Länk

Saknad Sicce

Min gudmor Sicce gick bort på nyårsafton. I går kväll skrev jag på Lucke & Lull-bloggen om vårt senaste besök hos henne i Uppsala.

Sicce var en otrolig människa, med en hjärna som bara överträffades av hennes hjärta. Hon kommer att saknas av många, många. Fina minnesord över Sicce finns här på UNT, på radions Kulturnytt (med fint foto av Sofia Runarsdotter), på SvD Kultur där hon var medarbetare, och här av Mohamed Omar.

Sicce som när jag var liten (och som hon ser ut när jag drömmer om henne)

Veteranen har skrivit en av många artiklar om Sigrid och Carl-Göran Ekerwald som fick några år av innerlig, självlysande kärlek.

Och här en intervju med Carl-Göran, publicerad på hans 90-årsdag, dagen före nyårsafton. Våra varmaste tankar går till honom, och till Sicces barn och barnbarn.

Länk

Min mamma i andras ögon

Får man som författare lämna ut andras privatliv? Genom åren har jag skrivit om det då och då, senast om Felicia Feldts bok. Då var redan boken om min mamma och pappa påbörjad och den gör förstås att jag tänker mycket på det. Den handlar ju också om min egen familj och om mina syskon. Hur mycket ska man avslöja om sig själv? Om andra?

Nu är det ju Björn af Kleen och inte jag som skriver. Jag har berättat för honom, delat med mig av min historia, mina brev och minnen. Men han har pratat med många andra också. Jag får veta saker om min mamma och pappa som jag inte visste förut. Min mamma framstår inte alltid i världens vackraste ljus. Som chefredaktör för Kamratposten var hon hård, utan pardon, vissa var rädda för henne. Nyckfull, taskig, högfärdig är ord som en del av de intervjuade använder – folk som jobbade på KP, som jag kände när jag var liten.

min besvärliga/modiga mamma

Det framgår visserligen också att hon var orädd, att hon alltid hade läsarnas bästa för ögonen och aldrig svek dem, vad det än kostade.

Men jag blev ändå ställd när jag läste de där intervjuerna, och först väldigt ledsen. Min mamma! Jag menar jag vet att hon var besvärlig. Jag var ju själv arg på henne jämt. Hon var ofta helt hopplös, utan självdistans, lättsårad, utan förmåga att ta konflikter på ett vettigt sätt.

Men får andra verkligen säga det?

Och allra först tänkte jag: Varför har de aldrig sagt det där till mig? Jag trodde ju att de gillade henne. De var på hennes begravning, sa snälla saker.

Men å andra sidan. Varför skulle de ha sagt till mig att de var arga på henne. Jag är ju hennes dotter, lilla Anna i deras ögon. Och kanske till och med att de gillade henne också, i andra sammanhang. Hon var ju inte rakt igenom omöjlig, hon hade fina sidor, var rolig och generös och lojal. Och gjorde bra saker som sagt.

Ändå, och fast det är helt ologiskt och dumt, tänker jag att hon skulle ha blivit så himla ledsen om hon hade sett det. Sigrid ”Sicce” Kahle var en av hennes äldsta vänner och min gudmor. När hon gav ut första delen av sina memoarer för tio år sedan hade hon skrivit en del om min mamma. Bland annat om hur Lull hälsade på hos Kahles när de bodde i USA 1968, och hur hon skällde ut både värdparet och gästerna för att de var såna inkrökta förtryckare. Om hennes hetsiga humör och politiska enögdhet. Lull blev helt knäckt när hon läste det, fast det mesta var ganska diplomatiskt uttryckt (och sant, ur ett perspektiv i alla fall). Hon sa upp bekantskapen med Sicce och var verkligen helt förkrossad. De blev vänner igen efter några år, men ändå.

Sicce tyckte förstås också att det var hemskt. Andra delen av hennes memoarer kom ut för någon månad sen och hon säger i en intervju i SvD att hon fasar ännu mer den här gången för hur folk ska känna sig beskrivna, eftersom ”Jag vill skildra det som hänt fullkomligt autentiskt, och då måste det osympatiska och otrevliga vara med”.

Jag håller med. Trots att jag tror att min mamma skulle reagerat likadant igen, om hon kunnat läsa andra delen av Sicces memoarer.

Lucke & Lull (och bebis-jag)

När det gäller Lucke & Lull är jag som sagt kluven. Å ena sidan vet jag att hon skulle bli ledsen av kritiken (det hon skulle uppfatta som kritik). Å andra sidan skulle hon säkert vara stolt över att boken kom ut, och tycka att den var väldigt bra (för det är den). I vilket fall så kramas mitt hjärta ihop lite varje gång jag tänker på det. Helt oförnuftigt, men ändå.

PS Mer läsvärt om att lämna ut andra: litteraturkritikern Ulrika Milles i en artikel på Insidan i DN, och i Dagens Arena om ”Den skoningslösa författaren”.

Länk

Teddy

En av mina bästa vänner lever inte längre. Hon började i min klass i femman och vi drogs till varandra som magneter. Mitt första minne av henne är att vi satt uppkrupna i fönstret i korridoren i Johannes skola och pratade. Hon tuggade på sitt hår och berättade att hon gått i montessoriklass, och att hon tyckte att vår klass var stökig. Jag tyckte att hon var det finaste jag nånsin sett. Teddy var inte hennes riktiga namn, men hon gillade inte sitt riktiga.

Vi blev bästisar, men det var inte okomplicerat. Hon var våghalsig och ville prova allt, jag var mer försiktig. Min mamma gillade inte vår vänskap, hon trodde att allt knas jag hittade på var Teddys fel, men så var det förstås inte. En gång blev min mamma så arg på Teddy att hon gav henne en örfil. Det kan vara typ det enda jag aldrig har förlåtit min mamma.

När vi var tonåringar blev vi riktiga flumbarn i den bemärkelsen att vi rökte gräs (jag lite, hon mycket), lyssnade på reggae, drog omkring på stan och var allmänt ohängda. Alla killar blev kära i Teddy och tittade knappt på mig, jag var hennes hangaround bara.

Fotoautomatknas

Vi pratade om allt och delade på allt. Vi var väldigt barnsliga och fnissiga och vi gjorde en del grejer som var så sjukt dumma och ogenomtänkta så jag knappt vill kännas vid det idag (fast jag funderar på att skriva om ett av våra huvudlösa äventyr här på bloggen nån gång, om jag törs!). Våra mammor hade nog gått i småbitar om de visste vad vi gjorde. Så var det.

