Video

Att hitta en mamma

Min gudmor Sicce skrev en 584-sidig bok om sin pappa, H S Nyberg, som hon beundrade mycket och som finns med på var och varannan sida i hennes memoarer. En fantastisk gärning, och hennes pappa skulle säkert vara omåttligt stolt om han hade levt, men ibland funderar jag på hur vettigt det är att lägga så mycket tid på sina föräldrars liv. Tid som kunde ägnas åt framtiden snarare än det förflutna?

Jag är kluven. Jag har ju själv medverkat till en bok om mina föräldrar, och också sneglat länge på lådan med min mammas kärleksbrev – där finns en historia som bara längtar efter berättas.

Men skulle hon ha velat att jag berättade den? Vill någon förälder få sitt liv utlämnat av sitt barn, om det inte är en hyllning? Vilken rätt har ett barn att beskriva sin förälder för omvärlden, ur sin egen synvinkel? Är det skillnad om föräldern lever eller är död?

En av de bästa föräldraböcker jag läst är Erik Wijks ”Allt vi här drömma om”, om hans pappa Olof som föddes 1931 som arvtagare till två familjeförmögenheter och som krossades under trycket. Han blev galen, sas det, och två barn förlorade sin pappa. Förutom att den fick mig att inse vad som händer när pengar är det viktigaste i en familj var den också en fin skildring av hur svårfångade våra föräldrar ofta är, när vi försöker komma dem inpå livet.

För två år sen kom Wijks nästa föräldrabok: Bara de riktiga orden. Den handlar om hans mamma, och om jag förstår honom rätt så skrev han den delvis för att hans mamma tog illa upp när han skrev boken om pappan – mannen som gjort henne så illa och som övergivit barnen. Varför var Erik så intresserad av honom? Var det för att hans släkt var märkvärdig? Dög inte hennes släkt, var de inte fina nog? Varför kunde han inte skriva om dem?

Men nu finns boken om mamma Ulla, och om hennes släkt. Skulle hon ha gillat den? Det vet jag inte, men jag gillar den, mycket.

Det finns fler anledningar till att boken blev skriven; den viktigaste är kanske ett försök att förstå vem Ulla var. Även hon visar sig svårfångad. Förstås. Erik söker henne i sina egna minnen, i hennes efterlämnade dagböcker och brev, i hennes opublicerade dikter, i mormoderns dagböcker och morfaderns brev. Han beskriver hennes klassresa, som verkar ha gjort starka avtryck i hennes personlighet. Han intervjuar hennes gamla vänner och älskare.

Ulla var en komplex person, så som de flesta nog är. Hon hade sina begränsningar, som vi alla har. Och det är svårt nog att förstå vilken människa som helst – våra föräldrar är kanske de svåraste av alla. Som vi har varit så beroende av, sett upp till kanske. Hur kan vi se dem klart? Hur kan vi stå ut med att göra dem rättvisa? Då är det nog lättare att höja dem till skyarna. Eller såga dem längs fotknölarna.

Erik Wijk varken sågar eller hyllar sin mamma, han bara letar efter ledtrådar till varför hon blev som hon blev – i hans ögon – och kanske ännu mer efter ledtrådar till varför deras relation blev som den blev, varför hans kärlek till sin mamma blev skavd i kanterna.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Jag läste boken girigt, i tre dagar, vek hundöron och antecknade i marginalen. Trots att Bara de rätta orden är en mycket personlig bok är den ändå allmängiltig och intressant för alla som någonsin funderat över hur en lär känna en annan människa. Och jag tänker att Erik Wijk inte lyckas fånga in sin mamma Ulla ändå, trots sina tålmodiga och noggranna genomgångar av brev, dagböcker och poesi. Inte för att han är förblindad – jag tycker att han ser sin mamma ganska klart – och inte för att hon var extremt udda – hon var speciell, men som sagt inom det vanliga knepiga mänskliga utrymmet. Utan för att det inte är möjligt, tror jag, att förstå någon annan fullt ut. Allra minst sina föräldrar. För att vi är summan av så otroligt många delar att det skulle behövas ett helt bibliotek för att räkna upp dem. Och varje gång vi försöker beskriva någon vi står nära använder lägger vi till några nya delar, våra egna.

Men det är ändå intressant att försöka! Om inte annat kan vi vrida och vända på pusselbitarna och jämföra dem med våra egna. För, som Schiller skrev:

Vill du förstå dig själv, se hur andra beter sig.
Vill du förstå andra, se in i ditt eget hjärta.

 

 

Video

Omstörtande bokhylleidéer

Vi har alltså flyttat (tillfälligt) och jag håller som bäst på och ställer in alla böcker i bokhyllorna. (Ja, trots att det bara är för nio–tio månader. Böcker i kartonger är som, som, ja som nåt hemskt och sorgligt, jag kommer bara inte på vad.) Och nu har jag några helt omstörtande och radikala idéer om hur jag ska ordna böckerna!

Förut stod alla faktaböcker i egna bokhyllor, och all skönlitteratur för sig, och alla barn- och ungdomsböcker för sig. Faktaböckerna kommer att få två egna bokhyllor även i det här hemmet, men nu kommer idéerna!

Barn- och ungböckerna kommer att få flytta in med vuxenböckerna. Jag har ändå alltid haft svårt för uppdelningen av barn- och vuxenböcker, jag läser mycket så kallade ungdomsböcker och tycker ofta att de är lika stora läsupplevelser (eller större). Vi gjorde så med all science fiction för några år sen, flyttade in den bland alla andra böcker och har varit jättenöjda med det.
De allra yngsta barnböckerna får inte vara med, jag vet inte exakt ännu var jag ska dra gränsen men pekböcker och bilderböcker kommer iallafall att få stå på egna hyllor.

shelfie barnvux 0222 03

Mulle och Vattenråttan får vara med de stora

shelfie barnvux 0222 01

Kulla-Gulla & Patti Smith, Shakespeare och syskonen Baudelaire

Den andra idén är inte min egen utan ena dotterns. När jag grubblade på hur vi skulle dela upp skön-böckerna mellan två rum med fyra bokhyllor i ena rummet och två i det andra föreslog hon att bara ha ”hedersböcker” i det ena rummet. Alltså böcker som jag känner särskilt mycket för, av en eller annan anledning. De böcker jag skulle vilja rädda först om det brann! Vilket kan betyda att någon författare har alla sina verk i hedersbokhyllan, medan någon annan kanske bara har en eller två titlar där, och de andra som jag inte älskar fullt lika mycket får stå i de vanliga hyllorna.

shelfie pratchett 0222

Många äro kallade men få äro utvalda (gäller även Discworldböcker)

Det blir en utmaning att välja ut! Och sen är det förstås inte bara jag i familjen som har synpunkter på vilka som är hedersböcker. Men alla får flytta ut sina egna favoriter dit, det måste vara upp till var och en. Däremot får man inte ta bort någon bok från hedersbokhyllan bara för att man själv inte gillar den.

