Det har skrivits enormt mycket om träd. Kanske mest av allt utom människor! Och det vore ju inte så konstigt, med tanke på hur mycket träden betyder för oss.
Min favoritförfattare Ursula Le Guin har skrivit om träd. I Direction of the road berättar en gammal ek om sitt liv vid en väg, där först oxkärror och senare bilar kör förbi, och om sitt uppdrag att göra sig större och mindre varje gång för att ge människorna illusionen av avstånd och hastighet.
I The word for world is forest (en av hennes bästa böcker, jag brukar beskriva den som en korsning mellan Mörkrets hjärta och Avatar) är planeten Terra döende, förstörd och utarmad av sin befolkning. Terranerna skickar iväg en militär styrka mot planeten Athshe, en lugn och frodig trädvärld, för att plundra den.
Le Guin skriver också dikter, bland annat om träd. Det här är dikten Kinship:
Very slowly burning, the big forest tree
stands in the slight hollow of the snow
melted around it by the mild, long
heat of its being and its will to be
root, trunk, branch, leaf, and know
earth dark, sun light, wind touch, bird song.
Rootless and restless and warmblooded, we
blaze in the flare that blinds us to that slow,
tall, fraternal fire of life as strong
now as in the seedling two centuries ago.
Sen vill jag bara tillägga att två av litteraturens bästa slutstrider utspelar sig i träd. Den mellan Benjamin och Linnea i Rosemary Wells Nu kommer jag och slår dig (Benjamin & Tulip på engelska), och den mellan Benny B och Jazzy D i Jon Blakes & Axel Schefflers You are a hero, Daley B (Du är en hjälte, Benny B på svenska).
(Den här texten är publicerad tidigare i Trädtid, min substack-sida om träd.)