Vi gick ut nian med världens sämsta betyg eftersom vi hade skolkat oss igenom högstadiet, men hasade iväg till Arbetsförmedlingen för det skulle man göra. Där träffade vi en journalist som intervjuade oss för Aftonbladet:

Vi vill ha ett jobb, men

Vi var väldigt upprörda när vi läste tidningen dagen därpå. Så där hade vi ju inte alls sagt! tyckte vi. Vi var inga slashasar eller bortskämda snorungar, vi var helt enkelt bara för smarta för att bli pålurade nåt slavgöra menade vi. Sa jag att vi var 15 år?

Vi fick faktiskt jobb båda två, jag som frilansjournalist på Nynäshamnsposten (hela den märkliga historien finns här) och Teddy på resturang. Senare jobbade vi som tidningsutdelare, tvättsorterare, inom äldreomsorgen, i garderob och med alla möjliga slavjobb. Lustigt nog var de vuxna sura på ”dagens ungdom” redan då.

Texten handlar inte om 80-talisterna, det är bara exakt samma formuleringar nu som då

Överraskande liten efterfrågan på missförstådda femtonåriga genier i Platsjournalen

En sommar var Teddy kär i en biografmaskinist på Grand. Den sommaren såg vi Gökboet 64 gånger. Vi gick igenom så många kärlekar, brustna hjärtan, soluppgångar, smitningar från polisen, cykelutflykter, besök hos mormor, barnvaktande, allt. Ibland var vi osams, men vi pratade ofta om hur vi skulle bli gamla tillsammans. Sen kom hennes stora kärlek in i bilden, och med honom det tunga knarket.

love

Vi hann få några år till tillsammans. Hon fanns med när jag fick mitt första barn. Jag fick vara med om hennes första dotters första år.

Teddy & Max

Men sen tog det mörka livet över. Våra vägar skiljdes åt och det tog tio år innan jag såg henne igen, ett hastigt och olyckligt möte. Ännu några år senare fick jag veta att hon inte levde längre.

Min fina Teddy. Vet du hur mycket jag saknar dig fortfarande? Och att jag drömmer om dig ofta. Alltid bra drömmar. Häromdagen hittade jag dina brev, ombundna med sidenband, i en låda. Jag grät från det första brevet till det sista. Nu önskar jag att jag kunde skriva om allt ljuvligt du tänkte och sa och gjorde, men det är inte mina ord och tankar att ge bort. Jag skriver bara att du var för ömtålig och för bra för den här världen, och att jag skulle göra vad som helst för att få tillbaka dig igen.

Länk

Mitt hjärta är ditt (igen)

Sonen har lämnat hemmet. Han packade sina väskor igår kväll och reste tidigt i morse. – Men hur länge ska han vara borta, frågar en kollega som ser mig sitta och stirra drömmande ut genom fönstret. – Bara två månader? Men då är det väl ingen fara, han är ju stor, han klarar sig!

Det är klart att han klarar sig. Han är jättebra på att klara sig. Jag är inte orolig för honom alls, och jag är jätteglad för hans skull att han får göra den här resan. Det känns bara ovant. Det slår mig att han och jag aldrig har varit ifrån varandra så här länge. På mer än 20 år har vi nog aldrig varit ifrån varandra längre än ett par veckor. Detsamma gäller hans yngsta lillasyster.

I fredags gick jag hem tidigare från jobbet. – Vad ska du göra? frågar kollegan. Jag svarar att jag ska kretsa runt honom medan han packar, vara ivägen, komma med goda råd, se till att han inte glömmer tandborsten, packa ner godis som han hittar när han packar upp.
– Men herregud! Ska du inte bre ett par mackor också, så han inte svälter ihjäl på vägen? Stryka hans skjortor? Rita en karta?

Nej, han behöver ingen karta. Och jag strök inte skjortorna, däremot visade jag honom hur man kan rulla ihop dem till korvar innan man packar ner dem. De blir skrynkliga, men man får mer plats i väskan.

Och om jag nu skulle ha brett några mackor? Jag har brett många mackor till mina ungar. Det är en kärlekshandling. Jag vet att de kan bre sina egna mackor, sy i sina egna knappar, beställa sina egna blanketter på nätet. Ändå har det hänt att jag har beställt blanketter och sytt i knappar. För att inte tala om alla koppar te jag kokar åt dem. När någon är morgontrött kommer jag med en kopp te. När någon är förkyld eller deppar gör jag en kopp te. Eller när någon ber mig. Det är ett enkelt (och varmt) sätt att visa att jag bryr mig.

Visst, man kan gå över gränsen. Man kan bli en kompismamma (väldigt dåligt). Eller ännu värre, en sån där mamma som man läser om, som gör allt för sina barn och som aldrig släpper taget. Som gör barnen osjälvständiga och ängsliga. Ärligt talat har jag aldrig träffat någon sån mamma på riktigt, men de kanske finns. Jag är inte en sån. Mina barn är högst kapabla och självständiga. De kan vara lata ibland, och de städar inte så mycket och entusiastiskt som jag skulle önska. Men de är smarta, kloka och modiga och de kommer att klara sig jättebra i livet.

Ibland tänker jag att svenska föräldrars högt ställda krav på självständighet har sitt ursprung i den karga svenska myllan. Kanske i statarlängan, i det lilla fiskeläget eller någon annan hårt arbetande, kärv och gudsfruktande miljö. Vi är misstänksamma mot närhet och ömsesidigt beroende. Bäst att inte bli för fäst vid någon som ändå kan bli uppäten av vargarna. Jag fick minsann ingen hjälp av min far. Bra karl reder sig själv. Själv är bäste dräng. Och så vidare.

Men det där funkar inte för mig alls. Mitt liv är för kort för att slösas bort på principer. Jag vill vara nära, jag gillar ömsesidigt beroende. Man är ändå alltid ensam innerst inne, varför göra det ännu svårare? Varför inte kramas och bre mackor åt varandra medan man kan?

Om du känner igen den här texten beror det på att du läste den när jag la den på bloggen första gången den 1 mars 2009. Jag tyckte att den passade så bra med de senaste dagarnas beroendetema. 

