Star Wars Episode III: Revenge of the Sith

Betyg: (8 av 10)
Värd biobiljetten? Varenda krona
Som hyrfilm? Om du gillar Star Wars
Placering: Näst bäst i senaste trilogin
Avslöjande detaljer i recensionen: Ja, flera spoilers

I Revenge of the Sith (Mörkrets hämnd på svenska), den sjätte och troligen sista delen av Stjärnornas Krig-serien, får vi äntligen de sista pusselbitarna. Hur kommer syskonen Leia och Luke ifrån varandra? Och vad är det som slutligen knuffar Anakin över till den dåliga sidan?

Republiken är åter i våldsamt krig. Separatisterna har kidnappat överkansler Palpatine. De två jediriddarna Obi-Wan Kenobi och Anakin Skywalker har sänts ut med uppdrag att befria kanslern ur klorna på greve Dooku och cyborggeneralen Grievous.

Men Anakin Skywalker har fler bekymmer på sina unga axlar än att rädda kanslern och Republiken. Han måste hålla sitt äktenskap med senator Padme Amidala hemligt eftersom han är en jedi. Dessutom plågas han av fruktansvärda mardrömmar om att förlora sin hustru, precis som han en gång förlorade sin mor.

Episode III: Revenge of the Sith måste ha känts som en trång kostym för regissören George Lucas och skådespelarna att dra på sig. Alla i publiken vet ju hur det ska gå, eftersom utgången till Episod 3 samtidigt är ingången till Episod 4 som nu har rullat på en biograf eller videospelare nära dig sedan 1977. Alla vet att det ska gå åt fanders för familjen Skywalker.
Men HUR ska det gå åt fanders? Ska det verkligen bli så sorgligt, mörkt och hemskt som fansen har hoppats, eller har filmbolaget försökt lätta upp stämningen med ett lyckligt slut?

Nej, det har de förstås inte. Anakin Skywalkers rymdresa är sannerligen inte ljus eller lycklig. Från det ögonblick i Episode I: The Phantom Menace då lille Anakin reser iväg från sin mamma med jediriddaren Qui-Gon Jinn traskar han vingligt i mörker och osäkerhet. På sätt och vis är det jedirådet själva som skapar monstret Darth Vader – de borde ha insett att en så ung pojke, med så ovanliga krafter, också kan vara ovanligt känslig och sårbar. Istället för att låta honom åka tillsammans med sin mor släpade de iväg honom för att uppfostras av stränga … tomtar; istället för kramar och beröm fick han höra att han inte skulle sjåpa sig utan sluta att tänka på sin mamma.

(Och kom inte och påstå att Qui-Gon inte kunde ha låtit Shmi Skywalker följa med för att hon ägdes av skrothandlaren Watto! Vad är det för en jedi-riddare som inte kan få loss en liten tant? Nej, jedirådet ville inte ha med någon mamma, de ville ha lille Anakin för sig själva och göra en riktig karl av honom. )

I Episode II: Attack of the Clones blir Anakin tonåring och än mer förvirrad. Han har mardrömmar om att hans mamma ska dö och drömmarna bekräftas när Shmi dör en plågsam död, utan att han kan rädda henne.

Och i den tredje episoden tätnar mörkret omkring honom. Kärleken till Padme har gett honom styrka, men deras relation är ömtålig och Anakin känner sig otillräcklig. När hon berättar att hon väntar barn griper ångesten klorna i honom igen. Mardrömmarna kommer tillbaka; nu handlar de om Padmes snara död. Ska han förlora den han älskar mest i världen – en gång till? Ska han misslyckas med att skydda sin familj igen?

Till råga på eländet blir han behandlad med misstänksamhet av jedirådet. De kritiserar honom igen för att vara svag och sårbar, ett lätt byte för ondskans tjänare och den mörka kraftens sith-lorder. Tyvärr har de små tomtarna rätt: i skuggorna sitter den ondaste av alla och gnider sina händer när han ser Anakins förtvivlan. Han vet precis hur han ska trösta …

Nog om handlingen – ni vet ju som sagt vartåt det svänger och frågan var alltså HUR det svänger. Det svänger alldeles utmärkt, tyckte vi. Lucas har samlat ihop det sista av Kraften och gjort en värdig avslutning / sammanlänkare. De flesta fansen bör vara nöjda, även om det alltid kommer att finnas tokfransar som lägger ner all sin tid och (ibland uppseväckande) begåvning på att hitta luckor i berättelsen – i stort sett allt finns med; specialeffekterna, spänningen, duellerna med ljussabel, robotarna och de konstiga invånarna på andra planeter, allt det fantasyastiska är med.

