annaxtUtvecklingssamtal häromdagen. Läraren frågar min dotter:
– Hur tycker du att det är i klassen?
– Bra, fast … Lisa är jobbig.
– Jo, jag vet. Men nu är det så att … Lisa har det svårt just nu. Det är därför. Jag tror att det kommer att bli bättre snart.
I vår kultur pratar man inte så mycket med varandra om hur man mår. Tvärtom nästan – ju eländigare man känner sig, desto mer ska man hålla tyst om det. Svåra tider i livet som separationer, arbetslöshet och depressioner är nästan som skamliga hemligheter. Tabu att tala om. Det spelar ingen roll om det är barn eller vuxna som mår dåligt: man berättar inte.
Samtidigt förväntas vi fungera dagligen tillsammans med människor som vi inte står särskilt nära. På jobbet, i klassen. Trots att man kanske går igenom ett litet helvete ska man hålla masken hela dagarna, helst vara trevlig och samarbeta, inte störa. Fylla sin funktion.
Många barn och vuxna orkar inte hålla masken hela tiden. Men eftersom de inte får avslöja vad som tynger dem blir de ilskna och buffliga istället, kanske förstör för alla andra. Och får höra att de är jobbiga. En ond cirkel är sluten.
Vad är vi så himla rädda för? Varför kan inte Lisa komma till klassen och säga: Idag känner jag mig så ledsen och rädd, det verkar som om min mamma och pappa ska skiljas.
Och så vet alla andra varför Lisa är konstig och besvärlig, och kan välja att vara snälla eller att låta henne vara.
Vi borde kunna berätta om våra egna och andras problem utan att sänka rösten till en hemlig viskning, utan att göra dem till någonting fult och skamligt. Alla, precis alla, drabbas ibland av närståendes eller egna problem, som kan sätta en helt ur spel. Det kan vara missbruk, kriminalitet, separation, sjukdomar i kropp och själ. Men det behöver inte vara någon stor katastrof för att man ska tappa balansen tillfälligt. Tänk att kunna säga: Ursäkta att jag kommer försent men min XXX skällde ut mig i morse och jag grät hela vägen till skolan/jobbet. Jag kommer nog att vara lite skör idag.
När min pappa dog blev min dotter otroligt ledsen. Det tog säkert en månad innan hon var sig själv igen. För att visa sina känslor – och samtidigt slippa förklara om och om igen varför hon var så otillgänglig – satte hon ett sorgband på jackärmen. Hon tyckte att det hjälpte mycket, att människor omkring henne visade den omtänksamhet hon behövde.
Man skulle önska att det fanns ett band att sätta på sig när man bara var skruttig i största allämnhet – men det finns det ju inte. Vi måste nog helt enkelt prata med varandra. När det gäller skolbarn måste lärarna och föräldrarna ta ansvar för att göra problemen tydliga. Lisa ska inte behöva bli betraktad som jobbig, ovanpå allt annat hon går igenom.
Jag håller med till fullo!!! Jag mår inte så himla bra såhär i vintermörkret och förklarade för sonen att jag ville inte att han skulle ta med en kompis hem på em för jag orkar inte med det just nu. Han är bara 8, men jag sa som det var, att jag bara orkar med honom och brorsan… Idag hade han sagt till kompisens mamma att jag hade ont i huvudet, så därför kunde dom inte leka…. och ikväll bröt han ihop totalt för han tycker det är så hemskt att behöva avslöja att jag inte mår bra!! Visst är det hemskt??!! Jag hör ändå till dem som inte stcker under stol med hur jag/vi mår, men uppenbarligen har han redan fattat att man inte pratar om sånt här ”på riktigt”. Jag måste bli bättre på att bli ärlig även mot andra, mer okända personer….
En av mina bästa vänner dog idag efter en lång tids helvetisk kamp mot cancer. Jag ska berätta det på jobbet m.m., men ändå känns det som en förpliktelse att hålla en ”stiff upper lip”. Skulle man inte kunna ha rätt att gå i ide ett tag?
Visst är det konstigt att man inte vill visa sig sårbar fast man vet att alla är minst lika sårbara. Kanske beror det på att man inte orkar känna efter själv? Fast ibland får man ju det stöd man behöver, bara man berättar hur det står till.
Jo, det vore ju skönt att bara få dra nåt gammalt över sig när det blir så där. Jag är ledsen för din skull NoS, hoppas de fattar på jobbet!
Jag träffade en bekant jag inte sett på länge på stan och berättade vad som hänt. Hon sa: ”Ja, man tror liksom att livet är som en tecknad barnfilm, att allt ordnar sig på slutet och det är ju ingen som dör på riktigt.” Precis så känns det – men nu är det på riktigt. Det svåra är att våga visa sin svaghet, det är farligt!
Det är tungt att inte kunna berätta. Folk verkar ta det som ett inkräktande på deras ”frid” om man drar upp något om sorg eller problem. Och det är hårt när folk runtomkring låtsas som om inget hade hänt. Det är som att den som drabbats förutom sin egen börda måste ta hänsyn till att andra inte ska må dåligt av att man förstör för dem genom att berätta eller snacka om svårare saker. Det är skam att vara offer.
Jag måste bara tillägga nu såhär i efterhand – om mamma bara hade sagt att hon hade skrivit om det här hade jag kunnat göra det mycket snabbare *ger mamma en ond blick* – men dagen efter detta hände så kände jag att jag skulle vara på något sätt snällare mot Lisa, och dagen gick faktiskt mycket bättre och hon var snäll mot mig tillbaka, och vi pratade mer än vi brukar. Så det var faktiskt riktigt bra!