Barn finns och tar tid

Nina Björk skriver så otroligt bra i sin söndagskolumn i DN:

44 procent av alla Sveriges ettåringar går i någon form av kommunal barnomsorg. Av alla barn som går på dagis är en fjärdedel där mer än 40 timmar i veckan. Och den svenska kvinnan är fri.

Fast samtidigt som vi är fria så har vi lite, lite ont i magen. Det är när vi lämnar våra barn på dagis den första tiden när de är så små, så små och de måhända inte riktigt vill och de måhända gråter en skvätt eller kramar och kramar våra ben. Men det där hör till och är inget att fästa sig vid, får vi veta vid inskolningen. Och barnen är ju glada en minut efteråt. Det är inte förälderns verkliga frånvaro som gör ont, det är bara själva avskedet. Säger vi. Tror vi det? Vet vi det? Skulle inte tårarnas upphörande lika gärna kunna vara det lilla barnets blixtsnabba förståelse av att situationen nu är förändrad och att det gäller att överleva i dessa nya villkor?

Nej. Så kan det inte vara. Så kan det inte vara för vilket är alternativet? Storleken på vår dagliga produktion av varor och tjänster vilar på att vi alla förtränger ett ljud. Ljudet av ett barn som lämnas.

Och jag ska inte säga att vi är motvilliga. Jag skulle tro att ganska många av oss njuter av att cykla i väg till vuxenvärldens renhet och effektivitet och till vår egen prestation. I barnvärlden går ju allt så långsamt. Där är allt så kletigt och grötigt och upprepning, upprepning och da-da titta björnen sitter och ingen ser mig och ingen bekräftelse och jag behöver pengarna. Och socialdemokraterna behöver min arbetskraft.

Att hon bara vågar! Det är ju jätteförbjudet att säga att många småbarn hellre vill vara med sina föräldrar än på dagis.

Och att vi intalar oss att det är för barnens och kvinnornas bästa som vi lämnar barnen till människor vi inte känner. Att det inte är ett offer på välfärdsaltaret.

Och att det viktigaste för både kvinnor och barn är att vi är självständiga och inte behöver varandra, eller någon annan.