Det blir några få undantag: Modesty Blaise-böckerna får stå i vanliga bokhyllan trots att de är favoriter, för de har redan en hedersplats där och för att jag absolut inte vill dela upp dem.

shelfie modesty 0222

MB’s stick together

Biografierna står också tillsammans fast alla inte är lika intressanta. Samma sak med min mammas gamla Strindberg-samling.

Vill-läsa-böckerna får en egen hylla. Det har jag tänkt länge eftersom jag antingen lägger de böcker jag planerar att läsa sen, när jag har läst ut de böcker jag läser nu, i en hög vid sängen som bara växer sig högre och till slut hotar att rasa över mig och krossa mig i sömnen, eller så stoppar jag in dem på rätt bokstav i bokhyllan och glömmer bort att läsa dem sen.

shelfie toread 0222

Plats för att utbrista ”Va?! Har du inte läst /en eller flera av titlarna/!”

Lånehyllan har funkat bra, så den behåller vi: dubletter som vi ger bort när det passar, böcker vi gärna lånar ut och böcker som vi lånat och ska lämna tillbaka, plus en liten anteckningsbok för att komma ihåg vem som lånat vad (men tyvärr kom jag på det för bara några år sen, innan jag lånade ut till exempel Guru, Roger Brook-serien, Modesty Blaise nr 8 och Snow Crash).

shelfie lån 0222

I själva verket är detta böcker som jag inte vill ge till loppis för att jag vill vara säker på att det är nån snäll som får dem

Så vad tror ni om detta? För out there? Eller kan funka?

PS Någon i familjen råkade andas nånting om sortering efter färg. Den personen fick en lång, tillrättavisande blick. Den personen trodde att man kunde skämta om såna saker.

Video

Läslista, synpunkter tack

Min lista över ”böcker jag vill läsa” börjar bli orimligt lång. Vad säger du: var ska jag börja? Jag kanske inte lever i de 362 år det skulle ta att läsa alla, så vilken är viktigast att inte missa? Kan någon av dem vänta tills grisar kan flyga? Har jag missat nån superduperviktig bok?


  • 438 dagar av Johan Persson & Martin Schibbye
  • Allting har hänt av Erik Wijk
  • Alltings början av Karolina Ramqvist
  • Att vara utan att synas av Agnes Hellström
  • Blåsta av Gustav Fridolin
  • Bockfesten av Mario Vargas Llosa
  • Brinnande livet av Alice Munro
  • De ickesynliga av Fredrik Härén
  • Den föreställda gemenskapen av Benedict Anderson
  • Den solidariska genen av Göran Greider
  • Det stora avslöjandet av Jan Guillou
  • Dörren av Margaret Atwood
  • Egenmäktigt förfarande av Lena Andersson
  • En av oss av Åsne Seierstad
  • Ett år av magiskt tänkande av Joan Didion
  • Eurasia fleet av Maria Küchen
  • Fjäril i koppel av Zinat Pirzadeh
  • Frihet av Jonathan Franzen
  • Fröken Julie av August Strindberg
  • Fällan av Unni Drougge


  • För mycket lycka av Alice Munro
  • Glada hälsningar från Missångerträsk av Martina Haag
  • God jul av Jonas Karlsson
  • Grass for his pillow av Lian Hearn
  • Hans Arnold – sagor, sex och Guds finger av Lotten Strömstedt
  • Hett blod, kalla nerver av Arto Paasilinna
  • Jag skulle så gärna vilja förföra dig – men jag orkar inte av Margareta Strömstedt
  • Jagannath av Karin Tidbeck
  • Jakten mot nollpunkten av Carl Johan De Geer
  • James Tiptree, Jr av Julie Phillips
  • Korparna av Tomas Bannerhed
  • Looking for Alaska av John Green
  • Långrock av Lotten Strömstedt
  • Låt den rätte komma in av John Ajvide Lindqvist
  • Mannen och hans överman av George Bernard Shaw
  • Medvetandets gåta av Jonathan Lindström
  • Mellan 55 och 60 av Tomas Lappalainen
  • Min pappa Ann-Christine av Ester Roxberg
  • Mina drömmars stad av Per Anders Fogelström
  • Montecore av Jonas Hassen Khemiri


  • Mord på 31:a våningen av Per Wahlöö
  • När jag tänker på pengar av Inger Alfvén
  • Oceanen vid vägens slut av Neil Gaiman
  • Och natten viskade Annabel Lee av Bruno K. Öijer
  • Om fulhet av Umberto Eco
  • Om skönhet av Umberto Eco
  • Orätt – rättsrötan efter Göteborgshändelserna av Erik Wijk
  • Sju jävligt långa dagar av Jonathan Tropper
  • Sov du så diskar jag av Stig Claesson
  • Spelare av Don DeLillo
  • Spår av Lena Sundström
  • Tales of Space and Time av Herbert George Wells
  • The Elephanta suite av Paul Theroux
  • The green man av Kingsley Amis
  • Tolv månader i skugga av Lukas Moodysson
  • Tomas Tranströmer läser 82 dikter ur 10 böcker 1954-1996 av Tomas Tranströmer
  • Tänka, snabbt och långsamt av Daniel Kahneman
  • Twist av Klas Östergren
  • Ut ur Kalahari av Lasse Berg
  • Vad jag tänker på när jag tänker på livet av Margareta Strömstedt (ant)

Hmm?

Video

Skugge, Montelius, LeGuin och Wodehouse

Vad är ett bokstopp? Det låter som nånting man snubblar över men i själva verket är det något folk lovar men inte kan hålla, nämligen att inte köpa fler böcker.

Men de kan inte rå för det! Ibland bara dras de in i bokhandlar och finner sig själva en halvtimme senare, rufsiga, med blossande kinder och omtumlade på gatan utanför och i handen har de en kasse med böcker. Inte ens experterna vet hur det går till. Det kallas spontaneous combooksion (ej att förväxla med spontaneous combustion där folk går upp i rök utan att mena det) och det hände mig häromdagen.

När jag kom hem öppnade jag kassen och där låg två noveller, en trilogi i pocket, en anteckningsbok och en gammal P. G. Wodehouse som jag hade lånat tidigare på dagen (den där med den arga svensken).

books

Bokstopp (den sorten man snubblar över)

Novellerna är Gnister av Linda Skugge och Ulf gråter av Martina Montelius, båda utgivna på Novellix.

Trilogin är en nyutgåva i pocket av Ursula K. LeGuins tre första böcker om Övärlden. Jag har redan två tidigare upplagor men de här var så fina! Och lätta!