Länk

Doktor Karma svarar: Hur möta en arg fotgängare?

Dr Karma, Esq.

FRÅGA: Doktor Karma, jag hoppas verkligen att min fråga kommer med nu! Häromdagen kom jag cyklande på en kombinerad gång- och cykelväg längs en kanal. Cykelbanan just här var mycket isig och knölig, så jag cyklade på gångvägen istället. Mycket sakta och försiktigt. En välklädd, snaggad man i 40-årsåldern kom gående mot mig. Jag såg till att få ögonkontakt och väjde ordentligt för honom, så långt ut till höger på gångbanan jag bara kunde, så att han hade god marginal att mötas om han gick mitt i gångbanan. Istället klev han ut rakt emot mig, stannade, slet ut sina hörlurar ur öronen, pekade på cykelbanan och vrålade ”DÄR ÄR CYKELBANAN! DÄR ÄR CYKELBANAN!”.
Jag stannade, förbluffad, och kunde inte få fram ett ord. Efter tre sekunders ilsket blängande satte han tillbaka hörlurarna och stampade vidare. Nu undrar jag: Vad borde jag ha svarat, för att bibehålla mitt goda karma?

Signatur ”Rådvill cyklist”

SVAR: Kära Rådvilla cyklist! För det första vill jag säga att du inte bara verkar sakna råd utan även trafikvett. Om man inte kan cykla i cykelbanan så finns det bara en sak att göra: led cykeln! Men jag vill inte låta för sträng. Jag förstår att du inte menade illa; du vidtog alla mått och steg (utom att kliva av hojen då) för att inte orsaka de mötande fotgängarna någon skada. God karma!

Jag vill också tacka dig för en intressant fråga. Hur bemöter vi rasande, ovänliga och ohyfsade människor på ett sätt som inte försämrar, utan förbättrar den universella karman? Det beror naturligtvis på. I just detta fall ser jag att det finns flera olika metoder. Vi ska granska dem var och ett.

1. Med raseri. Så fort du såg att han tänkte skälla ut dig kunde du ha hoppat av cykeln, gått fram och gett honom en rak höger. (Det hade förmodligen smärtat dig mer än det smärtat honom, om du inte hade använt en boxhandske förstås.) Dock är det dålig karma att slå folk på käften, särskilt om man gör det för att slippa höra deras åsikter.
Karmapoäng: 0

2. Med en snärtig replik. Det är mycket frestande att svara någonting dräpande när man blir utskälld (särskilt om den skällande har rätt), och man kommer alltid på det perfekta svaret för sent. Till exempel kunde du ha svarat: ”Där är den ju! Som jag har letat!” eller ”Hör du inte klockan? Hör du inte klockan?” (eller något ännu mer lustifikt, kom med ett bättre förslag själv om du nu är så himla fiffig). Men retsamhet och hån är inte heller bra. Respektlöshet förmörkar sinnet och gör världen till en sämre plats.
Karmapoäng: 0

3. Med en varm korv. Alla blir glada över att få en varm korv.
Karmapoäng: 15 (25 om det är en sojakorv)

4. Med kärlek. Kärlek är svårt. Vad är kärlek? Det är också svårt att krama någon som står och vevar och skriker. Man kan börja med något lättare, som en slängkyss, eller en kärleksfull gåva (se varm korv ovan). Risken är dock överhängande att det inte är äkta kärlek man känner utan något slags passivt/aggressivt substitut som förhåller sig till kärlek ungefär som en påse Liptons till handplockade teblad från Himalayas sluttningar.  
Karmapoäng: 0 (om det inte är äkta kärlek förstås, det är värt minst 7 poäng)

5. Med oohm ah uhm. Ödmjukhet är bra för karmat, men det ska vara rätt sort. Att till exempel ge efter för den rasande och svänga upp på den isiga cykelbanan eller börja gråta och slänga cykeln i kanalen är inte bra för den rasandes karma. Det stärker honom i den falska tron att han kan utöva reell makt genom att ryta och härska. Den sanna karmacyklisten ramlar inte i känslofällan. Hen förstår att det inte finns någon som kan ”vinna” när känslorna (egna eller andras) redan tagit överhanden. Istället är det universum som vinner, när cyklisten nickar för att bekräfta att meddelandet är uppfattat, utan att stanna och utan att väja. Om det känns svårt att bibehålla ett meditativt lugn kan det hjälpa att mumla ”oohm ah uhm”, alternativt sjunga ”Ta mig till havet” medan man cyklar vidare.
Karmapoäng: 100

Det var allt för idag från Doktor Karma. Skicka in era frågor så får ni svar när ni får svar. Au revoir!

Länk

Hej Du

Hej mammi. Idag är det ett år sen din sista dag i det här livet.

Ett år och några timmar, sen vi vinkade adjö när jag lämnade ditt fina lilla rum på Ersta, du log och vinkade och jag kände mig så glad för att du var glad, i all din skruttighet var du lugn och glad och finurlig, du var Lull helt enkelt.

Ett år i kväll, sen de ringde från Ersta och sa att du hade somnat in för gott.

Ett år i morgon, sen vi satt hos dig, barnen och jag, och betraktade dig, konturerna av vad som varit du, ditt skröpliga käril. Ett käril utan fjäril. Begrundade vad du betytt för oss. Skickade med dig våra varmaste tankar.

Ett år i morgon, sen jag ringde barnens pappa för att berätta vad som hänt och fick framföra dödsbudet på komradio via polisen i Kiruna, i det kanske mest bisarra telefonsamtalet någonsin (”Lull dog igårkväll, kom”, ”Vad säger du? Du gråter så jag hör inte vad du säger, kom”, ”Lull dog igår, kom! Kom hem, kom!” och så vidare) som slutade med att till och med polisen höll på att börja gråta.

(Du skulle ha gillat min beskrivning av det, du älskade det absurda i tillvaron och lärde mig att älska det. Och det är väl inte helt fel att höra om hur sorgligt det blir när man inte är med längre, heller.)

