vad man ska göra utan hjälper en att hitta sina egna resurser. De fungerar som bollplank, och det tror jag är det mest värdefulla i längden.
Så mitt svar är att man kanske måste räkna med en del lidande, och stötta så gott man kan under den tiden. Framförallt prata med barnet. Man kan vara tydlig med att man bryr sig, även om man inte vill verka orolig. Man kan säga att man vill höra hur ungen mår, om det finns något man kan göra just idag. Erbjuda sig att göra en kopp te, fråga om hon/han vill ta en promenad eller gå på bio. Om man går den där promenaden kan man prata om annat, sånt som är roligt, men också vara tydlig med att man gärna lyssnar om det är något jobbigt som ungen behöver få ur sig.
En bra sak tror jag är att säga att många, nästan alla, går igenom svåra perioder, att det kanske är nödvändigt för att man ska utvecklas som människa. Som själens växtvärk. Att det går över till slut.
Jag vet inte om du liknar honom eller dina andra barn mest – ibland blir man mer nojig över de barn som är som man själv var. Men man kan ju hämta tröst ur det också. Jag fick inte mina riktigt bra vänner förrän jag var över 25 och hade egna barn. Ibland är livet orättvist, men turen kommer alltid till slut. Det gäller bara att stå ut tills dess.
Sen är det klart att man ska vara vaksam på om det verkar handla om klinisk depression och självmordstankar. Men jag tror att det är bra om man inte är för rädd, för det är ändå så sällsynt jämfört med hur många som ”bara” deppar.
Typiskt det där med sverigedemokraterna. De fiskar verkligen bland de mest sårbara. Jäkla typer!
Hoppas att det blir bättre – det blir det säkert, men jag vet hur tungt det kan vara under tiden. En av mina bästa vänner var så orolig över sin son under flera års tid – ibland kunde hon inte sova på nätterna av oro för att han skulle hoppa ut genom ett fönster. Jag oroade mig förstås också. Det var ganska onödigt visade det sig några år senare, han hade aldrig haft några såna planer. Han tyckte visserligen att livet var skit men hade inga tankar på att avsluta det. Istället hade han fantiserat om att ta livet av en massa folk och ta över världen – också det helt normalt, påstår våra manliga vuxna bekanta! Nu är han hur som helst en glad och förträfflig ung man.
Läs vad andra skriver om tonåringar, föräldrar, barn, depression, ensamhet, Ericastiftelsen
Vad är det som är desperat med att kontakta Sverigedemokraterna?
Om han nu är samhällspolitisk intresserad så är det väl bara för modern att sätta sig ner med sonen och gå igenom vad de olika ungdomsförbunden tycker och se vilken åsiktsbildning han tycker är bäst. Slår vad om att han inte kommer ställa upp på den världsbild som SD har när han får se de andra idéerna i samhälle. Sedan är det bara låta han söka upp de ungdomsförbund han tycker är intressanta, där finns många trevliga tjejer och killar som gärna vill skapa kontakter med nya människor. Med tanke på att man har möten och aktiviteter så finns det mycket att göra för en lång tid framåt. Kanske han också får utveckla den sociala biten stegvis när han är med vid olika aktiviteter. (Sommarläger, skolkampanjer mm.)
Tack för dina uppmuntrande ord. Det svåra är, tycker jag, att samtidigt balanserat förmedla oro/omtanke som känslan att ”det här är så vanligt, det går över och du är inte unik i dessa tankegångar”. Och att inte börja klema bort, som jag gjorde senast häromdagen. Han får inte snusa. Jag vägrar bidra till att han köper något som inte är bra för honom sprit, cig osv. Då ryker studiebidraget direkt. Det är uppgörelsen. Igår famlade jag med börsen för att kunna låna ut pengar till snus, eftersom jag tycker så synd om honom….Helt jävla oförsvarligt, men kanske talande för hur ont man får i hjärtat av att se olyckliga avkomlingar omkring sej….. Ja jag hoppas så att våra barn har nått ljuset i tunneln snart, att de tycker de hittar ett egenvärde bara i att leva.
Tommy, det var så Emil beskrev det. Jag tror att det är ganska typiskt, att om man känner sig ensam och utanför så kan det vara lockande att gå med i någon mer opersonlig gemenskap, som ett gäng, en förening eller ett parti. Gärna något som står för styrka och aggression. På det sättet kan man slippa att känna sig som en förlorare. Dessutom är det historiskt sett väldigt vanligt att mer marginella grupper, som sd till exempel, värvar bland de som redan känner sig maktlösa. De är lättare att få med och ställer inte lika stora krav.
Martin, precis som du beskriver är politik (eller idrott eller kultur) ofta ett bra sätt att få vänner. Och som tur är finns det ju mycket att välja på, så att man inte är hänvisad till de mest extrema grupperna.
Emils mamma: Just det, att hitta ett egenvärde bara i att leva, bra beskrivet. Det är ju det man önskar sina ungar. Det hoppas jag med att de ska känna!
Först och främst: Sverigedemokraterna säljer inga nationalsocialistiska symbolmärken. Och Anna, har du några belägg för din uppfattning om att sverigedemokrater skulle utnyttja utsatta människor, så tycker jag du ska presentera dem! Det här handlar väl inte om att sprida lögner om politiska meningsmotståndare, utan om att försöka hjälpa en ung utsatt kille!