Den gamla, den halvgamla och den nya ettan i hexalogin om Övärlden

Serien består egentligen av sex böcker, men jag har bara läst de fyra första och av dem älskar jag mest ettan, Trollkarlen från Övärlden. Här skriver snowflakes in rain om den fjärde boken, Tehanu.

Än så länge har jag bara hunnit läsa 42 sidor av The Girl On The Boat. Tyvärr följer det inte med tid när man köper böcker.

Video

Saker svenskar säger när de känner sig (rätteligen) irriterade

I går fick jag låna en bok av P. G. Wodehouse (ni vet, han med Jeeves och Wooster?) som jag inte hade läst förut, eller ens hört talas om. (Det finns säkert hundratre såna till! P.G.W. var väldigt produktiv.) Den heter The Girl On The Boat och handlar om en flicka på en båt. Med på båten är också en ung hjälte, Sam Marlowe, som på sid. 42 försöker rädda en Mr. Swenson som tycks ha ramlat i vattnet – men Mr. Swenson, som är från Sverige, håller inte alls på att drunkna utan simmar omkring och samlar in sedlar som någon har tappat i vattnet. Han blir på goda grunder förtörnad av Sams räddningsförsök och utbrister

books wodehouse 140408 02

”Svensk!” så där som svenskar gör när de blir retade. Eller vad det nu är de utbrister.

Jag vet inte vem det är som har satt en miljon små blyertskryss här och var i boken, men den är i alla fall väldigt rolig.

Video

Boken om vår jorden-runt-resa är klar!

Äntligen! Nervöst! Men skönt! Jag tryckte precis på publicera-knappen för bloggen Vilken Lång och Konstig Resa, där du kan ladda ner e-boken med samma namn. Gratis! Eller betala om du vill.

en blogg om en bok om en resa

Den handlar om resan vår familj gjorde för några år sen, jorden runt i nästan ett år. Två vuxna och fyra barn som då var mellan 14 och 24 år. En svettig, rolig, frustrerande, galen och underbar resa som förändrade oss, och som vi aldrig glömmer!

Vilken Lång och Konstig Resa är en reseskildring. Kanske kan den få dig att vilja resa med din familj? Att våga?

Jag har aldrig gjort en e-bok förut, och det var en utmaning. Max byggde grunden och har hjälpt mig jättemycket. Jag bestämde mig för att skaffa ett ISBN-nummer men inte trycka den på papper alls, jag kanske gör det med tiden men än så länge känns det roligt att bara ge ut den digitalt. Eftersom jag själv drar mig för att betala för en bok jag inte vet nånting om kan du ladda ner den helt gratis. Men om du gillar den finns det flera enkla sätt att betala för den, så lite eller mycket som du vill!

Årets julklapp! För den som inte har råd att ge bort en råsaftcentrifug!

Video

Kalendertips + bok på gång

Den här dagen gick ju löjligt fort. Slurp sa det bara. Bland annat på grund av vårt källarförråd som förhåller sig till ett världsmästerskap i Tetris som Mount Cook till Sir Edmund Hillarys bestigning av Mount Everest (bra övning alltså, för den som inte orkar tänka så här dags). Vi skulle få ut jullådorna och fick därför tillbringa en svettig dammig evighet med att dra ut och in och upp och ner andra lådor (mer som ett sextonspel än som Tetris nu när jag tänker på det) och när vi äntligen var klara och packade upp lådorna visade det sig att vi inte alls hade en trappljusstake! Det var bara en dröm tydligen.

Fler advenstdistraktioner: Julias gamla julblogg, skriven av en då trettonårig mig mycket närstående julgalning. Kladdventskalendern som är skattjakt på riktigt. Julkalendern i tv, som var oväntat rolig (och att andra säsongen av Äkta människor började idag!). Och förstås Lottens julkalender, det mest efterlängtade svarta hålet i hela universum.

Men mest tid tog det att hitta en bakgrundsbild till en sida om en bok som jag har skrivit och äntligen börjar bli klar med: Vilken Lång och Konstig Resa, om när hela vår familj åkte jorden runt i nästan ett år. Jag hade hoppats få ut den idag men sen sa det slurp, som sagt. Det visade sig att bilden måste vara precis 1800 x 1600, och roligast i utkanten. Och sen hittade jag inte hårddisken med alla bilderna från resan och sen var inte den bilden jag hade tänkt mig tillräckligt bra, det var för mycket plotter i den, och sen var jag tvungen att testa en massa andra bilder och fixa till dem i photoshop. Slurp.

Men jag hoppas bli klar i veckan, jag tror att boken kan bli en bra julklapp. Här är några av bilderna jag valde mellan:

Video

Skymningsskällande hund lyste upp minne

I går kväll hände det nåt märkligt i min hjärna*. Det var mörkt ute, jag låg i soffan och hörde en hund skälla utanför fönstret. Det fick mig att tänka på ”skymningsskällandet”, ett ord jag minns från min barndom, från ”Pongo och de 101 dalmatinerna”. Tydligen är skymningen ett bra tillfälle för hundar att kommunicera över långa avstånd: dela med sig av viktiga nyheter och hålla kontakten i största allmänhet. Jag blev glad när jag tänkte på det, och kom ihåg vilket djupt intryck det gjorde på mig när jag var tio år och läste boken.

Men … vänta nu, boken? Menade jag inte filmen – ja alltså självklart inte den löjliga spelfilmen med Glenn Close, utan den riktiga, tecknade filmen från 1961 …

…  som Bill Peet (författare till boken ”Min vän Capy”) tecknade storyboard till?

Nej, svarade min hjärna och gjorde bilden lite tydligare. Det var faktiskt en bok, kommer du inte ihåg? Minns du inte bilden på mittuppslaget, med silhuetten av en stad i skymningen, och de första stjärnorna som tänds, och hundarna som skäller?

Jo just det!

The Hundred and One Dalmatians

Dodie Smiths ”De hundra och en hundarna”, som jag läste på kvällen i min våningssäng, med sänggardinerna fördragna, i ljuset av sänglampan i gul plåt och med den röda stickiga filten ovanpå täcket. Nu ser jag det tydligt!

Jag kan inte svära på att det var den här upplagan jag hade, dessutom bör det har varit den svenska översättningen jag läste. Och jag kan inte hitta någon bild på det där mittuppslaget någonstans. Men den är hur som helst illustrerad av tvillingsystrarna Janet och Anne Grahame Johnstone, vars intressanta och rörande historia jag verkligen rekommenderar er att läsa.

Här kan man läsa lite utdrag ur dalmatinerboken, och om skymningsskällandet. Smith skrev två böcker till på samma tema: The Starlight Barking (som jag måste läsa någon gång, tydligen en science fiction-roman för hundar) och The Midnight Kittens.

