”Nu ska man tydligen skämmas för att man vill resa” sa en vän olyckligt häromdagen.

Ja men visst är det konstigt och intressant? Att resande, som fram till i typ förrgår ansågs som det festligaste och mest lärorika och kanske viktigaste som en människa kan göra, idag är något som många helst bara viskar om?

Obs, med ”många” menar jag såklart inte de flesta! Än så länge är det bara en liten del av svenskarna som har resegrubblerier och flygtvekan. Alla andra ser fortfarande sol- eller skidsemester utomlands som önskvärt eller självklart - det var till exempel cirka 80–90 000 svenskar i Thailand på sportlovet i år, och enligt Naturvårdsverket har antalet utrikes flygresor per invånare i Sverige mer än fördubblats sedan 1990-talet.

Men jag tror att det kommer att bli fler och fler, ganska snart. För samtidigt som det är alltfler glammiga kändisar och influencers som reser och skriver om sina resor, och instagram svämmar över av solnedgångar vid havet, parasolldrinkar och fantastiska utsikter, så tar klimatdiskussionerna allt större plats, opinionen mot onödigt flygande blir allt starkare, och de som reser mest och skryter mest om det hängs ut som de koldioxidmissbrukare de är.

Jag har också funderat mycket på hur jag ska förhålla mig till resor i framtiden. Vår familj gjorde en enormt lång resa 2007/2008 och jag har en blogg som jag uppdaterar då och då med minnen från resan. I ljuset av klimatdiskussionerna ville jag ta reda på hur mycket koldioxid vi släppte ut i atmosfären under de där knappt elva månaderna: det visade sig vara hela 76 000 ton (uträknat mellan tummen och pekfingret här), trots att vi försökte flyga så lite som möjligt redan då.

bild baxad från här

 

Inte så hållbart.

Jag kan inte säga att jag skäms för det, för jag visste inte hur dåligt det var. Men jag önskar att jag hade vetat, så att jag hade valt bort flyget alla gånger det var möjligt. I många av fallen hade vi kunnat ta tåg istället, och tågresor är förstås mycket bättre för klimatet och miljön. Jag älskar att åka tåg, att se landskapet fara förbi, sitta och läsa, sova gott vaggad av rälsens dunk, allt det där. (Visst, det krånglar ibland! Som när vi skulle resa till jobbet som stugvärd i somras och blev sittande fast i Umeå i tolv timmar, i 34 graders värme och med hundratals svettiga stressade medresenärer. Och ibland är det obekvämt, som när vi åkte hardsleeper långa sträckor i Kina. Men det är nästan alltid roligt.)

Men tåg är dyrt, helt galet dyrt faktiskt om en ska åka långt. Och ganska krångligt att boka på internationella resor.

Så hur ska jag ta mig fram? Och hur ska jag bete mig på min resa?

För det är inte bara klimatet och miljön jag grubblar över.

Det är ju faktiskt så att alla inte kan resa.

Och vi som kan resa, vi reser nästan alltid på någon annans bekostnad.

I alla miljontals tvprogram, resebloggar, filmer, böcker och artiklar om resande finns ett väldigt vanligt tema: ALLA HAR RÅD! Ofta är tipsen av typen bara du verkligen vill, så kan du, hindren är bara i ditt huvud, så här reser du superbilligt kors och tvärs över hela jorden.

Men nej. Dels är det väldigt prövande att resa utan pengar, även om det såklart går. Dels handlar texterna ofta om hur billigt det är att resa i fattiga länder. Och det är kanske inte så schysst egentligen, att utnyttja människors fattigdom för sin egen vinning.

Vilket också är förutsättningen för en annan vanlig sorts artikel: den om att det är bra för ditt karma att resa i fattigare länder. Det är bra att få perspektiv, skriver författarna, och förstå hur bra du i själva verket har det. ”Du kommer aldrig mer att klaga på krogmaten när du sett hur verklig svält ser ut” är ett återkommande tema, liksom att det ger själsliga poäng att ha träffat genuint fattiga och sjuka människor och sett hur generösa, stolta och vänliga de är, trots eländet de lever i.