Det råkar sig så idag, denna augustidag precis parallellt i kalendern med din sista dag på den här planeten, att jag sitter och läser dina brev. Jag sitter i en liten enslig stuga på en öde hed vid stranden och läser några av de hundratals brev du skrev till Sigrid, en av dina allra bästa och trognaste vänner. Sigrids stora brevsamling på flera tusentals brev ska skickas till ett universitet och därför fick jag låna med mig några av breven från dig, för att hinna läsa dem innan de blir forskningsmaterial. Det är kanske hundra sidor, oftast handskrivna på tunt prassligt papper, här och där ett maskinskrivet brevkort, några vykortsbuntar (du älskade att skicka fem-tio vykort åt gången och numrera dem, helst med oavslutade meningar på alla kort utom det sista).

Det är överraskande överraskande att läsa dina brev till Sicce. Jag visste ju att det var knepigt, ditt liv, men inte att det var så illa. Du kanske undanhöll mycket mer än jag trott från mig. (Men visst är det okej att jag läser om det nu? Det är ju inte som om du ville ha några hemligheter för mig, då skulle du ha gjort dig av med alla dina 63 dagböcker som nu ligger i en kartong i min källare: jag har inte hittat kraften eller tiden att börja läsa dem ännu. Det var nog snarare jag som inte ville, eller snarare orkade, höra om hur eländigt allting var. Jag var ditt enda barn, din enda familj, och jag orkade inte bära din börda också.)

Eller så passade du bara på att ösa ur dig i breven, kanske var ditt liv inte fullt så eländigt som man kan få för sig när man läser. I vilket fall räcker det och blir över. Du brottas med ensamheten, barndomsminnen, din vånda att vara en usel förälder, situationen på Kamratposten. Framförallt den förbannade ensamheten. Du nämner ofta alkoholen som en tröstare, mycket tidigare i ditt liv än jag trodde. Några få brev andas harmoni. Jag läser dem flera gånger.

Jag har alltid varit stolt över dig. Du var en sån fighter, du tog alltid strid för de svaga. Du brann för att ge barn bra, intressant och rolig information. Du ville ge barn kraft, mod, glädje. Verktyg att klara verkligheten med. Du kompromissade aldrig med det målet, aldrig för en sekund. Du var ofta i hård strid med ledningen, framförallt om deras krav på annonser i KP som du aldrig gick med på, men också om innehållet (”De vill bara ha gulliga hundar, gulliga barn, ingenting svårt eller politiskt”). Men du vek dig aldrig, gav aldrig upp. (Visst, du grät väldigt ofta och drack för att orka med. Men du gav faktiskt aldrig upp.)

När jag läser breven om dina (nästan 30) år på KP blir jag ännu stoltare, ännu mer imponerad. Vilket oerhört tungt lass du drog. Oftast tillsammans med de andra på redaktionen förstås. Men det jag fastnade för mest är ett brev från 1969. Dels beskriver du vilket helvete det är att vara heltidsarbetande ensamstående mamma till en förstaklassare. Jag började och slutade skolan på olika tider varje dag, och du fick verkligen stressa fruktansvärt för att klara av alla hämtningar och lämningar. Det fanns inget fritids, och du anställde hela tiden nya tjejer som skulle passa mig efter skolan, tjejer som du ibland inte kände att du kunde lita på. Min fröken i skolan var orolig för att jag inte hängde med på lektionerna och ville sätta mig i specialklass. Hemma var jag arg och ledsen jämt, tyckte du, vi bråkade ofta. Du tog alltid med dig jobb hem och hade aldrig tid med vuxet sällskap. På jobbet var det också kaos:

”De unga FNL:are jag anställde nyligen har bildat en ganska sträng front mot mig, de vill göra en sorts Vietnambulletin av Kamratposten, behandlar mig som representant för makten, pengarna och ägargruppen, ställer till uppträden om vi jobbar över 5 minuter – bokstavligen – och topprider mig med hot om fackföreningsbestämmelser.”

Du skriver att de är revolutionärer och FNL-sympatisörer, och att det är ju förstås du med:

”Men det är inte det enda för mig som målsättning. Och jag inser i vilket fall att ungar inte en sekund skulle orka sej igenom den läskost dom vill proppa i dom.”

Du insåg att barn inte kan tvångsmatas med politik, och du respekterade att det finns många barn som vill läsa om musik, böcker, film, kärlek, naturen och mycket annat. Du såg till att det alltid fanns serier i KP, långt innan serier ansågs lämplig läsning för barn. Du lät en sexrådgivare svara på barns frågor om sex, redan 1971, trots våldsamma protester från konservativa lärare, kristen press och andra stofiler. Du såg till att ungar fick plats att berätta om sina tankar och drömmar, och att de fick svara på varandras brev. Och i varje nummer skrev du ledarspalten Hej alla Du, alltid med kärlek och respekt för KP:s läsare. Mitt hjärta sväller av stolthet när jag tänker på det.

Ja, det var allt för idag. Det finns inte mycket jag vill säga till dig som jag inte redan har sagt (eller skrikit), alla våra bråk var förstås jobbiga men bra på det sättet att det inte blev något osagt kvar. Visst, du var en ganska knackig förälder, men du älskade mig reservationslöst och du ställde alltid upp för mig, på alla sätt du kunde. Jag försonades med din knackighet långt innan du vinkade adjö till mig den där dagen för ett år sedan.

Så jag säjer hej då på ett tag. Vi har inte satt ner ditt fina gravträd vid graven ännu, jag väntar fortfarande på samtal från kyrkogårdsförvaltningen, det skulle bli nån gång i september så vi ses väl då om du väljer att vara med en stund.

Jag hoppas att du har hamnat på nåt trevligt ställe nu, och att kepsen som vi begravde med dig fortfarande lockar till sig många karlar. (Och att karlarna på det nya stället förstår bättre att uppskatta dig bättre än de gjorde på det här usla haket.)

Alla i familjen hälsar!

Puss och kram, din Anna

Detta bildspel kräver JavaScript.

Länk

Det finns inget viktigare

Just när jag ska somna står min yngsta dotter i dörren. Jag ser bara hennes silhuett men jag känner hennes sorg och oro så starkt att jag går upp och kramar om henne. ”Världen är en skör plats” säger jag till henne när vi står och håller om varandra i mörkret. ”Men de allra flesta är goda. De allra flesta får växa upp och se sina barn bli bra människor som gör bra saker. Du kommer att göra bra saker.”

Min yngsta dotter kan tänka sig in i det som hände på Utöya alltför väl. Hon är själv med i ett ungdomsförbund och har varit på sommarmöten. Vi vet båda två att det som hände de norska AUF-ungdomarna kommer inte att hända igen. Men hon är ändå rädd, och jag förstår henne.