Bilderna här, och alla länkarna, hittade jag när jag plötsligt såg boken framför mig igen och började leta efter den på nätet. Men det märkliga och underbara var själva minnesbilden som plötsligt var upplyst i ett hörn av min hjärna som dittills legat i mörker. Som om en strålkastare hade tänts i just den lilla skrubben bara för att en hund skällde utanför på gatan, och kanske för att jag just då låg i soffan och inte gjorde nånting annat som distraherade.

Tänk på alla små mörka skrubbar som finns därinne fast man inte vet om det! Vad många strålkastare man skulle kunna tända, och hitta allt möjligt intressant!

* för övrigt en mening jag önskar att jag kunde skriva oftare

Video

Ny blogg med Björn af Kleen: ”Lucke & Lull”

Jag och Björn skriver tillsammans på en blogg om ”Lucke & Lull”-boken, om allt som inte kom med i boken och lite till. Jag blir förstås jätteglad om ni vill läsa den! Och helst kommentera också! Och ännu mera mest berätta vad ni skulle vilja läsa om i den bloggen. Det går bra att skriva här i kommentarerna också.

luckelull.se
Video

Boken ”Lucke & Lull” är klar!

”Lucke & Lull” kom ut för en vecka sen! Och den är så fin. Och bra! Jag är verkligen väldigt jätteglad!

Omslag: Elsa Wohlfahrt

Recensionsdag (den dag tidningarna får skriva om den) är den 21 september, men det är redan några som har tjuvstartat, bland annat DN (i papperstidningen idag) och Resumé som skriver attBjörn af Kleen har vårdat sina verktyg. Han håller ryggen fri. Han anger källor när han inte själv har gjort egen research. Han får komma in i styrelserummen på Bonnier och prata med Carl-Johan och Jonas. Det är pannlampan på, ner i schaktet och upp med guldet.

(Jag vill här passa på och dementera att jag har blivit intervjuad av Bernt Hermele för den andra boken om Bonniers, ”Firman”, som också recenseras av Resumé. Jag står som ”intervjuad” men det är jag alltså inte, och jag har inte läst hans manus i förväg, då hade jag rättat till en massa saker om mig och mina föräldrar som är fel.)

I lördags var det presentation av boken på Akademibokhandeln, tjockt med folk, många av Lulls gamla vänner. Förlagschefen Svante Weyler intervjuade Björn, och publiken ställde smarta intressanta frågor.

Här syns bara en liten del av publiken, det var folk ända upp till sci-fi-avdelningen

Och boken säljer redan bra! Tydligen är det sån efterfrågan att förlaget har fått utöka upplagan rejält. Vilket är rätt ovanligt när det inte ens har varit recensionsdag.

Såklart kommer det att vara en massa aktiviteter på Bokmässan, kolla här vad som är planerat än så länge.

Om du vill läsa den kan du köpa den som e-bok eller som inbunden, eller låna den på bibblan. Man kan smygläsa en ganska lång del på Weylers hemsida (fast det är inte den bästa biten tycker jag).

Kort sammanfattning för dig som har missat allt mitt tidigare tjat: ”Lucke & Lull” är resultatet av att jag och Björn af Kleen slog ihop två historier till en: hans om hur makten ärvs i borgerliga familjer, min om mina föräldrar, deras märkliga relation och konsekvenserna av den. Vi har samarbetat mycket, men jag står inte som författare i boken eftersom det är Björn som har skrivit allt, och stora delar har han jobbat helt ensam med. Jag har bidragit med minnen, grubbel, brev, dagböcker, bilder och kontakter.

Om det skulle vara så att ni har läst den och tycker någonting får ni gärna skriva det här! Eller länka till det skrivna.

Video

Tiger-Toss

Att heta Toss i efternamn har sina för- och nackdelar. Men häromdagen vägde det över till helt lysande. Jag satt och fikade med författaren Lena Blomquist (känd från Lottens kommentarsbås) när hon plötsligt drog upp en bok ur sin väska. Den hette Tigerresan och var skriven av Richard Adams (författaren till Watership Down), och fantastiskt vackert illustrerad av Nicola Bayley.

tigrar och resor

Berättaren i boken är en pojke som bor granne med en tigerfamilj. Hans pappa är god vän med tigrarna och blir lite bekymrad när tigerpappan vill ge sig ut på en jorden-runt-resa med sin son.

på flotte genom djungeln

Det blir en väldigt äventyrlig resa.

över snötäckta berg

Jag ska inte avslöja hur det går, ni får låna boken på bibblan och se själva.

Men nu kommer det lysande! Tigerfamiljen heter Toss!

familjen Toss (tigerversionen)

Konstigt va? Förbryllande till och med! Hur gick det till? Det finns en massa andra namn man kan rimma på ”oss”, eller så rimmar man på nånting helt annat. Den engelska titeln är The Tyger Voyage, och på engelska heter familjen Tyger i efternamn.

Men när Lena berättade att boken är översatt av Astrid Lindgren gick det upp ett ljus. Astrid kände min mamma. De var båda med i den så kallade ”barnboksmaffian” (och även i samma tantgäng som kallade sig för sex-klubben ibland – ”vi är ju sex stycken” fnissade de när jag frågade).

hmm

Så måste det vara! I alla fall vill jag gärna tänka att det är så. (Det kan i och för sig vara samma sorts hybris som fick mig att tro att jag var Lilla Anna. Men man har det inte roligare än man gör sig.)

PS Här finns fler bilder ur boken (hela boken faktiskt) fast en del är ganska oskarpa och avklippta, jag var så ivrig när jag tog dem med mobiltelefon på ett utefik.

Video

Böcker som berör (igen)

Hur gör en författare för att få grepp om läsarens hjärta – och vrida om? Det är ändå ganska få böcker som verkligen berör, som får en att gråta, skrika, kasta saker eller bli förstenad i timmar med tom blick. Det räcker inte med att boken är spännande eller bra, inte ens med att den lockar fram en tår eller ett leende. Här pratar vi om starka känslor, starka böcker – kanske en på tusen.

1984
När jag var sexton och läste 1984 av George Orwell blev jag helt chockad av slutet. Jag slängde faktiskt boken ifrån mig som om den hade bitit mig i handen, jag grät och svor och önskade att Orwell hade levt fortfarande, så att jag hade kunnat slå ihjäl honom för att ha skrivit en så vidrig bok.
Ganska många jag känner nämner 1984 på sina topplistor över böcker som verkligen berör, som har betytt så mycket i en människas liv så att det känns som om något har förändrats för alltid när man avslutat boken.

Jag saknar dig, jag saknar dig! av Peter Pohl och Kinna Gieth är en annan bok som sliter hjärtat ur kroppen på en, fast av andra anledningar. Det är en sann historia om att förlora sin närmaste människa i livet, sin tvillingsyster, när man bara är tonåring. Att se sin döda syster varje gång man ser sig i spegeln. Att ibland inte riktigt veta vem man är, särskilt när andra råkar kalla en för fel namn. Måste läsas med ett kilo näsdukar i närheten.

