annaxt
”Bygg relationen med din dotter tidigt, redan när hon är ett spädbarn” skriver Hans Arvidsson i boken Mannen som kunde tala med sin tonårsdotter – en handbok för vanliga pappor (Bokförlaget DN). Han fortsätter: ”Det är svårt att i efterhand installera sprinkler och brandlarm i ett hus som redan brinner. Och brinner gör det i nästan alla hus med tonåringar.”
Som mamma till fyra tonåringar kan jag bara hålla med. Det glöder, fräser och brinner nästan jämt. Trots att de flesta av oss vuxna mycket väl minns vår tonårstid kommer det lätt som en chock för oss när de rara små barnen plötsligt blir pubertala monster. Svensk föräldrakultur kretsar också mest kring bebis- och småbarnstiden, så en handbok för tonårsföräldrar fyller en lucka i bokhyllan.
Nu är det här inte en bok för tonårsföräldrar i allmänhet utan en bok för pappor till döttrar. Visserligen kan den läsas av mammor till både döttrar och söner, men mycket handlar just om pappaperspektivet och dotterlivet och den speciella far-dotter-relationen. Hans Arvidsson, pappa och företagskonsult, fick idén till boken när hans egen dotter var femton år, efter ett gräl som ändå slutade ganska bra. Han satte in en annons i Metro och fick svar från många pappor och döttrar som han sedan djupintervjuade. Deras erfarenheter, Arvidssons egna och en hel del statistik har sedan blivit underlag till boken.
Mannen som kunde tala … innehåller åtta kapitel med rubriker som alla börjar på S (Självkänsla, Samlevnad, Sex, Sprit och så vidare). Dessutom förord, efterord, film- och litteraturtips och ett frågeformulär som far och dotter kan använda för att analysera sin relation och livssituation.
Varje kapitel inleds med en fiktiv vardaglig situation plus en drös med statistik. Kapitlet avslutas med en sammanfattning i punktform.
Alla, eller nästan alla, tänkbara frågor en tonårspappa kan ha får svar av Hans Arvidsson. Det märks att han har pratat med riktiga pappor och riktiga tjejer. Man ler ofta igenkännande åt situationer och repliker. Råden han ger är praktiska, handfasta och nästan alltid väldigt bra.
Ett problem är däremot att det är så väldigt många råd. På mer eller mindre varje sida genom hela boken finns en eller flera uppmaningar: Fundera på din kvinnosyn. Visa vad som är rätt och fel genom ditt eget agerande. Gå på bio tillsammans – diskutera! Fundera på varför du skaffade barn. Värna om din fysiska hälsa. Lyssna på din kropp, tala aldrig illa om ditt barns mor, uppmana din kommun, diskutera med din hustru, tillåt dig att vara barnslig, betala dotterns språkresa … Och så vidare. Det blir tröttsamt emellanåt – jag skulle känna mig helt utmattad om jag var en ensam förstagångstonårspappa och läste alla dessa välmenande råd. Men de är som sagt goda!
Minus för:
• Meningen Så kallade relationsproffs skaffar ofta barn ganska sent (oftast bara ett dessutom) och har dessförinnan både tillsammans och var för sig skapat en förståelse och insikt om sig själva. Den ska bevisa att man bör vara en ”hel” människa innan man blir förälder och sägs vara en förutsättning för att kärleken ska blomstra i ett förhållande. Godnatt, säger jag.
• Det slängiga utropet Det finns pumpar och ersättning! som argument för att pappan ska kunna ta över från mamman redan efter tre månader.
• Antydningen att det är vanligt att tjejer använder tamponger som doppats i sprit för att bli fulla snabbt. Det är en skröna av naturliga skäl – den som är dum nog att testa lär inte rekommendera denna mycket smärtsamma metod till sina väninnor.
Plus för:
• Den stora respekten för vad det innebär för många att gå igenom tonåren.
• De många kloka förslagen på konfliktlösningar och hållbara attityder.
• Att boken skrivits. Förhoppningsvis är det bara den första i raden av en uppsjö böcker som behandlar den här tuffa och viktiga tiden i en familjs liv, betydligt knepigare att klara utan råd och stöd än potträningen och lilla trotsåldern!
(En kortare version av den här recensionen finns i tidningen leva!, septembernumret)