Tänk om min tonåring är homosexuell

Det har kommit två mail till Livet som tonårsförälder som handlar om homo- och bisexuella tonåringar.

Det första handlar om att ”komma ut”, att berätta för familjen att man är romantiskt/sexuellt intresserad av personer av samma kön som man själv:

Jag är förälder till en lesbisk tjej som kom ut på ett väldigt oproblematiskt sätt när hon var sexton. Vi var ju glada över att hon kände förtroendet att berätta för oss, samtidigt som vi förstås tyckte det var sorgligt att hon inte hade gjort det tidigare. Vi hade anat att hon var homosexuell åtminstone sen hon var elva-tolv, men hon har berättat att hon blev kär i tjejer redan när hon var sju ungefär.

När vi som idag är tonårsföräldrar växte upp var det sällsynt att någon tonåring kom ut som homo- eller bisexuell. Idag är det betydligt vanligare. Troligen för att det är mer tillåtet bland dagens tonåringar att bli kär i någon av samma kön.

Det finns ingen pålitlig statistik som visar hur många unga svenskar som är homo eller bi, men forskningsresultat från andra länder pekar på att 2 till 10 procent av dessa länders befolkning är icke-hetero, åtminstone i bemärkelsen ”har någon gång känt romantiska eller sexuella känslor för någon av samma kön”. Det är ganska många individer, så det är inte alls konstigt om någon av dem är ett av våra barn.

(För mera siffror och forskningsrapporter, se RFSL:s sida Sexuell läggning – vad är det? och Wikipedia: Homosexualitet - undersökningsresultat. Förkortningen hbt som förekommer ofta på dessa sidor betyder homo-, bi- eller transsexuell.)

Naturligt att testa sin sexuella identitet
Många tror att man kan se på någon om den är homo- eller bisexuell. Men det finns inget säkert sätt att avgöra någons sexuella preferenser, utom att personen själv säger det. Som förälder kanske man undrar och tar det som ett tecken när dottern kramar eller pussar sin tjejkompis, eller när sonen vill sitta hemma och brodera på fredagskvällarna.

Visst: det kan vara en fin vink om tonåringen säger att Brokeback Mountain var årets bästa film, eller lämnar datorn med Qruiser öppet. Men det behöver inte betyda någonting särskilt.

Tonåren är en omtumlande period på många sätt. Sexualdriften är förvirrande för de flesta, oavsett vilka uttryck den tar sig. Och samtidigt som kroppen förändras och hormonerna bubblar över ska man lära sig allt vad det innebär att vara vuxen. Det är ofta en balansgång på slak lina, med många snubblingar på vägen.
Det är mycket man måste pröva sig fram med: vänskap, kärlek, motgångar, ansvar, sex och allt annat som ska hanteras vuxet. Att man experimenterar med sin sexuella identitet – i tanken, i drömmarna eller i verkligheten – är helt normalt, väldigt vanligt och högst naturligt.

Ingen blir homosexuell för skojs skull
En del inser ganska tidigt att de gillar samma sort, som flickan i brevet – hon var bara sju år när hon blev kär i en tjej första gången. Andra tar längre tid på sig att komma till klarhet. För somliga känns det enkelt och självklart – för andra är det ångestfyllt och laddat.

Det är ju inte bara omgivningens reaktioner som kan verka skrämmande. Även inuti kan man känna sig osäker och kluven. Känslorna kanske inte alls stämmer överens med den bild man har av sig själv. Man kanske alltid har tänkt sig en alldeles vanlig framtid med familj och jobb – istället får man brottas med mardrömmar om utanförskap, om att tvingas försvara alla sina val och mötas av misstänksamhet som arbetskamrat och förälder. Tonåringen kanske har fått en negativ eller stereotyp bild av homo- och bisexuella som inte alls stämmer överens med hur han uppfattar sig själv, och han tror att han kommer att bli sådan om han ger efter för känslan.

För många ungdomar är det faktiskt väldigt tufft att upptäcka den här egenheten hos sig själv. Som tonåring har man ett enormt behov av att bli accepterad. Det krävs ett nästan övermänskligt mod för att våga stå för att man är annorlunda, särskilt när omgivningen är fientligt inställd till de som är ”utanför mallen”. Så är det i många skolor. Bög och flata är nästan alltid skällsord. Tendenser till homosexualitet blir uppmärksammade på ett mycket negativt sätt. Det är mycket vanligt att den som verkar romantiskt eller sexuellt annorlunda blir mobbad.