Processen

När vi diskuterade det här igår vid middagsbordet var det två personer som ville ha med Processen av Franz Kafka på listan över omvälvande, sinnesstudsande böcker. Den är både obehaglig för intellektet och känslan, ungefär som 1984.

Brott och straff av Fjodor Dostojevskij kom också på tal. Alla som någonsin har funderat på att begå ett mord borde läsa den först, men även mer stillsamma personer kan känna sig kusligt gripna av Raskolnikovs öde.

When I Was Five I Killed Myself

Två av de yngre i sällskapet hade framförallt darr- och snyftminnen av Harry Potter-böckerna (särskilt Half Blood Prince) av J K Rowling och den mycket speciella lilla boken När jag var fem dödade jag mej av Howard Buten.

vampyrbok

Flera vid bordet hade också känt sig omskakade av Interview with the vampire av Anne Rice, och kanske fler av hennes vampyrböcker.

Sen blev det lite rörigt vad som skulle räknas som ”väldigt starka böcker” och vi kom fram till att det måste finnas två undergrupper:

epepe

Den första är torra starka (som bara skakar om hjärnan, utan tårar) – där hamnade bland andra Framtidsprocessen av Stanislav Lem, Biblioteket i Babel av Jose Luis Borges, Epepe av Ferenc Karinthy (om en ungersk språkforskare som går helt vilse), den nygamla Tärningsspelaren av Luke Rhinehart och Mer än människa av Theodore Sturgeon, en framtidsskildring av en övermänniska.

More than human

Den andra undergruppen är galenböcker, alltså böcker som man tror att man ska bli galen av att läsa. Där ville vi ha med bland andra Franny and Zooey av J D Salinger, Ingen dans på rosor av Hanna Green och den spritt språngande galna The Eden Express av Mark Vonnegut.

Vilka böcker har berört dig mest?

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , , , , ,

(Det här inlägget har varit publicerat en gång tidigare, 15 januari 2006, på gamla Anna Toss & C:o)

Video

Lyckliga i alla sina dagar

Nina Björk: Lyckliga i alla sina dagar

Nu har jag bara sista kapitlet kvar på Nina Björks fantastiska bok Lyckliga i alla sina dagar, och det ska jag läsa i tvättstugan i morgon. Jag började läsa den för flera månader sedan, det är galet men sant att jag inte har tid att läsa nästan nånting just nu, och ända sedan jag började läsa har jag dansat små lyckliga danser, strukit under, delat på fejsbokk och tjatat sönder öronen på alla som vill höra om vilken fantastisk bok det är. Enligt uppgift vill DN:s recensent dela ut boken till alla i Sverige och, ja, jag känner precis likadant.

Nina Björk ställer viktiga frågor i sin bok, kanske de viktigaste frågorna som finns, om hur vi lever våra liv. Vad vi ser som värdefullt, vem som skapar våra bilder av lycka. Hon frågar varför det är tillåtet att drömma om solresor, nya skor och högre lön, men inte om ett samhälle där vi tar hand om varandra, där ingen behöver varken svälta eller jobba ihjäl sig.

Hon skriver om föräldraskapet, om feminism, om kultur och ekonomi på ett sätt som gör det så hjärtskärande tydligt hur det hänger ihop. Det är alltid osäkert om ett kort utdrag kan göra ett långt resonemang rättvisa, men det här är i alla fall ett stycke som jag gulmarkerade i kväll, och hade jag kunnat sätta glitterstjärnor och bokmärkesänglar i kanten ocskå så hade jag gjort det:

”Att kvinnors sätt att »göra föräldraskap« ser ut på ett visst sätt har att göra med uppfostran, förväntningar, historia och könsnormer. Det har också med biologi att göra. Inte kvinnlig biologi – utan mänsklig. Människoarten är biologiskt skapad så att en större människa måste finnas till för en mindre under mycket längre tid än vad andra stora djur måste finnas till för små djur. Vi är ju så väldigt ynkliga, så bräckliga, liksom så för tidigt födda för att klara oss själva i världen jämfört med andra djur. Där en hundvalp eller en kalv eller en killing själv kan förflytta sig och hitta föda efter en relativt kort period är människobarnet beroende av att någon annan finns där för henne eller honom och hjälper, matar, skyddar, ombesörjer livet. Omsorg om det bräckliga, skriver Ulla M. Holm i Modrande & praxis, är helt enkelt en mänsklig benägenhet – och, kan vi tillägga, en benägenhet utan vilken människoarten överhuvudtaget inte skulle kunna existera. Att svara på den hjälplösas rop är att vara människa. 

Denna benägenhet finns hos både kvinnor och män, men kvinnor är, som Holm skriver, »särskilt exponerade för att utveckla denna benägenhet«. Kvinnor »är tidigt tränade att iscensätta eller hålla oss till kontexter« där förväntningar om att svara an på de hjälplösas rop uppstår, »att träna uppmärksamhet, att öva svarsförmågan, att förvärva kompetens att adekvat möta den beroendes behov«. 

Det är just för att kvinnor särskilt tränas i sådant omsorgsbeteende, sådant svarsbeteende, som mammors sätt att vara föräldrar skiljer sig från pappors – skiljer sig i faktiskt beteende, i viljor och drömmar och i skuldkänslor. Och jag har så förtvivlat svårt att förstå varför vi ska sluta tränas i detta helt adekvata och mänskliga beteende. Varför vi inte ska lägga all vår kraft på att – i stället för att stympa vår omsorgsförmåga – skola in män i den.

Jag ser inga intellektuella skäl, jag ser inga emotionella – däremot ser jag ekonomiska skäl. Och det här är ingen konspirationsteori, däremot en materialistisk: i en ekonomi byggd på varu- och tjänsteproduktion är ett beteende som svarar an på de hjälplösas rop inte adekvat – om det inte går att omvandla till just en vara eller en tjänst. 

Till och med: i en ekonomi byggd på tron att marknaden är rättvis finns det något hotande i den människotyp som mår dåligt av att de behövande som inte har pengar inte heller kan få sina behov tillfredsställda. Marknaden är rättvis: den impotente mannen i väst kan, som vi minns, köpa Viagra för att få bukt med sina problem – den malariadrabbade personen i tredje världen kan inte köpa medicin för att lindra sin sjukdom. Rättvist – utifrån marknadens logik. Djupt orättvist – utifrån en mänsklig logik.”

Jag ska förstås läsa klart boken innan jag kommer med en riktig recension, det här var bara ett litet hurrarop på vägen.