NPR.org: Volunteering Abroad? Read This Before You Post That Selfie

Det ger lite obehagskrypningar tycker jag.

Nästan ännu mer besvärligt är fenomenet volonturism - en växande industri där företag erbjuder den som har råd att åka till fattiga länder och ”hjälpa till” i skolor, på sjukhus, på barnhem och så vidare. Problemen är många: studier visar att drivkraften hos volonturisterna oftare är att ”växa som människa” snarare än en vilja att förändra och arbeta för rättvisa; att de ofta är så okunniga om arbetet och/eller är där så kort tid att de gör mer skada än nytta; att de tar arbete från lokalbefolkningen; att företagen spär på bilden av den globala södern som outvecklad och i behov av västvärldens hjälp och bilden av människorna där som främmande, ”synd om” och lägre stående. Barnhemmen är en särskilt känslig fråga, där det finns oro för att volonturismen främjar trafficking och barnmisshandel.

Men. Missförstå mig rätt! Såklart det är roligt och lärorikt att resa!

Det finns så mycket skönhet och så många överraskningar i världen, så många vänliga och hjälpsamma människor, så god mat, såna äventyr. Det tränar ens tålamod, ens medmänsklighet, ens flexibilitet och humör. Och alla minnen:  som en skattkista full med guldpengar, fast varje skinande mynt är ett minne.

Jag menar absolut inte att vi borde sluta resa! Eller att vi ska skämmas för att vi längtar efter att resa.

Men det kanske är hög tid att sluta ta resandet för givet? Och att vi försöker göra resandet rättvist för alla?

A Sikkimese woman carrying a European man on her back, West Bengal, India, c. 1900 (Wikipedia)

 

I stort sett allt i världen idag utgår från kolonialismen: hur en del länder med våld invaderade och tog över andra länder; utnyttjade deras naturtillgångar, tog folket som slavar, arbetskraft och kanonmat i sina egna krig, införde sitt eget språk och förbjöd folkens egna, såg sig själva som bättre och mer upplysta och folken som barbarer, stackare, underutvecklade eller djur. Den vite mannens börda var tung, och missionärerna fick aldrig vila.

För resten av världen var ju inte lika upplyst och civiliserad som vår.

Kolonialismen har alltid haft den inställningen, men lite olika sätt att angripa problemet i olika tider: först skulle befolkningen kuvas, sen läras om tvål och Jesus och sedlighet, sen få bistånd för att kunna överleva förödelsen kolonisatörerna ställt till med, sen passa upp på turisterna (och såklart få en slant för besväret) och nu fungera som karma-kran.

Soap and water are included to the civilizing mission - 1890s advert (Wikipedia - White Man’s Burden)

 

Dags att fundera på hur vi ska resa (in) i framtiden.

Några förslag känns ganska givna:

  • Vi måste använda vår påtryckning både som röstare, som aktivister och som konsumenter för att motverka den miljöförstöring och klimatförändring som hotar oss alla, men framförallt fattiga länder. Vi har ett ansvar som individer, men framförallt handlar det om att tvinga fram en politik som fokuserar på global rättvisa och på allas överlevnad.
  • Vi måste sluta slentrianresa, instagramresa, skrytresa och tröstresa. Det är precis som att ta hand om sin kropp, fast vi tar hand om planeten. (Lite viktigare faktiskt!)
  • Vi behöver flyga mindre, och välja reseföretag som tar miljö- och rättviseansvar. (Här hade det varit skönt att uppmuntra till att välja flygbolag som använder biobränsle, men tydligen är den frågan mer komplicerad än så.)
  • Vi behöver kräva lägre biljettpriser på tågen, och så miljövänliga tåg som möjligt.
  • Är det nödvändigt att bo på hotell? Dels är det svårt att veta om hotellkedjorna verkligen betalar sina arbetare rättvisa löner, dels förekommer det en hel del shady grejer som t ex trafficking på många hotell. Dels är det större chans att komma ut ur turistbubblan om du istället väljer att bo hemma hos någon –antingen gratis via till exempel Couchsurfing (världens bästa grej!) eller genom att byta hus med någon, eller bo som inneboende (vilket gör resandet mycket roligare i till exempel Havanna).