Rapporterna från Norge är ohyggliga, man kan inte ta in det helt, det gör för ont.

Det är lätt att fastna i nyhetsflödet, titta på filmerna, läsa bloggarna, följa alla länkar. Det spekuleras vilt: Vem är han, monstret, den sinnessjuke mördaren, avskummet som släckte så många liv, som släckte hoppet för så många föräldrar, för alltid. Var han ensam eller på uppdrag av någon? Vad fick honom att begå detta vidriga brott?

Vi kommer kanske aldrig att få svar. I alla fall inget tillfredsställande svar. Ingen logik kan hjälpa oss att förstå varför just de här barnen och ungdomarna skulle bli offer för detta missfoster till människa. Och just det kommer att göra så ont, för det är få av oss här i vår norra del av världen som nöjer sig med karma som förklaring, som många föräldrar gör i andra länder. Deras sorg är lika djup som vår, men de slipper i alla fall plågan av att jaga efter en förklaring: varför just mitt barn?

Så nästa fråga är: Hur kan vi förhindra att det här händer igen?

Många har försökt svara. De flesta är överens med Jens Stoltenberg: mer öppenhet, inte mindre, är svaret. Kärlek, inte hat. Vi måste vara modiga nu, inte gömma oss bakom hårdare poliser, fler kameror, hårdare straff. Visst är det normalt att känna hämnd och hat mot den avskyvärde som sköt på Utöya, men när den känslan har gått över måste vi inse att den är roten till det onda. Hämnd kan aldrig ge oss tillbaka våra mördade barn, det får bara fler barn mördade. De som har odlat hat och hämnd, i politiska grupper och partier, på gator och torg, på Flashback och andra forum och bloggar; det är de som har odlat Anders Behring Breivik.

Vi måste göra tvärtom nu. Vi måste släppa ner garden, sänka axlarna, låta människor vara. Vi måste sluta slåss med varandra, tävla om vem som har rätt, vem som bestämmer. Vi måste börja lyssna på varandra och verkligen försöka höra. Visa respekt. Gamla för unga, unga för gamla. Män för kvinnor, kvinnor för män. Och så vidare. Vi måste dela varandras bördor. Ta oss tid att hjälpa, se den som är ensam och vilsen, fånga upp den som känner sig utanför.

Men även om vi lyckas förändra världen lite till det bättre, kan vi ändå inte skydda oss mot allt. Livet är en skör plats. Det vet redan John Hrons föräldrar, det vet folket i Åmsele och det vet familjerna till alla de som föll offer för John Ausonius och Mattias Flinck. Det vet alla de som förlorade någon i tsunamin, i discobranden, i en bilolycka, av en stroke. Det vet alla som förlorar sina barn i krig, i svält, i sjukdomar. Här i Sverige, i Norge, i vårt skyddade lilla hörn av jordklotet har vi nästan lyckats glömma bort det. Med få undantag drabbas vi sällan av det som andra måste stå ut med betydligt oftare.

Så den allra viktigaste frågan är: Hur kan vi leva när vi vet att världen är så skör? Och svaret även på den frågan är kärlek. På riktigt. Vi måste prioritera kärleken. Framför pengar. Framför makt.

Vi måste sluta kriga. Ta hem soldaterna, lägg ner försvaret.

Vi måste sluta köpa så mycket grejer. Inse att tid är så mycket viktigare än pengar. Vi behöver inte en massa saker, vi behöver varandra. Vi har inte tid att vara på jobbet tre fjärdedelar av vårt vakna liv, för att ha råd att handla mer. Våra barn, våra vänner, våra grannar är så mycket viktigare.

Vi har inte råd att leva i små slutna kärnfamiljer utan insyn. Nätverk är viktigare än någonsin nu. Vi måste prata med varandra, med folk runtomkring. Diskutera det vi tänker och gör. Lyssna med respekt. Störa varandra. Hålla varandra. Livet är för skört, och för kort, för något annat.

Länk

Lullträdet

Min mamma Lull dog i augusti förra året, och begravdes i september. Begravningen blev fin och annorlunda, helt i hennes anda. Men sen var det det här med gravsten.

En sällsynt dyster dag i november satt jag vid hennes gravplats på Skogskyrkogården och tänkte på gravstenar, och började gråta för att tanken på en gravsten kändes så orimligt tung och deprimerande. Många gillar gravstenar, och det finns jättefina gravstenar, men min mamma var liksom inte en gravstensperson. Jag kände att det måste bli nånting annat, och ringde till Fibben Hald som är illustratör och en gammal vän till min mamma. När jag hade förklarat hur jag tänkte ritade han en skiss som var alldeles underbar och precis som jag tänkt mig, fast ännu bättre.

Häromdagen åkte vi ut till Järfälla plåt och hämtade den färdiga skulpturen. Den är så fin! Och tung, fast den ser lätt ut.

grave sculpture

Den symboliserar olika saker som var viktiga i min mammas liv: barn i största allmänhet, Kamratposten, Konstnärsnämnden, jazzmusik, nämndemannaskapet, Vänsterpartiet, Sveriges radio och Strindberg (förstås). Vi funderade på att ha med Käringön, guldnougat, Tomtar och troll, Moa Martinsson och karlar också, men man kan inte alltid ha med allt.

Jag blir så glad varenda gång jag tittar på den! Och jag vet att min mamma också skulle blivit glad, och väldigt stolt.

Just nu står den i en stor blomkruka på vår balkong, eftersom de håller på och planterar på Skogskyrkogården och inte vill att man sätter dit gravutsmyckningar förrän tidigast i juli. Så det ser lite ut som om vi har begravt min mamma på balkongen, men det har vi alltså inte.

Länk

Max den modiga luffaren

(Kom just på att jag redan har skrivit det här inlägget en gång. Men se det som en favorit i repris, som varav hjärtat är fullt och som okej då, hon får väl tjata om det där igen.)

Ibland tittar jag på mina barn och tänker att det är ändå bra märkligt hur kloka och vackra och intressanta de har blivit, trots sina föräldrar. Och modiga! Ja, jag vet. Era kids är också fantastiska. Men låt mig ändå få berätta om Max, min äldste son som verkligen har gett sig ut på äventyr. Han cyklar sig igenom Europa, utan pengar. Ja, jag vet! Det är helt galet. Men bra.