Video

En bok om alltihop

Min mamma och pappa var båda gifta med andra när de träffades och blev kära. De hade ett långt hemligt förhållande som i princip slutade med att jag blev till, i någon slags sista passionerat möte. Jag växte upp med min mamma och lärde känna min pappa efter hand. Vår relation tog fart när jag var i tidiga tonåren. När jag var 20 och fick mitt första barn var han en högst närvarande morfar, det fortsatte han att vara till alla barnen.

morf & knodd på skansen -91

Vi skrev brev till varandra i 44 år och jag har sparat nästan allt. Ett år efter hans död började jag skriva nånting som jag tänkte skulle bli en bok utifrån all korrespondens – våra brev och andra brev som han hade skrivit och lämnat efter sig. Jag höll på och stretade med det i flera år men det gick frustrerande långsamt att skriva samtidigt som heltidsjobb, stor familj, sjuk mamma och en massa annat.

Dessutom tyckte jag att det kändes blekt att bara skriva om mig och min pappa. Även om vår historia är intressant på sätt och vis så ville jag få med så mycket annat: om den tiden i Sverige när de träffades, om hur förhållandet var då mellan kvinnor och män, om mediakulturen nu och då, om hur det är att växa upp utanför en familj, om hur pengar kan komma emellan barn och föräldrar. Efter min mammas död i augusti 2010 hade jag väldigt lite energi att skriva, men jag ville gärna få med hennes liv och öde också.

Ett år senare, i en stuga på en gotländsk strand kom jag plötsligt på det: jag skulle ge min historia till en författare jag nyligen lärt känna, en som verkligen kan skriva. Jag visste att han redan hade ett projekt på gång om borgerliga familjer och vi såg att det passade in. Det blev otroligt förlösande eftersom han hade tid att skriva. Jag behövde bara bidra med research, brev, minnen och kontakter.

Jag har tänkt jättemycket på vad min mamma och pappa hade tänkt om boken. Det går förstås inte att veta. Men båda älskade mig mycket och var stolta över mig, även när de tyckte att jag valde lite för oupptrampade vägar i livet. Jag tror att de visste hur mycket jag älskade dem tillbaka, och att det hade vägt tyngst till slut.

Uppdatering: Läs om boken här. Den kommer ut i september 2013!

Video

Vad vet du om e-böcker? Få en guldstjärna (även om du inte vet ett skapandes grand)!

Alldeles snart är min e-bok om vår jorden-runt-resa klar. Det har tagit tid för att jag bara har kunnat jobba med den en timme här och en timme där, men med hjälp av Max har det blivit bra till slut. Mer info och möjlighet att ladda ner den kommer snart!

Men oj vad mycket jag fortfarande inte vet om e-böcker. Vilket är bästa läsprogrammet? Vilken är bästa läsaren? Varför kostar de så olika? Hur funkar det egentligen att låna på bibblan? Vilket är det bästa programmet för att göra en e-bok? Hur gör man den så läsbar som möjligt för andra? Hur gör man om man inte har ett förlag?

… och så vidare.

Jag har letat och letat men inte hittad samlad, uppdaterad info på svenska någonstans. Så jag startade en e-bokswiki. Här är den!

the startsida

Nu är tanken att så många som möjligt ska få reda på att den finns, så att alla som vet någonting om e-böcker ska kunna bidra till faktabanken. Vet du nånting? Vet du nån som vet nånting? Eller om du inte vet nånting, kan du tänka dig att bara dela den ändå? Tryck i så fall på Share-knappen uppe i övre högra hörnet, och få en extra blänkande guldstjärna i min anteckningsbok ”Extra Hjälpsamma Människor”.

PS! OBS! Det finns en sida som heter FAQ. Den är särskilt bra för alla som inte har svar, men har frågor. Skriv in frågan där på lämpligt ställe. I bästa fall får den svar av någon annan, kunnigare!

Video

Döden tycker att katter gör livet värt att leva

Ibland blir det helt fel. Som när Döden tog Tage Danielsson med sig härifrån alldeles för tidigt. Kanske behövdes hans poetiska förstånd på en annan planet, men hallå vi var inte alls klara med honom här!

Illustration: Paul Kidby

Ett missförstånd verkar också ha legat bakom det obegripliga faktum att Douglas Adams dog, bara 49 år gammal, på ett gym. Visserligen är det allmänt känt att det är farligt att motionera men Döden kan inte bara komma in på ett gym och knacka Douglas Adams på axeln med sin beniga hand! Det trotsar all logik.

Så fast jag har fått en väldigt positiv bild av Döden genom att läsa Terry Pratchetts böcker om honom så är jag inte riktigt säker på att han har riktigt den koll man skulle önska. Hur kan man annars förklara att han nu även har knackat sin egen levnadstecknare Pratchett på axeln? (En försiktig knackning visserligen, bara ett förebud. Men ändå. Inte okej.)

För fem år sen skrev jag en kom-ihåg-lista till mig själv på bloggen:

  1. Var tacksam för att Douglas Adams har funnits till. En mer fantastisk (och kärleksfull) satir över mänskligheten än ”Liftarens Guide till Galaxen” finns inte.
  2. Maila Terry Pratchett och uppmana honom att aldrig besöka ett gym.

Någon vänlig själ upplyste mig då om att det var bra tänkt, men försent. Redan 2007 hade Pratchett fått diagnosen ”särskilt jävlig alzheimer” och bestämt sig för att att han bara vill leva så länge som sjukdomen inte helt tar över. Vilket har visat sig vara flera år än så länge, men sannolikt kommer han ändå att få en mer bestämd knackning på axeln ganska snart (eller om det blir han själv som knackar på Dödens knotiga skuldra).

Min resa till Terry Pratchetts Discworld (Skivvärlden), började 1995 när den då åttaåriga sonen envisades med att läsa långa stycken högt ur böckerna. I början lyssnade jag bara förstrött och kunde inte riktigt komma ihåg alla namn på det myller av akademiker, nattvakter, vampyrer, häxor, turister, tidsmunkar och varmkorvförsäljare som befolkar Discworld. Men snart började jag fatta skämten och satiren och ville höra mer om hur trollkarlen Rincewind skulle lura Döden ännu en gång, om kärlekshistorien mellan varulven Angua och jättedvärgen Carrot i nattvakten och om Mrs Cake som ser in i framtiden och därför ofta svarar redan innan du frågat.

Pratchetts universum är enormt och det går inte att beskriva det på en dag. Det finns nånting för alla: barn, tonåringar och vuxna. Det är fantasy, humor, tragedi och satir och en djup kärlek till mänskligheten. Jag brukar föreslå att nyfikna börjar med den första Discworldboken, Colour of Magic, och bok nr 17, Interesting Times. Andra favoriter är The Truth, Thief of Time, Nightwatch, Nation och den fantastiska historien Good Omens (Goda Omen) som Pratchett skrivit tillsammans med Neil Gaiman, om en ängel och en demon som tillsammans försöker förhindra jordens omedelbara undergång.

