Kvällstidning anställde mopsig 15-åring

Förr i tiden kunde man faktiskt få jobb på arbetsförmedlingen. Mina tonåringar tror mig knappt när jag berättar det:

Det började med att jag och min bästa kompis gick in på Arbetsförmedlingen 1978. Vi hade gått ut nian samma år, med riktigt usla betyg på grund av ointresse och skolk. Jag tror jag hade 2,3 i snitt, eller nåt sånt.

Arbetsförmedlaren var en blyg liten man med mustasch som hette Bo.
(Alla hade mustasch på den tiden.)

– Jag vill bli journalist, meddelade jag.
– Jaha, då blir det klart om lördag, sa den lille arbetsförmedlaren.

Om lördag (eller iallafall fyra dagar senare) ringde den lille arbetsförmedlaren och sa att han hade ett jobb åt mig, som frilansreporter på Nynäshamnsposten. Jag skulle vara på tidningen på heltid men få betalt per artikel: 75 kronor per knäck.

På Nynäsposten var alla jättesnälla. Man fick skriva hur långsamt man ville. Jag hade hand om den hippa och ungdomliga avdelningen ”Ung nu nu NU”.

Jag skrev om skateboarding (”den nya flugan”), det lokala bandet Trance och ungdomsarbetslösheten. En gång fick jag intervjua en tjej som hette Eva Dahlgren, som var ett par år äldre än jag och som tydligen hade spelat in en skiva.

När jag slutade på NP efter ett halvår klistrade jag in alla mina Ung nu nu NU-artiklar i en pärm och gick upp till alla stadens stora tidningsredaktioner. DN, Svenskan, Aftonbladet och Expressen. Jag slängde fram pärmen och sa: Om ni gillar det så kanske jag kan börja jobba här. Tänk på saken, jag hör av mig.

Aftonbladet nappade faktiskt. Så här i efterhand tänker jag på att de måste ha blivit hypnotiserade av min overkliga kaxighet – det lär inte ha varit artiklarna i pärmen, för de var så töntiga så jag rodnar ända ner till tårna när jag läser dem idag.

Jag fick ett halvårs-vik på UNG-redaktionen som då bestod av Stina Dabrowski, Lasse Hallgren och några till. Jörgen Widsell var chef och man fick inte skriva hur långsamt man ville.

Ett av mina första jobb var att skriva om knappar. Och vara knappmodell. Mina barn skrattar så att de ylar och rullar runt på golvet när de ser den här bilden.

En annan dag fick jag intervjua en äldre kille som hette Magnus Uggla och som tydligen hade gjort några skivor.

(Verkar det som om jag var en självupptagen tonåring med noll koll? Nämen?!)

Det finns fler bilder på min flickr-sida från AB/Ung för den som gillar 70-talet, bland annat en sida med Sven Melander och en annan sida med radannonser.

Sen kom jag in på Norra Latins gymnasium på en reservplats och gick där i några år. Och sen blev jag förälder och frilansjournalist.

Pärmen med mina artiklar blev kvar på Aftonbladet, men min mamma hade sparat alla tidningar som jag hade skrivit i så jag kunde klistra in dem igen. Hon gav mig en av sina gamla pärmar, med några av hennes gamla klipp från 1948 när hon var ung lokalreporter på Motala Tidning.

Under rubriken Torgrond i Motala får man bland annat veta att det var ”inga småslantar som cirkulerade ty priserna voro ganska höga, åtminstone beträffande bären. Hallonen voro sällsynta och betingade ett pris av 1:50 kr. litern.”

Som sagt, förr i tiden!

Andra bloggar om: förr i tiden, Arbetsförmedlingen, 70-talet, Nynäshamnsposten, Aftonbladet, hallonpriset