Vad kan vi göra mer?

  • Det finns en uppfattning om att resande utanför allfarvägarna (”off the beaten track”) är ett finare sätt att resa, och det är ju helt klart många gånger roligare och mer spännande att bestiga ett berg i månsken för att få en dos odödlighet, än att köa med tusentals svettiga amerikaner och tyskar utanför Sixtinska kapellet. Men är det mer miljövänligt och rättvist? Det vet jag faktiskt inte! Och jag vill ju gärna se Sixtinska kapellet.  Kanske kommer det inom en snar framtid att finnas sätt att se de stora turistmålen virtuellt och holografiskt, som om en vore där på riktigt fast utan att resa dit? (Som jag hoppas att det blir med vilda djur, så att vi kan skrota alla djurparker för gott!) Tills dess, hur kan jag resa mer rättvist, och göra bättre rätt för mig när jag reser? Finns det en app som jämför olika resmål ur ett slags Fairtrade-perspektiv? Alla tips mottages tacksamt!
  • Hur kan vi motverka det orättvisa i att så många inte kan resa? Det är inte bara det att de flesta i världen är för fattiga för att resa (även i ”rika” länder är det många som inte har råd, exempelvis är det en tredjedel av alla i USA som är för panka för att ta sig nånstans), utan det finns också en inbyggd orättvisa i hur den rika världens pass är så mycket mäktigare än den fattiga världens – befolkningen i de rikaste länderna har de ”bästa” passen och kan resa till nästan alla länder utan att söka visum först. För de allra fattigaste länderna är det tvärtom. En person från Förenade Arabemiraten, Sydkorea, Tyskland eller Sverige kan resa i stort sett var hen vill utan att behöva söka visum alls, medan någon från Afghanistan eller Irak har cirka fem länder att välja på. Det är som om barnen på förskolan bara fick komma på ditt barns kalas om de hade dyra presenter med sig. Inte okej! Hur gör vi så att fler människor kan få bestiga Taishan och se Sixtinska kapellet?
  • När jag läser igenom vår egen resedagbok från jordenruntresan 2007/2008 rodnar jag ibland. Så mycket aningslöshet! (Tur att jag inte är någon influencer :o) Oftast är det mina välvilliga beskrivningar av olika länders befolkningar som jag ryser av idag. ”Kineserna är si”, ”indierna är så”. Det var uppriktiga försök att beskriva mina intryck, men idag känns det väldigt, väldigt naivt. Det är säkert ännu ett arv från kolonialismen, kombinerat med det djupt mänskliga sättet att alltid vilja sätta etiketter på allt och alla för att få en känsla av att ha förstått. När jag växte upp var det inget konstigt alls med att generalisera om alla japaner, alla norrmän, alla britter och så vidare. Det talades mycket och ofta om nationella särdrag. Min morfar hade ett uppslagsverk som hette ”Jordens alla kvinnor” med bilder på allt från påklädda dalkullor till halvnakna balinesiskor, och beskrivningar av deras olika ”kynnen”. (Jag har kvar den boken men vågar knappt bläddra i den längre.) Men allt det där känns så onödigt exotifierande. Om jag någonsin reser jorden runt igen, eller bara till ett annat land där jag inte känner mig hemma, hoppas jag att jag ska vara mer insiktsfull och kunna se strukturer snarare än nationella egenskaper, och lära känna enskilda människor mer – det är kanske det bästa sättet att förstå hur olika och lika alla människor är.

 

Läs mer / följ den som vill:

#InstagrammingAfrica: The Narcissism of Global Voluntourism

”I wish it was mandatory for spoiled westerners to visit poorer countries. It helps put things into perspective. I have seen people in the Caribbean living in two-room wooden homes without air conditioning in 110-degree heat. And they are often quite happy. Citizens of some other countries have it much worse. We are so used to our conveniences and comforts in the U.S. that we collapse into an angry fit if the toaster is on the blink or the car in front of you takes a little too long to make a left turn. I came back from these trips deeply enriched.

(den här posten finns också på Medium, klicka gärna för lite statistikkärlek!)

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *