Skammen som straff

Det sägs att skandinaviska föräldrar har bytt ut kroppsagan mot själslig aga som uppfostringsmetod. Det finns till och med de som hävdar att en örfil skulle vara en enklare bestraffning att leva med än att man blir utskälld för att ha förstört nånting eller gjort sin förälder ledsen.

Probelemet med både fysiskt våld och skamvrån är att man skjuter förbi målet. Man lär inte barnet respekt. Man lär det inte att ta ansvar för sina handlingar. Man låter inte barnet visa att det har förstått vad problemet är, och själv rätta till det.

Men skamvrån, rumsarrest och andra sätt att få barnet att skämmas blir allt vanligare i Sverige idag. Lars H Gustafsson skriver om det i årets första nummer av Pedagogiska magasinet: Skamvråns återkomst:

Att känna skuld innebär en insikt om att jag gjort fel. Skammen går djupare än så och innebär att jag känner mig fel och ovärdig som människa. Skuldkänslor är naturliga företeelser – de drabbar oss alla ibland, i varje fall så länge vår samvetskompass fungerar. Det finns också en naturlig skamkänsla, som kan vara till hjälp. (…)
Men skamkänslan kan också inympas utifrån. Barn står här vidöppna inför vuxen påverkan. När de blir utsatta för kritik, ignorans eller hån och inte förstår sammanhangen känner de sig ofta ”fel” och ”dåliga” och ”ingenting värda”.

Med supernannyn som förebild skickar allt fler svenska föräldrar sina barn till skamvrån eller timeout-stolen. Det verkar som en effektiv metod att få kontroll över en stökig situation, och metoden dyker upp även i en del av de föräldraprogram som får ekonomiskt stöd av den svenska regeringen, bland annat utbildningen Föräldrakraft:

Som i alla beteendeinriktade program är grundidén att belöna positivt beteende och ignorera negativt. Men om inte det hjälper och barnet visar ett beteende som inte anses acceptabelt ska den vuxne, enligt programmets manual, rådas att inte bara ignorera beteendet utan också barnet självt!
Det ska ske genom att inte se på barnet, eftersom barnet kan uppfatta redan det som en belöning. Den vuxne får inte heller prata med barnet eller ta i det: ”Barnet kan försöka att ta på föräldern efter att man ignorerat det. Barnet kanske drar en i kläderna eller försöker kliva upp i knäet. Det är därför bra att stå upp när du ignorerar, eftersom barnet då förstår att du ignorerar honom/henne och det blir också svårare för barnet att få nära kontakt.”

Lars H är orolig för att skolorna och hemmen ska förvandlas till behandlingskliniker, att lärare och föräldrar använder metoder istället för att möta barnen på en respektfull nivå.

Metoderna har först använts inom barnpsykiatri och socialt behandlingsarbete för att där komma till rätta med svårt utagerande beteenden hos barn och familjer med allvarliga störningar. Nu introduceras de som recept för mellanmänskligt samspel i hem och klassrum. Orsakerna till barnets beteende tonas ner, och barnets rättigheter får ge vika för vuxensamhällets behov av kontroll.

Lars H Gustafsson är åttabarnspappa, barnläkare och författare till många bra böcker om barn och ungdomar, bland annat Se barnet, se dig själv. Hans senaste bok heter En läkares samvete. Här är han intervjuad i Dagens Nyheter.

Andra bloggar om: barn, föräldraskap, barnuppfostran, skamvrån, supernanny, Föräldrakraft, Lars H Gustafsson.