Max började resan med att rusta upp sin gamla cykel. Sen sa han upp alla avtal, abonnemang och betala alla räkningar och skulder. Med några hundringar kvar på kontot gav han sig av den 12 oktober, först med tåg till Köpenhamn och Amsterdam. Där satte han ihop cykeln och började trampa söderut. Från början hade han sällskap med med en kompis, de tog skilda vägar i Paris och sen fortsatte han ensam. Det var meningen att han skulle ha kommit iväg mycket tidigare, men livet och döden och två begravningar kom emellan.
Men nu är han redan i Spanien! I spanska Baskien, Donostia-San Sebastian närmare bestämt. En av de coolaste platser jag har varit på, och de har fantastiskt goda pintxos/tapas. Jag satte in 300 kronor till tapas till Max som en tidig julklapp. Nån måtta får det vara på att inte ha pengar att äta för.
För det är faktiskt ett riktigt experiment han gör: hur man kan klara sig utan pengar eller i alla fall överleva på minimal budget. Vad man måste kunna, hur man bygger och odlar och fixar allt man behöver själv. Vilket betyder att ibland har han faktiskt ingenting att äta, och ingen trygg plats att sova på.

Ibland vaknar Max upp på ett fält.

Ibland tältar han, ibland bor han hos soffsurfare. Hans cykel väger bortåt 40 kilo med all utrustning, men den håller fortfarande (peppar peppar) och tar honom ständigt söderut.

Till Spanien idag alltså. Nästan 150 mil på cykel.

Det är en del uppförsbackar på vägen också
Ja, jag ville bara säga det igen. Det är så coolt. Här är hans blogg.
Länk

Tröstande ord

Det slog mig häromdagen att jag kanske är den sortens person som man måste lära känna väldigt väl för att gilla. Detta meddelade jag familjen i kväll när vi åt middag. Men de höll inte med.

– Det tror jag inte, sa ett av barnen. – Snarare är du väl en sån som är lätt att tycka om med en gång? SEN kanske det kommer en mellanperiod när folk upptäcker hur konstig du är, men när de har vant sig vid det så gillar de dig säkert igen.

Länk

Vad ska man med familj till?

Min förra text, Det kostar att ha familj, var menad som en satir. Jag skrev den när jag var arg på debatten som handlar om curlingföräldrar och lata tonåringar som borde betala marknadsmässig hyra. Jag ville visa hur galet det skulle bli om vi börjar se våra familjemedlemmar som kunder, eller om vi börjar känna oss utnyttjade och kränkta av våra närmastes behov.

I verkligheten bor min mamma inte hemma längre, eftersom hon har flyttat in i ett servicehus. Hela min familj hjälpte henne (helt gratis!) att flytta dit för några veckor sedan. När alla kartonger var uppackade gick de andra hem, men jag stannade kvar en stund med min mamma. ”När jag ser er tillsammans tänker jag på vilken tur du har som har en sån fin familj”, suckade min mamma. Hon har levt som ensamstående i nästan hela sitt vuxna liv, och jag är enda barnet. Ja, jag har haft tur, tänker jag. Jag gillar att ha en stor familj.

Men vad är det som är så bra med familjer egentligen? Många verkar tycka att familjen bara är ett ondskefullt kristet påhitt, roten till ångest, förtryck och löpsedlar. Andra hyllar kärnfamiljen, trots dess uppenbara brister.

För min egen del vet jag precis. Jag känner mig som en Borg, inte en tennisspelare alltså utan en medlem i Borg-kollektivet i tv-serien Star Trek. Borgernas hjärnor är sammanlänkade så att den enskildes kunskap genast kommer deras kollektiva hjärna till godo. Vad vore jag utan min familj? Ganska så tafatt faktiskt. Om jag inte kunde fråga, diskutera och bråka med min familj så vore jag bara mitt eget väldigt ofullkomliga jag.

På en större skala är familjen vad vi behöver för att överleva. Och då menar jag inte bara mamma pappa barn, utan även den utökade släkten och de goda vännerna. Och jag menar inte bara överleva fysiskt och ekonomiskt, utan även själsligt, mänskligt. Våra nära relationer gör oss starkare, gör oss till större människor. Vi är beroende av varandra och det gör oss mer fria. Helheten blir större än delarna.

I verkligheten skulle jag aldrig slänga ut mina barn på gatan. Jag är nog mer av en curlingförälder, eftersom jag gärna hjälper mina barn. Precis som jag gärna hjälper mina vänner. Ibland kanske jag hjälper för mycket, eller på fel sätt. Det får tiden utvisa. Men jag gillar att göra en kopp te och bre en macka till min dotter när hon sitter och halsover vid frukostbordet. Det har hänt att jag har sköljt upp behåar, sytt i knappar eller postat brev åt barnen när de har bett mig, för att de själva inte hunnit eller orkat. Jag kan tänka mig att hjälpa dem att städa, jag kan väcka dem på morgonen om de ber mig. Det verkar inte mer curling för mig att jag stöttar dem i att skriva en jobbansökan än att jag läste läxor med dem när de gick i skolan, eller hjälpte dem att knyta skosnörena när de var riktigt små. Det är ju så man lär sig. Och jag gör det av kärlek, för att jag vill. Inte för att jag ska få nånting tillbaka, eller för att jag tror att de inte klarar sig utan mig. Herregud, de har rest jorden runt, de har skaffat egna jobb och två av dem har bott i egna lägenheter. De klarar sig utmärkt på egen hand.

Jag tror inte att unga friska människor väljer att bo kvar hemma om de har möjlighet att flytta hemifrån. De gör det för att de måste, för att de inte har råd eller tur eller rika släktingar. Men förr eller senare får de ett break, och då – vips! – är de borta. Till dess får man hjälpa varandra.

Länk

Mitt hjärta är ditt

Sonen har lämnat hemmet. Han packade sina väskor igår kväll och reste tidigt i morse. – Men hur länge ska han vara borta, frågar en kollega som ser mig sitta och stirra drömmande ut genom fönstret. – Bara två månader? Men då är det väl ingen fara, han är ju stor, han klarar sig!

Det är klart att han klarar sig. Han är jättebra på att klara sig. Jag är inte orolig för honom alls, och jag är jätteglad för hans skull att han får göra den här resan. Det känns bara ovant. Det slår mig att han och jag aldrig har varit ifrån varandra så här länge. På mer än 20 år har vi nog aldrig varit ifrån varandra längre än ett par veckor. Detsamma gäller hans yngsta lillasyster.

I fredags gick jag hem tidigare från jobbet. – Vad ska du göra? frågar kollegan. Jag svarar att jag ska kretsa runt honom medan han packar, vara ivägen, komma med goda råd, se till att han inte glömmer tandborsten, packa ner godis som han hittar när han packar upp.
– Men herregud! Ska du inte bre ett par mackor också, så han inte svälter ihjäl på vägen? Stryka hans skjortor? Rita en karta?

Nej, han behöver ingen karta. Och jag strök inte skjortorna, däremot visade jag honom hur man kan rulla ihop dem till korvar innan man packar ner dem. De blir skrynkliga, men man får mer plats i väskan.

Och om jag nu skulle ha brett några mackor? Jag har brett många mackor till mina ungar. Det är en kärlekshandling. Jag vet att de kan bre sina egna mackor, sy i sina egna knappar, beställa sina egna blanketter på nätet. Ändå har det hänt att jag har beställt blanketter och sytt i knappar. För att inte tala om alla koppar te jag kokar åt dem. När någon är morgontrött kommer jag med en kopp te. När någon är förkyld eller deppar gör jag en kopp te. Eller när någon ber mig. Det är ett enkelt (och varmt) sätt att visa att jag bryr mig.

Visst, man kan gå över gränsen. Man kan bli en kompismamma (väldigt dåligt). Eller ännu värre, en sån där mamma som man läser om, som gör allt för sina barn och som aldrig släpper taget. Som gör barnen osjälvständiga och ängsliga. Ärligt talat har jag aldrig träffat någon sån mamma på riktigt, men de kanske finns. Jag är inte en sån. Mina barn är högst kapabla och självständiga. De kan vara lata ibland, och de städar inte så mycket och entusiastiskt som jag skulle önska. Men de är smarta, kloka och modiga och de kommer att klara sig jättebra i livet.

Ibland tänker jag att svenska föräldrars högt ställda krav på självständighet har sitt ursprung i den karga svenska myllan. Kanske i statarlängan, i det lilla fiskeläget eller någon annan hårt arbetande, kärv och gudsfruktande miljö. Vi är misstänksamma mot närhet och ömsesidigt beroende. Bäst att inte bli för fäst vid någon som ändå kan bli uppäten av vargarna. Jag fick minsann ingen hjälp av min far. Bra karl reder sig själv. Själv är bäste dräng. Och så vidare.

Men det där funkar inte för mig alls. Mitt liv är för kort för att slösas bort på principer. Jag vill vara nära, jag gillar ömsesidigt beroende. Man är ändå alltid ensam innerst inne, varför göra det ännu svårare? Varför inte kramas och bre mackor åt varandra medan man kan?

Länk

När allt kommer omkring

Igår blev jag plötsligt så himla glad när jag åkte tunnelbana. Det kan komma sådär plötsligt ibland – det känns som jag ska svämma över av lycka och kärlek till världen och människorna. Alla ser fina och vackra ut, de tuffa tonåringarna är valpiga och söta, en tant skrattar roligt och tågen kommer i tid. Är det inte ganska fantastiskt alltihop? Jag stod i ett lyckligt hörn i vagnen och kunde ha åkt hur långt som helst bara för att få vara bland människor. Vi är så häftiga!

Och när jag gick förbi serieaffären i huset där jag bor tänkte jag på vår fantastiska förmåga att roa oss själva och andra. Människan är verkligen en lekande varelse, full av kreativitet och påhitt. Vi är så bra på att älska och ha roligt! Vad kan vara viktigare än det?

Ändå har vi gått med på en värld där de flesta arbeten bara är till för att göra de rika rikare och de mäktiga ännu mäktigare. Där vi ägnar dygnets alla ljusa timmar åt att framställa den ena oviktiga produkten efter den andra. Sen stänger vi in oss i våra små hem och tittar på tv-program där andra har det roligt. Galenskap är vad det är!

Vi måste kämpa emot!

robocroc nibbling 640

Robocroc nibbling @ Flickr

 

Länk

Dag 18: Varieté Royale

Igår var vi på Vasateatern och såg Varieté Royale. Det är flera år sen jag såg Johan Welltons show sist och jag har längtat ända sen dess! men han har sin hemmascen i Gävle och är inte här så ofta. Men det var värt varenda dag av längtan. Vi skrattade så vi höll på att trilla av stolarna, vi vågade knappt andas, vi skrek högt, sjöng och vred oss som maskar. Härmed utnämner jag Varieté Royale till årets bästa föreställning, men också årets kick, glädjefnatt och kärleksmöte!

Länk

Uti hundrade år

När jag cyklade till jobbet i morse kände jag mig så himla glad! Hösten fanns som en föraning i luften men det var inte kallt, himlen var ganska blå, människorna som gick sina morgonstråk såg snälla ut och cykeln gick bra. I backen ner mot Karl Johans Torg gick det jättefort, så fort att två kostymkillar som gick i cykelbanan fick hoppa undan. Yiihaa!!! ville jag skrika men jag vågade inte för om jag skulle ramla av cykeln.

modestypinkVi har inte direkt firat min födelsedag idag, visserligen är jag en födelsedagoman men vi hade ingen tid för alla jobb och möten och träningar som hade lyckats tjocka ihop sig just den här dan. Det blir tårta i helgen istället, och kanske några presenter om jag har varit snäll i år. Hej familjen, här är några presentförslag!

Det enda jag saknade idag var min pappa. Han ringde alltid och sjöng på våra födelsedagar, en liten visa som ha hade hittat på själv och som var en blandning av olika födelsedagssånger som han sjöng med sin skrovliga röst. Jag hörde den i huvudet hela dagen, men det är inte samma sak. Hej Pappi i himlen, försök hitta en telefon däruppe nästa gång!

Hur som helst, det var en skön dag idag. Hoppas verkligen inte att jorden går under just nu när allt är så trevligt!

Länk

Lappar på kylskåpet

Hemma hos en familj jag känner i Australien sitter det fina lappar överallt i huset. Familjen består av en italiensk pappa, en svensk mamma och två rara ungar. De är vänliga, rättframma och generösa – när vi kom och hälsade på (sex personer!) fick vi bo hos dem och blev bjudna på middagar och kalas.

