Recension: Självhjälp för tonåringar

Dave Pelzer är mest känd för sina självbiografiska böcker om pojken som kallades Det, där han beskriver en fruktansvärd barndom med en psykotisk mamma som plågade och misshandlade honom. Vid tolv års ålder fick han äntligen hjälp att flytta hemifrån och blev placerad i fosterhem. Hans ”pojken”-böcker har blivit storsäljare i många länder.

På senare år har Pelzer även skrivit en rad självhjälpsböcker, med utgångspunkt i sina egna erfarenheter. Den senaste boken heter ”Självhjälp för tonåringar” (orginaltitel Help Yourself for Teens: Real-Life Advice for Real-Life Challenges), och syftar till att stötta ungdomar som haft det svårt.

Budskapet i boken är enkelt och klokt. “Du kan klara dig, om du bara vill” skriver Pelzer. “Hat och rädsla är bara hinder på vägen – ingen annan bestämmer ditt öde utom du själv”. Han talar direkt till sin unga läsare: “Jag ber dig”, skriver han, “lyssna noga på det här och gör inte samma misstag som jag gjorde!”

Trots den goda viljan är det här inte någon bra, läsvärd eller prisvärd bok för de allra flesta. Det positiva budskapet uppväger inte bokens svagheter.

För det första är det en bok om ganska extrema omständigheter, som vänder sig till en ganska liten målgrupp: unga människor i ganska extrema situationer. Det svenska förlaget skriver att “detta är en bok som alla tonåringar kan ha glädje av och finna stöd i”, men det tycker jag inte alls. Även om de flesta ungdomar har finnar behöver de inte en bok om hudvård för brännskadade. Det känns mer som ett försök från förlagets sida att slå ännu mer mynt av Pelzers berömmelse. Frågan är också om de personer som faktiskt skulle ha nytta av den kommer att läsa den.

För det andra är det en typisk amerikansk självhjälpsbok, på det sättet att den är långrandig och tuggar om samma budskap, om och om igen. Den hade kunnat vara hälften så kort (nu är den på 192 sidor) och ändå sagt samma sak. Mycket av texten är också utklippt och inklistrad från hans andra böcker, i de stycken där Pelzer flikar in sina barndomsminnen i korta eller långa tillbakablickar.

För det tredje är den uppfostrande och mer tjatig än en dagisfröken. Varje kapitel avslutas med långa listor av uppmaningar som “Lär dig att följa ditt samvete!”, “Kom alltid ihåg vad som verkligen är viktigt för dig!” och “Slut dig inte inom dig själv!”. Till slut känner man sig som en trotsig tonåring som tänker gå och sluta sig inom sig själv bara på pin kiv.

Eller som en av tonåringarna, som jag bett att läsa den, sammanfattade:
“Det är fint tänkt. Men det funkar inte.”