Allt det här var bara en bakgrund till vad jag verkligen ville med dagens text: att skicka er vidare till denna otroligt fina, välskrivna och sorgliga intervju med Terry Pratchett, skriven för New Statesman förra hösten av sf-nörden och feministen Laurie Penny. Vänta inte! Läs!

Men kom tillbaka sen och läs det här ljuvliga stycket ur en annan intervju (det verkar inte vara möjligt att göra tråkiga eller dåliga intervjuer med TP) om hur han tillverkade sitt eget svärd med rymdjärn i:

”His intensely pragmatic approach to learning is graphically demonstrated by a project he recently undertook. Being newly knighted, he felt that he ought to be suitably equipped.

‘At the end of last year I made my own sword. I dug out the iron ore from a field about 10 miles away – I was helped by interested friends. We lugged 80 kilos of iron ore, used clay from the garden and straw to make a kiln, and lit the kiln with wildfire by making it with a bow.’

Colin Smythe, his long-term friend and agent, donated some pieces of meteoric iron – ‘thunderbolt iron has a special place in magic and we put that in the smelt, and I remember when we sawed the iron apart it looked like silver. Everything about it I touched, handled and so forth … And everything was as it should have been, it seemed to me.'”

Snudd på magiskt!

PS Rubriken förklaras i den här wikitexten om Döden, under ”Personality”.

Video

Sanndrömmaren (och andra gåtor)

Se upp för planet, vilket plaaaaan

En nattvakt på en fabrik kom springande till sin chef en morgon och bad honom att inte åka på semester den dagen. Han hade haft en dröm samma natt, om att planet som chefen åkte med skulle störta.
Chefen ställde in sin resa, och det var tur, för planet störtade verkligen. Ändå fick nattvakten sparken.
Varför?

När vi skrev Kul att veta, bra att kunna – Handbok för vilda barn samlade vi ihop en massa gåtor. Flera år senare publicerade jag några av dem på en egen liten gåtblogg som överraskande nog har mer trafik än alla mina andra bloggar tillsammans.

Flera av gåtorna har ledtrådar som man får på gissningsvägen. När jag var tonåring hängde jag med ett gäng som älskade såna gåtor, vi brukade sitta och dra dem hela kvällar ibland. ”Hade hon sett honom tidigare?” ”Smakade albatrossen som nånting han hade ätit förut?” ”Utspelade sig det här i ett land där man kan bli dömd för samma mord två gånger?” Den som hade berättat gåtan fick bara svara ja, nej eller ”inte relevant”.

Ibland tänker jag att jag ska lägga upp fler gåtor på bloggen, dels de som står i boken och dels kanske några nya. Om du har nån bra gåta som du vill bidra med, skriv den här!

Se upp för björnen, vilken bjöööörn

Har du förresten kommit på varför nattvakten som räddade chefens liv ändå fick sparken? Inte?

Video

En pöl är inte alltid bara en pöl

Igår skrev jag om att resa i teleportrar och tidsmaskiner. På kvällen tipsade dottern mig om en krönika av Lotta Olsson (en av de bästa bokskribenterna som finns) om att resa i garderober.

Digory och Polly spionerar på morbror Andrew

Det slog mig att hela min längtan efter att resa till andra tider och andra världar väcktes när jag läste Min morbror trollkarlen första gången, när jag var nio eller tio. Det är den första boken i Narnia-serien, och de två barnen i boken hittar en plats där man kan resa till andra världar genom ett system med vattenpölar. I nästa bok läste jag om garderoben som leder till Narnia, och sedan dess har jag, liksom Lotta Olsson, fortsatt att

famla i varje klädskåp och hoppas att det faktiskt ska börja lysa från en lyktstolpe långt, långt bort.

Det finns lika många definitioner av vad fantasy är som det finns kärnor i en pudel och jag ska inte ge mig på att försöka reda ut det här. Däremot vill jag tipsa om vad jag tycker är några av de bästa fantasyböckerna som någonsin skrivits. Flera av dem är också bra om man aldrig har läst fantasy förut och vill hitta en bekväm väg in i den världen. (Harry Potter-böckerna är inte med för att jag inte gillar dem. Game of Thrones är inte med för att jag inte har läst dem.)

  • Min morbror trollkarlen av C S Lewis, och de andra böckerna i Narnia-serienHäxan och Lejonet, Hästen och hans pojke Caspian, prins av Narnia, Kung Caspian och skeppet Gryningen, Silvertronen och Den sista striden.
  •  

  • Trollkarlen från Övärlden av Ursula K LeGuin  är den första boken i serien om Övärlden, och den jag gillar allra mest. Den handlar om den unge Sparvhök och hans svåra väg till att bli en sann människa och trollkarl. De andra böckerna är Gravkamrarna i Atuan, Den yttersta stranden, Tehanu, Berättelser från Övärlden och Burna av en annan vind.
  •  

  • Sagan om Ringen-trilogin och Bilbo av J R R Tolkien. Börja gärna med Bilbo, den är mer som en saga. Och ett tips när man läser Ringen-böckerna är att kisa med ögonen när det kommer långa stycken om rimfrostiga bergsstigar, månljus som spelar på gräs och liknande. Dialogen och intrigen är på många sätt oöverträffade, men i naturskildringarna kan det bli gäspigt ibland.
  •  

  • Stjärnstoft av Neil Gaiman, om Tristran som lockas av den vackra men kyliga Victoria att ge sig ut för att hämta en fallen stjärna. Jag har skrivit om den här och kallat den för en magisk, glittrande saga, en kyss så djup att man måste hämta andan och flämta ibland.
  •  

  • Crow & Crown, illustration av Mervyn Peake

    Titus Groan av Mervyn Peake, den första i trilogin som kallas Gormenghast-böckerna. På svenska heter de Titus tronföljaren, Slottet Gormenghast och Titus rymlingen. De är mörka, vackra och outhärdligt sorgliga (som Peake själv verkade vara).

  •  

  • His Dark Materials-böckerna av Philip Pullman.
  •  

  • Discworld-böckerna och andra böcker skrivna av Terry Pratchett. Det finns så många! Jag kan inte räkna dem alla! Och inte rekommendera alla heller. Men börja gärna med den första Discworldboken, Colour of Magic, och bok nr 17, Interesting Times. Andra favoriter är The Truth, Thief of Time, Nightwatch, Nation och ja, många andra.

Här har jag skrivit mer om både science fiction och fantasy (tyngdpunkt på scifi) och här.

