Igår fick jag ordet ”Floskel” skickat till min brevlåda från det utmärkta Ordbiblioteket. Det stod att:
”Ordets ursprung är latinets flosculus, som bokstavligen betyder liten blomma. Även i latinet användes ordet bildligt om utsmyckningar. Om sirliga fraser och grannlåter i tal. Då i positiv mening. Men när ordet började användas i svenskan vid 1700-talets slut hade det den negativa betydelse det har än i dag.”
Floskelbrevet påminde mig genast om ett telefonsamtal jag hade med en entreprenör i slutet av nittitalet. Vi hade nyligen startat föräldraNätet och fick alla möjliga samtal och förslag, de flesta intressanta. Det här var en man som ville prata samarbeten, han hade ett litet företag av något slag. Han var trevlig och pratsam och jag hummade lite här och där i hans svada.
Till slut frågade han om vi kanske kunde träffas helt förutsättningslöst.
– Vi kan väl bara känna på varandra lite, och se om vi hittar några öppningar, sa han entusiastiskt.
Jag blev så full i skratt att jag knappt kunde svara. Någon träff blev det i allafall inte, det hade jag aldrig klarat av. Sens moral: Det lönar sig att välja sina floskler med omsorg!
Ha ha ha ja det var ett lustigt ordval, jisses! Kul att se att du har en blog, det visste jag inte :)
*s*, undrar om han hitta ngn annan att känna på
Kul! Snacka om att inte veta vad man säger…
Fast det är fruktansvärt svårt att komma förbi floskler och klichéer, jag kämpar men rätt som det är faller jag i den grop jag grävt åt andra…