Jag vet inte om detta är ett bra ställe att sprida politisk propaganda om vilka partier som är bäst och sämst, Tunström, men bortsett från det så håller jag med om det du skriver.
Politiskt engagemang är väldigt positivt och utvecklande för många unga, förutsatt givetvis att de håller sig till dem som bejakar icke-våld och någorlunda demokratiska värderingar. Den sociala biten får man oftast på köpet.
Det är några år tills mina egna barn är i Emils ålder, så jag har tyvärr svårt att ge några ytterligare råd. Hoppas det ska lösa sig för honom.
Intressant att tre män kommenterar här samma dag, det är ganska långt mellan de manliga kommentarerna här annars.
Kom gärna tillbaka och diskutera hur man tar hand om ledsna tonåringar, även när det inte handlar om ett politiskt parti!
Men Patrik: Min uppfattning om hur små extrema partier (dit jag bland andra räknar sd) värvar medlemmar har jag fått från att se det med egna ögon, i Stockholm, i Nacka och på Värmdö. Huruvida sd säljer märken med nationalsocialistiska symboler eller inte vet jag inte, det var så Emils mamma uppfattade det.
Slutdiskuterat om sd! Det viktiga här är alltså Hur Man Hjälper Sin Ledsna Tonåring.
(Jag måste erkänna att det beredde mig ett visst nöje att få berätta för den där killen vad jag tyckte om främlingsfientliga yttringar)
Samt orden;
Typiskt det där med sverigedemokraterna. De fiskar verkligen bland de mest sårbara. Jäkla typer!
Detta är inte problemet som den tonåringen har utan det är problem som de båda vuxna i detta fall har. Hade de velat hjälpa denna kille med hans problem så hade de frågat sig vad som fattades honom o varför han valde att kontakta just Sd i en svår stund?
Är detta överhuvudtaget sant så tvivlar jag på att han ringde till Sd för att söka tröst när han mådde dåligt utan sanningen var i så fall att han inte vågade stå upp inför sin förälder om en politisk åsikt som tydligt framgår att varken hans mamma eller den som här ger goda råd.
Då Sd heller aldrig skulle ge sig till att sälja nazistiska märken från ett partikansli eller överhuvudtaget så tar jag detta som en helt påhittad sak. Vad det ska vara bra för ja det vet ju bara de som hittat på detta. Fast ni måste väl medge att det är lågt att blanda in tonårsproblem som är så pass viktig del i vårt samhälle o som behöver allt stöd på alla vis i en sån här löjlig grej att förtala Sd. Då jag vet hur mycket Sd kämpar för att få bort den fula stämpeln som satts och vandelförsäkringar som man får skriva under när man jobbar politiskt för dem. Detta är något som inget annat parti gör. Därför vet jag att denna historia borde skrivas om till sanning utan Sd inblandning.
Om nu något av detta verkligen var sant.O du Emils mamma, *olyckliga avkomlingar*….Om jag fick välja ord när jag pratar o speciellt då om mina barn, skulle jag nog välja *mina olyckliga barn* Jag hoppas dina *avkomlingar* slipper läsa detta.
O du, alla har faktiskt rätt oavsett de är ens barn eller annan anhörig osv att få ha en åsikt utan att någon bredvid ska förnedra det på något vis.
Hela min insändare handlar just om hur jag ska kunna hjälpa min son, vad som fattas honom och vad som får honom att vända sig till främlingsfientliga organisationer. Det handlar om att sätta fingret på något jag ser som symptom på att nåt är fel. I min värld är främlingsfientlighet just ett sånt symptom.
Emils mamma,
Självklart ska du reagera om din son riskerar att hamna i klorna på grupper som ägnar sig åt våld, vare sig de har politisk anknytning (extremvänster, extremhöger, extremreligiöst eller annat) eller inte. Är det så att din son försökt komma över nazistiska symboler, så kan det vara en varningssignal.
Jag utgår dock från att du inser att din sons välbefinnande inte får vara spelrum för din egen politiska övertygelse (som verkar vara vänster). Vill din son engagera sig i Kd, V, Sd, Mp eller något annat parti som representerar folkviljan, så ska du självklart visa respekt för hans övertygelse och stödja honom i hans intresse.
Det verkar ha blivit ett viktigt råd från mig till slut, i alla fall…
Var jag står politiskt är väl ändå ganska ointressant i denna diskussion? Men visst, politiskt engagemang är säkerligen stärkande för alla, även en vilsen ung människa på väg ut i samhället. Men om personen mår tillräckligt dåligt, är det inte bara så enkelt som att rycka upp sig och gå ut och ta för sig. Och som mamma till en son utan livslust känner jag mig just nu som jag vandrar på ett fält av minor. Hur ska jag trampa för att inte gå på integriteten och samtidigt kunna vara ett stöd?
Hej, Jag hittade hit när jag googlade. Jag förstår helt och fullt din oro för Emil. Och jag tycker att du har fått ett fantastiskt svar av den här bloggen. Ett tips till dig är också att gå in på http://www.1318.se, det är en sida med massor av info för tonårsföräldrar, kanske kan komplettera den hä’r. Det finns en massa experter att fråga där också. Bara ett tips. Lycka till med Emil.
Bor ni i Skåne?