Att resa är väl inte att dö en smula?

Någon gång i vår bär det av. Det är därför vi har sålt vår lägenhet, inte för att vi vill flytta utan för att vi ska ut på en lång resa. Planen är att resa typ jorden runt och vara borta ett halvår? ett år? om inget oförutsett inträffar. Och alla ska med, tonåringarna och tillochmed äldsta sonen i Holland.

Hur kan det komma sig? Jag är ju ingen resenär alls, jag är en hemmakatt. En lat och lite ängslig typ som föredrar soffhörnet framför de vilda vidderna och som gärna citerar Terry Pratchett:

Adventure! People talked about the idea as if it was something worthwhile, rather than a mess of bad food, no sleep, and strange people inexplicably trying to stick pointed objects in bits of you.

Men nu är vi iallafall på väg. Det började med att … Egentligen började det när barnens pappa var liten, hans familj bodde utomlands i långa perioder för hans pappa var arkitekt med uppdrag för SIDA och FN. Så när våra barn var små tyckte han att vi borde flytta utomlands ett tag med dem. Jag blev helt panikslagen och vägrade! Mitt småbarnsliv var roligt och tryggt med två nära vänner som också var hemma med många barn. Hur skulle jag kunna bryta upp från det och resa ut i det okända? Flytta till nån ödslig plats där jag inte kände nån, där folk kanske hade främmande intressen och tråkig humor?

Så vi stannade hemma. Men idén om att göra en lång resa tillsammans med alla barnen fanns kvar. När vardagen var som tråkigast och uslast kunde man alltid drömma om den där resan – den fanns som en bakdörr ut ur fiskpinneträsket.

Men barnen tog det inte som en gosig dröm. De tog det på fullaste allvar, och frågade med jämna mellanrum när resan skulle bli av. Vid ett tillfälle för ungefär ett år sedan insåg jag för första gången att min dotter planerade sitt liv kring den där resan. Det var dags att fatta ett beslut. Och i samma veva inträffade en rad olika händelser som gjorde det möjligt att faktiskt komma iväg: plötsligt fanns de ekonomiska förutsättningarna, samtidigt som ingen var bunden till någonting viktigt här hemma. Och när allting plötsligt klaffar ska man lyssna!

Vi är alltså på väg ut i världen, och jag försöker förtränga skruttiga flygplan, kackerlackiga hotellrum, svettiga bussresor tusen meter ovanför steniga raviner, stenhårda kuddar och syntetfiltar, magsjukor och hemlängtan ur tankarna på resan.

Om jag fick bestämma skulle vi göra hela resan i magnifika bärstolar på ryggarna av gigantiska elefanter (eller ännu hellre ollifanter eller mammutar).

 

Varje kväll skulle (dom enormt välbetalda) bärarna slå upp de stora sidentälten och fylla dem med fluffiga kuddar, mjuka mattor och kulörta lyktor. Sen skulle de bära in maten och böckerna (som skulle vara lastade på bibliotekselefanten), vifta med palmblad och elda under det stora badkaret i trä.
Visserligen skulle vi inte komma så fort fram, men tänk vad många böcker man skulle hinna läsa!

Uppdaterat med ny adress: Resan och våra planer och förberedelser har fått en egen blogg: Familj på väg Familj på väg. Där tar vi tacksamt emot kommentarer, goda råd och tips!