Idag har jag blivit plåtad av en kompis som är fotograf. Hon är jättesnäll och tog en miljon bilder, det var nödvändigt för att jag blinkade på två tredjedelar av dem. Tur att hon har sånt tålamod. Jag frågade om det kanske var lättare att ta bilder på folk som inte hellre får bambustickor under naglarna än att bli fotograferade och hon sa att jo, så kunde det nog vara.

Det värsta med att sitta och le mot en kamera är att efter två minuter tappar man känseln i ansiktet. Man vet att man sitter och gör något med munnen men man vet inte: är det ett riktigt leende? Eller ser man bara ut som en grinande galning?

Jag skulle vilja se cool ut

cools mamma

eller jättecharmig

det kanske är algerna som gör det?

eller varför inte ha ett smittande leende

jag menar vem faller inte för det här?

men jag vet att jag bara kommer att se ut som Cheshirekatten,

intressant, men inte precis pålitlig

och det kan väl vara charmigt på sitt sätt men det var inte riktigt det jag ville.

Det sägs att ett Duchenne-leende som innefattar aktivitet i både skrattmuskeln (musculus zygomaticus major) och ögats ringmuskel (musculus orbicularis oculi) är det enda riktigt sympatiska leendet.

röd kofta hjälper!

Jag kände mig inte så Duchenne idag. Nästa gång jag blir plåtad måste jag nog ha någon som står bakom fotografen och gör löjliga grimaser.

som sagt det räcker inte med bara skrattmuskeln

12 Replies to “Hur gör man när man ler?”

  1. Bara så du vet: din blogg är inte padd-kompatibel. Den laddar och laddar och blinkar och laddar innan den slutligen vill visa sig. Men idag var det synnerligen värt att vänta! Jag ler med hela ansiktet – inte en fotograf så långt ögat når! Igenkännande. Min farmor såg länge likadan ut på alla foton, men när hon blev gammal tror jag att hon slutade bry sig, så från den tiden finns några riktigt fina bilder!

  2. Jag hade en period när jag inte log på bild eftersom jag hade fått höra att jag med mina utstående tänder och fantastiska överbett såg ut som en häst.

    Men efter tre dagar gick det över, och sedan dess ser jag ut som en häst hela tiden.

  3. Äsch, det görujunte. Alla har fått höra nåt dumt nån gång som inte stämmer. En gång när jag satt djupt försjunken i tankar sa ett av mina barn: Mamma, vet du att du ser lite ut som en apa när du tänker? Sen dess har jag försökt att inte tänka (iallafall inte så att någon ser).

  4. Testar från en Android. Fungerar utmärkt.

    Denna kommentar är skriven och skickad från ovan nämda platta.

    Arne

  5. Ja och nej, jag har ju faktiskt lite problem med min egen blogg också. Det var när mamma, som också surfar ned padda, berättade att hon har samma problem som jag med just din blogg, som jag tänkte att det är det som är grodan. (Paddan alltså)

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *