Att hitta en mamma

Min gudmor Sicce skrev en 584-sidig bok om sin pappa, H S Nyberg, som hon beundrade mycket och som finns med på var och varannan sida i hennes memoarer. En fantastisk gärning, och hennes pappa skulle säkert vara omåttligt stolt om han hade levt, men ibland funderar jag på hur vettigt det är att lägga så mycket tid på sina föräldrars liv. Tid som kunde ägnas åt framtiden snarare än det förflutna?

Jag är kluven. Jag har ju själv medverkat till en bok om mina föräldrar, och också sneglat länge på lådan med min mammas kärleksbrev – där finns en historia som bara längtar efter berättas.

Men skulle hon ha velat att jag berättade den? Vill någon förälder få sitt liv utlämnat av sitt barn, om det inte är en hyllning? Vilken rätt har ett barn att beskriva sin förälder för omvärlden, ur sin egen synvinkel? Är det skillnad om föräldern lever eller är död?

En av de bästa föräldraböcker jag läst är Erik Wijks ”Allt vi här drömma om”, om hans pappa Olof som föddes 1931 som arvtagare till två familjeförmögenheter och som krossades under trycket. Han blev galen, sas det, och två barn förlorade sin pappa. Förutom att den fick mig att inse vad som händer när pengar är det viktigaste i en familj var den också en fin skildring av hur svårfångade våra föräldrar ofta är, när vi försöker komma dem inpå livet.

För två år sen kom Wijks nästa föräldrabok: Bara de riktiga orden. Den handlar om hans mamma, och om jag förstår honom rätt så skrev han den delvis för att hans mamma tog illa upp när han skrev boken om pappan – mannen som gjort henne så illa och som övergivit barnen. Varför var Erik så intresserad av honom? Var det för att hans släkt var märkvärdig? Dög inte hennes släkt, var de inte fina nog? Varför kunde han inte skriva om dem?

Men nu finns boken om mamma Ulla, och om hennes släkt. Skulle hon ha gillat den? Det vet jag inte, men jag gillar den, mycket.

Det finns fler anledningar till att boken blev skriven; den viktigaste är kanske ett försök att förstå vem Ulla var. Även hon visar sig svårfångad. Förstås. Erik söker henne i sina egna minnen, i hennes efterlämnade dagböcker och brev, i hennes opublicerade dikter, i mormoderns dagböcker och morfaderns brev. Han beskriver hennes klassresa, som verkar ha gjort starka avtryck i hennes personlighet. Han intervjuar hennes gamla vänner och älskare.

Ulla var en komplex person, så som de flesta nog är. Hon hade sina begränsningar, som vi alla har. Och det är svårt nog att förstå vilken människa som helst – våra föräldrar är kanske de svåraste av alla. Som vi har varit så beroende av, sett upp till kanske. Hur kan vi se dem klart? Hur kan vi stå ut med att göra dem rättvisa? Då är det nog lättare att höja dem till skyarna. Eller såga dem längs fotknölarna.

Erik Wijk varken sågar eller hyllar sin mamma, han bara letar efter ledtrådar till varför hon blev som hon blev – i hans ögon – och kanske ännu mer efter ledtrådar till varför deras relation blev som den blev, varför hans kärlek till sin mamma blev skavd i kanterna.

Jag läste boken girigt, i tre dagar, vek hundöron och antecknade i marginalen. Trots att Bara de rätta orden är en mycket personlig bok är den ändå allmängiltig och intressant för alla som någonsin funderat över hur en lär känna en annan människa. Och jag tänker att Erik Wijk inte lyckas fånga in sin mamma Ulla ändå, trots sina tålmodiga och noggranna genomgångar av brev, dagböcker och poesi. Inte för att han är förblindad – jag tycker att han ser sin mamma ganska klart – och inte för att hon var extremt udda – hon var speciell, men som sagt inom det vanliga knepiga mänskliga utrymmet. Utan för att det inte är möjligt, tror jag, att förstå någon annan fullt ut. Allra minst sina föräldrar. För att vi är summan av så otroligt många delar att det skulle behövas ett helt bibliotek för att räkna upp dem. Och varje gång vi försöker beskriva någon vi står nära använder lägger vi till några nya delar, våra egna.

Men det är ändå intressant att försöka! Om inte annat kan vi vrida och vända på pusselbitarna och jämföra dem med våra egna. För, som Schiller skrev:

Vill du förstå dig själv, se hur andra beter sig.
Vill du förstå andra, se in i ditt eget hjärta.