Möjligen har Lucas haft lite väl bråttom när han skulle pressa ut de sista dropparna kraftsoppa. Det måste ha varit otroligt skönt att få ett slut på serien, och det märktes lite. Dialogen har varit träig i alla sex filmerna och den här var inget undantag, varken bättre eller sämre egentligen. Men många scener med dialog i Revenge of the Sith känns pressade, som om Lucas inte vågat låta dem ta tid, som om han haft ett öga på klockan hela tagningen. Synd tycker vi. Filmen var bara 2 timmar och 20 minuter lång – den hade utan problem kunnat vara 2:40 eller till och med tre timmar lång. Herregud, har man väntat sedan 1977 kan man väl vänta en halvtimme till!

Den där känslan av bråttom gör också att romantiken och tragedin inte känns lika påtaglig som i den förra filmen. I Ep2 fick relationerna och rollfigurerna verkligen ta plats: Den vibrerande hettan mellan Anakin och Padme. Scenen där Hayden Christensen vrålar ut sin smärta över mammans död på ett sätt som reducerar Pernilla August till en bifigur. Padmes kluvenhet, som stark senator och som orolig älskarinna.

I den nya filmen blir många karaktärer och viktiga relationsdramer onödigt avskalade. Kampen mellan Anakin och Obi-Wan fokuserar nästan bara på den fysiska striden, knappast alls på det själsliga drama som försiggår. När Obi-Wan får veta att det är hans högt älskade lärling som dödat alla knatte-jedisarna drar en våg av förtvivlan över hans ansikte – och sen är det slut på scenen. Både Obi-Wan och Anakin måste ju uppleva enorm besvikelse och ilska över ett svek ingen av dem kan fatta, och sorg över att deras allra bästa vän måste bli deras värsta fiende. Men det ser man inte så mycket av.

Den som förlorar mest på det höga tempot och den nitiska klippningen är Natalie Portman som Padme Amidala. Hon, som ska föreställa att vara en tidigare drottning, numera senator, en av Republikens starkaste och klokaste kvinnor, blir bara en suckande vålnad. Hon stirrar en hel del i fjärran, vrider sina händer och andas tugnt, men mycket mer är det inte.
Och visserligen förstår vi att det måste ta på krafterna att mitt under brinnande krig i hemlighet vänta tvillingar med en karl som visar sig vara en förvirrad häxmästare och barnamördare. Vi förstår att det måste vara förödande när karln ifråga dessutom försöker strypa en, så till den grad att man kanske tappar livslusten – men vi får inte se Portman gå igenom all denna skärseld. Hon får bara dyka upp här och var och oja sig lite, och så plupp är hon död. (Och den som la henne platt på rygg för att föda tvillingar är medskyldig till vållande till mord. Har de inga kloka barnmorskor i den där galaxen?)

Tydligen har det funnits en bra scen med Padme i senaten, där hon läxar upp Palpatine, men den valdes bort. Till förmån för den helt onödiga scenen på Kashyyyk, Chewbaccas hemplanet, kanske. Dumt i vilket fall.

En annan sak som gör Ep3 till en inte-helt-suverän film är bristen på humor. Mark Hamill som spelade Luke Skywalker i de tidigaste tre filmerna har sagt i en intervju att han tycker att den nya trilogin är tråkig, ” just too serious. So orderly and almost religious. ” Visserligen är det väl typiskt att sonen dissar pappans tråkiga liv och tycker att hans eget är mycket hippare, men faktum är att det verkligen saknas humor i de tre sista filmerna, åtminstone sån humor som vi och Mark Hamill gillar.
Vi tror att det beror på att Han Solo / Harrison Ford inte är med i de nya filmerna. Det blir helt enkelt kul när Ford är med, på ett coolt vis. Alla försök att ersätta Fords tillbakalutade vitsigheter med toknegerkarikatyrer som Jar-Jar Binks eller knastertorra robotskämt från C3P0 faller platt till marken. Så det så.

Men även om det alltså finns invändningar så är filmen i stort sett alldeles, alldeles underbar. Och vårt varmaste tips är att du väntar en dag eller så efter att ha sett Ep3, och sedan laddar dvd:n med den första filmen, Episode IV: A New Hope. Den är så mycket bättre nu när man vet vem som flåsar där innanför Darth Vader-masken, varför Obi-Wan blåljuger för Luke och hur skrynklig Leia var som bebis,

tyckte
Anna och Morgan