Video

Böcker som kommer flygande som stekta sparvar

I oktober förra året införde jag totalt bokköpstopp, både av ekonomiska skäl och för att jag redan hade fler böcker i min att-läsa-hög än jag hann läsa. Sedan dess har det regnat böcker över mig, nej inte bokstavligt talat men bildligt. Här är de böcker jag helt enkelt fått, av olika vänliga människor, sen i oktober:

  • Doktor Glas av Hjalmar Söderberg (nej, har bara läst Gregorius), fick efter föreläsning
  • Huliganerna kommer på besök av Jennifer Egan, bytesjulklapp på annandagsmingel
  • Morgon i Jenin av Susan Abulhawa, ”långlån” av vän vars bokylla jag snokade i
  • Ryssar är såna som gillar björkar av Olga Grjasnowa, av översättaren
  • Dancing at the Edge of the World av Ursula K. Le Guin, julklapp av en son
  • Fredsförklaring av Neil Young, av kollega som vill vara som Joe Strummer och ge bort saker
  • The World Until Yesterday av Jared Diamond, i baraföratt-present av en annan son
  • Immigration, Ethnicity, and National Identity in Brazil av Jeffrey Lesser, av förlaget för att de använde en av mina bilder
  • Fällan av Unni Drougge, av en god vän
  • Varumärkenas fält av Raoul Galli, av en ännu godare vän

Funderar på att ta två veckors semester och bara läsa. Bill Gates gör ju tydligen det regelbundet, så varför inte jag? Eller nej just det

Video

Kvinnoöden! Ruth Ellis, Skaftnäs-Malin och Rövarbruden

Ibland läser man böcker som man inte alls hade tänkt att läsa, eller inte ens visste fanns. Det händer ganska ofta på resa, eftersom man hittar en bok på vandrarhemmet, i fjällstugan eller halvt begravd i sand på stranden och tänker ”Hmm, den här solkiga deckaren kanske jag kan läsa istället för Selma Lagerlöfs ‘Stolthet och fördom’ som jag släpade med mig för att läsa på semestern (i år igen).”

Rövarbruden

Så gick det inte alls till när jag hittade Rövarbruden av Margaret Atwood (1993), utom att den stod i bokhyllan i Vakkotavare och jag lånade med den upp till stugan i Teusajaure i hopp om att den skulle vara lika fantastisk som The Handmaid’s Tale eller The Year of the Flood som jag läste förra året (ja jag är helt nybörjare och nyfrälst på Atwood).

Det var den inte! Men intressant och läsvärd ändå. Den handlar om tre kvinnor, vänner som träffas en gång i månaden, och en fjärde kvinna som plötsligt dyker upp i deras liv igen fast de trodde att hon var död. Fast de hoppades att hon var död. Det är en bok om makt, vänskap, lögner och tillit. Läs vidare på Wikipedia (mycket men inte allt av handlingen avslöjas, men det gör inget tycker jag).

Andra som har läst Rövarbruden:

Malin från Skaftnäs

Malin från Skaftnäs (21011) av Malin Wollin är en krönikesamling om livet som småbarnsmamma i Kalmar. Malin tänker ofta på Kristina från Duvemåla och undrar hur hennes eget liv och Kristinas kanske kan ha liknat varandras lite, eller inte alls. Jag skrattade ofta och högt när jag läste boken, och skrev kommentarer i kanten (”Exakt så är det!” eller ”fast det går över sen”) för att min äldsta dotter särskilt skulle lägga märke till roliga och träffsäkra passager när hon läste den efter mig.

Jag hade inte läst Malins bloggar men det jag hade läst av henne här och där tidigare var roligt, och hon var frisk luft på scenen på Bokmässan 2011 vilket fick mig att köpa boken. Skaftnäs är en kul, kärleksfull och halsbrytande krönikesamling. Rekommenderas varmt!

Andra som har läst Malin från Skaftnäs

Natten innan de hängde Ruth Ellis

Den tredje kvinnoboken jag läste i Teusajaure var Natten innan de hängde Ruth Ellis (2006) av Margareta Strömstedt. Jag skriver ”kvinnoboken” för att det slog mig just när jag läste Strömstedts bok att de tre böckerna hade flera beröringspunkter, och en av dem var förstås att det var kvinnors öden som skildrades. Jag brukar inte läsa böcker för att de handlar om kvinnor, eller är skrivna av kvinnor, jag är bara ute efter bra historier. Men ibland kan man inte komma undan att kvinnors historier ofta har en annan utgångspunkt än mäns, en mer utsatt. Bokens hela titel är Natten innan de hängde Ruth Ellis och andra berättelser ur mitt liv, och det här är också en samling krönikor, betraktelser och ögonblicksbilder, precis som Malins bok. Men Margareta är över 70 år när hon skriver den här boken. Hennes liv har varit allt annat än enkelt. Hon har varit en duktig flicka, framgångsrik yrkeskvinna, mamma till två fina barn och hustru till en välkänd tidningsman. Men i boken berättar hon om sin psykiskt sjuka mor, broderns självmord, sonens cancer, äktenskapet som sätts på svåra prov. Några historier är helt fantastiska och kommer att stanna med mig för alltid, som den när Margareta går hemifrån helt naken under kappan och vandrar omkring på Djurgården en hel natt, historien om bilfärden med den tigande mannen, om värdinnan på pensionatet vars man bedrar henne och om titelns sorgliga Ruth Ellis.
Jag hade läst Julstädningen och döden innan och gillade den jättemycket.

Andra som har läst Natten innan de hängde Ruth Ellis

Video

Nu tusan ska det bokbloggas

I år har jag läst ovanligt många böcker, och det beror på tre saker:

1) att jag fick en Kindle i födelsedagspresent av min snälla familj
2) att jag är med i Breakfast Book Club som träffas en gång i månaden
3) att jag var tre veckor i fjällen i somras utan elektricitet eller uppkoppling.

Det fanns helt enkelt ingenting annat att göra än att läsa (ja bortsett från att fiska, hugga ved, elda i bastun, prata med renar etc). På 23 dagar läste jag nio böcker! Nio (9)!

Sen tog verkligheten vid och min ambition att skriva om böckerna försvann i en tunn blå jobbrök. Men nu ska jag ta mig samman och bokblogga, fast väldigt kort, om allt jag läst sen midsommar.

Här är en lista över de bokposter som komma skall, så att jag inte kan glömma bort eller smita ifrån:

just read & going to read (30 sept 12)
Min fina, sssöta Kindle
  • Rövarbruden av Margaret Atwood
  • Malin från Skaftnäs av Malin Wollin
  • SOS från Törstens hav av Arthur C Clarke
  • Natten innan de hängde Ruth Ellis av Margareta Strömstedt
  • Quicksilver av Neil Stephenson
  • Vips så blev det liv av Bob Hansson
  • The City & The City av China Miéville
  • The wind in the willows av Kenneth Graham
  • Snabbmatslandet av Eric Schlosser
  • Mitt liv i 23 yogaställningar av Claire Dederer
  • Ja till Liv! av Liv Strömqvist
  • Eric av Terry Pratchett
  • Mina fräknar av Sofia Hallberg
  • Fallvatten av Mikael Niemi