Det sitter alltså lappar på många ställen i huset; i badrummet, i barnens rum, på kylskåpet och lite varstans. Lapparna är utskrivna från datorn och handlar om olika levnadsregler och livsvisdomar. Hur man ska vara som familj, vad som är tillåtet hemma hos dem. Det mesta är tillåtet: att vara ledsen, att vara arg, att vilja vara ifred, att vara glad, att kramas. På en av lapparna står det att det alltid finns någon som kan hålla om en om man är ledsen i detta hus.

I vårt hus finns det bara lappar om vem som ska diska och när nån ska komma ihåg att gå till tandläkaren. Jag skulle vilja sätta upp fina kärleksfulla lappar, med blommor och krusiduller på, om hur det är tillåtet att kramas och vara glad och arg hemma hos oss. Det skulle bli hemskt pinsamt om jag försökte. Mina barn skulle tro att jag hade blivit helt galen och att min inre hippie hade brutit ut fullkomligt. Sanningen är att jag är en riktig kram-, lapp- och blomhippie, men av någon gudomlig försyn har jag hamnat i en familj av hårdföra, välklädda pragmatiker. (Som jag älskar jättemycket och lär mig av varje dag och som är glada och arga och kramas ofta).

Nu kommer jag inte ihåg precis vad det stod på lapparna i huset i Melbourne, men via Malach hittade jag en livsvisdom som passar sig ovanligt bra för att skriva ut med krusiduller och sätta upp på kylskåpsdörren. Jag ska göra det nån tidig morgon, innan de välklädda har vaknat.

Ten Rules for Being Human

by Cherie Carter-Scott

1. You will receive a body. You may like it or hate it, but it’s yours to keep for the entire period.

2. You will learn lessons. You are enrolled in a full-time informal school called ”life.”

3. There are no mistakes, only lessons. Growth is a process of trial, error, and experimentation. The ”failed” experiments are as much a part of the process as the experiments that ultimately ”work.”

4. Lessons are repeated until they are learned. A lesson will be presented to you in various forms until you have learned it. When you have learned it, you can go on to the next lesson.

5. Learning lessons does not end. There’s no part of life that doesn’t contain its lessons. If you’re alive, that means there are still lessons to be learned.

6. ”There” is no better a place than ”here”. When your ”there” has become a ”here”, you will simply obtain another ”there” that will again look better than ”here.”

7. Other people are merely mirrors of you. You cannot love or hate something about another person unless it reflects to you something you love or hate about yourself.

8. What you make of your life is up to you. You have all the tools and resources you need. What you do with them is up to you. The choice is yours.

9. Your answers lie within you. The answers to life’s questions lie within you. All you need to do is look, listen, and trust.

10. You will forget all this.

Länk

Och så är flaggan snygg

Idag ska jag möta upp Pride-paraden nånstans i stan och vinka till de vänner och familjemedlemmar som går med. I vanliga fall är jag helt motvalls mot folk som gör en stor grej av sin sexuella identitet, vare sig de är homo eller hetero. Men det paraden vill uppnå, själva saken, vill jag hurra för och heja på. Alla ska ha rätt att vara tillsammans med vem de vill, oavsett religion, ras eller kön.

LGBT Rainbow Flag.png
By ClkerFreeVectorImages – https://pixabay.com/en/flag-rainbow-lgbt-movement-gay-36423/, CC0, Link

Läs vad andra bloggare skriver om

Spara

Länk

Världens bästa Pop-Expressen

Den 8 september är min favoritdag på hela året. Dels är det den sista riktiga sommardagen. All värme efter den åttonde är bonussommar eller smyghöst.

Dessutom är det min födelsedag! Yngsta dottern (hon med James Bond-bloggen) skickade mig följande grattiskort. Snyggt va?

Sean på sängkanten

Jag gillar verkligen födelsedagar. Det är olika, jag vet, i vår familj är det ungefär 50-50. Men jag gillar dem stenhårt. Det ska vara tårta och sång och presenter på morgonen (och i år låg jag och väntade så länge att jag somnade om och drömde att familjen hade struntat i alltihop och gått hemifrån, så när jag klev upp ur sängen så var det inte de som hade prasslat utanför dörren utan en massa ryska agenter med schäferhuvuden som stirrade uttryckslöst på mig. I drömmen alltså.).

Presenterna behöver inte vara många eller dyra. Det bästa är böcker och presentkort. I år fick jag två böcker och två seriealbum som jag hade önskat mig:

1. Ursula K LeGuin: Tehanu
2. Lotta Lotass: Tredje flykthastigheten
3. Martin Kellerman: Rocky, vol. 8
4. Jan Berglin: Berglinska tider

Och så några andra saker. Ett par väldigt trevliga presentkort. Ett såg ut så här:

presentkort på fyra åk

Jag tog ut det samma dag och cyklade tillsammans med giverskan till Gröna Lund efter jobbet. Vi gick in (billigt eftersom jag går in på presskortet och hon på sitt Guldkort som hon köpte för egna sparpengar i våras) och strövade omkring en stund innan vi gick till Pop-Expressen, som var hela målet och meningen med vår färd.

popexpressen

pop! expressen!

Grönan är bäst på sensommaren och Pop-Expressen är bäst alltid. Bäst av allting. Om ni inte har åkt Pop-Expressen så kan jag rekommendera det varmt, hett och glödande. Man virvlar runt i dånande trancetoner som en dansande dervisch, det är som en religiös uppenbarelse och en orgasm, samtidigt, till musik.

Man måste åka två gånger. Första gången för att skrika så att man blir hes. Andra gången blundar man och somnar nästan. Sen blir man illamående och vill inte åka igen förrän nästa år. Praktiskt! Och allt till det facila priset av 60 kronor (fyra åkkuponger).

Sen cyklade vi hem igen och åt middag. Jag fick en specialdukning med mycket glitter och blänk:

Vi åt det sista av tårtan till efterrätt och sen såg vi på Beauty and the Geek och Idol 2005. Båda var olidligt spännande! (Det hade jag inte kunnat erkänna förr i tiden men nu jag ju äldre och klokare.) Sen var jag så trött av all uppståndelse att jag somnade så fort jag la huvet på kudden. Världens bästa födelsedag, i år igen.