Andra vägrar att visa sina känslor öppet, ens för sig själva. För att bli av med sina besvärliga tankar kan de ta till olika destruktiva beteenden – supa skallen av sig varje helg, ta droger, skära sig eller bli huliganer. Eller försöka ta livet av sig i svart desperation och självhat: enligt RFSL är det runt sju gånger högre risk att homo/bisexuella ungdomar försöker ta sitt liv jämfört med heterosexuella i motsvarande ålder. Undersökningar visar att 37 % av flickorna och 24 % av pojkarna i homo/bi-gruppen har försökt ta sitt liv en eller flera gånger. Ofta sker första försöket under högstadietiden.

Lita på att det är sant
Det behöver förstås inte alls vara så här illa. Många ungar blir lättade när de inser vartåt det lutar och är övertygade om att de känner rätt.
Men de flesta behöver ändå få känna att de är accepterade av sin familj, att de har sina föräldrars kärlek och stöd. Särskilt, naturligtvis, om de har det jobbigt med sig själva och i skolan.

Så även när de har insett och accepterat sin läggning återstår att berätta för familjen, och det är ofta svårare än allt annat. Tänk om vi kommer att hata dem? Säga att de är äckliga? Att de har svikit oss och inte levt upp till våra förväntningar?

Alltså kan man vara väldigt säker på att det verkligen är genomtänkt, när de väl berättar det för oss. En tonåring tar knappast den oerhörda risken att bli utstött för något som inte är livsviktigt!
(Det betyder inte att det är ett livslångt beslut. Precis som våra egna livsviktiga kärlekar inte alltid varar för evigt, fast vi gärna vill tro det.)

Respekt, välsignelse och ärliga känslor
Men känslorna som drabbar en när man får höra sin tonåring säga ”jag är homosexuell” är inte alltid så rationella och genomtänkta. I det andra brevet skriver en mamma så här:

Min son som är 17 år har fortfarande aldrig haft en flickvän. Jag tänker att han kanske är homosexuell. I så fall vet jag inte vad jag ska göra. Självklart vill jag att han ska vara lycklig, men jag är orolig för hur det ska gå för honom. Han kanske blir ensam, eller utnyttjad. Jag kanske aldrig får några barnbarn (jag vet att det är själviskt att tänka så). Jag är faktiskt rädd för att han ska säga något om det, för jag litar inte på mig själv, att jag inte börjar gråta eller säger någonting dumt. Därför undviker jag alla situationer där det kan komma på tal.

Barnens kärleksobjekt har genom alla tider varit en källa till oro för föräldrar. Även om man är fördomsfull finns det faktiskt en verklig rädsla också: man är rädd att ens älskade barn ska bli utanför och fara illa.
Men tiderna förändras. Homosexualitet kommer inte att vara så annorlunda när våra barn växer upp. Dessutom har vi ju ingen garanti för att de ska bli lyckliga som heterosexuella heller … Det enda vi kan göra är att ge dem vår välsignelse. Den gör att de blir starkare, bättre rustade att klara livets alla hinder.

Det betyder inte att du måste hålla masken om du känner dig orolig. Du kan gråta, du kan säga att du känner dig arg, frustrerad eller olycklig – bara du samtidigt förklarar att du godtar och respekterar ditt barns val. Visa att du älskar honom/henne vad han/hon än väljer. Det är helt okej att ställa frågor, men fråga inte om det kommer att gå över, eller om han/hon är säker – acceptera bara att det är den väg din son eller dotter ska gå.

En vanlig fråga till de som kommer ut är: Hur vet du att du är homosexuell? Men det går ju inte att svara på. Hur kommer man på att man är heterosexuell? Hur vet man att man är kär? Att man är glad eller ledsen?

Man måste vara modig för att berätta, och man måste vara modig för att lyssna. Det kan ta tid innan man har landat igen, innan allt känns naturligt. Lång tid! För många känns det mycket lättare om man får kontakt med andra föräldrar till hbt-ungdomar. RFSL har ett nätverk som kallas Stolta föräldrar – ring eller maila dem om du vill ha någon att prata med. På RFSL finns också en sida för ungdomar om att ”komma ut”, som kan vara bra att läsa för alla föräldrar.

Andra bloggar om: tonåringar, hbt, homosexualitet, bisexualitet, komma ut, sex, kärlek.