Bild

Gambla bildher

Bilder från förr i tiden sa ni? Till att börja med har jag lånat en fantastisk bok om Carl Malmsten och den har en massa bilder från förr i tiden.

Ur ”Carl Malmsten, känd och okänd” av Lena Blomquist

Jag lånade den för att min farmor är med på en bild, men nu har jag dessutom lärt mig massor om möbeldesign.

Visst är hon väldigt söt, min farmor Greta? Den här bilden är tagen av min farfar, när de var ute och rodde på en alpsjö. Mycket romantiskt.

Nästa bild är från min mammas lådor. Det är hennes morbror Calle som är tvåa från vänster. Jag vet inte var de är på väg, men jag hoppas för hästens skull att det inte är långt.

Calle igen, med sina coola killar. Dåtidens hipsters av allt att döma. Calle blev målare och gick ett sorgligt öde till mötes, jag kanske skriver om det nån gång.

Slutligen: min mormor och okänd dam gör omvända situps (nej jag vet verkligen inte vad såna här övningar heter) på någons gräsmatta. Iförda badmössor, oklart varför. Solen skiner. Allt är väl, i den bästa av världar.

Bild

Skollärarmöte i den svenska skogen 1899

Här är ett foto ur min mammas lådor.

Fotograf: Sw. Swenson, Kongl Hof Fotograf, Linköping

Det är från en fikarast år 1899, någonstans i de mellansvenska skogarna. Faktum är att det står på baksidan av bilden att det är ett skollärarmöte, att året är 1899 och även var den är tagen, men just nu kan jag inte vända på den ity den är nerpackad längst ner i en kartong, orginalbilden alltså, och jag minns inte ortnamnet. Men jag gissar att det var i krokarna kring Kumla, för där bodde vid den tiden min mormors pappa Nikolaus Lindgren som var kantor och lärare.

Nisse

Lars Olof Nikolaus Lindgren, kallad Nils, föddes på gården Lilla Banda i Lärbro på Gotland 1849. I 25-årsåldern flyttade han från Gotland till Växjö, tog kantorexamen och träffade Kristina. De flyttade hit och dit, landade till sist i Kristberg i Östergötland och fick allt som allt sju barn (varav min mormor var näst yngst).

Kristina, Nils och alla barna

Men 1895–1911 bodde han i Kumla och arbetade så vitt jag förstår som både kantor och lärare. Och var med på ett stort möte för skollärare med fika och fotografering bland nässlorna.

Det är en fascinerande bild, som väcker många frågor. Om du inte redan har klickat för att se den i fullformat (2106×1620), gör det nu! Den tål att stirras på.

Praktisk hatt som även kan fungera som glasstårta

Hur kan det till exempel finnas så många olika fantastiska damhattar på en och samma skogsplätt?

Varför är bara en av damerna suddig?

nanananaaa *kuslig X-files musik*

Vad är det för stackare som står halvt undangömda längst bort mellan träden?

Syntes de ens när fotografen tog bilden, eller framträdde de först i framkallningsbadet?

Tveskägg

Hur kommer man på att ha sitt skägg pekande åt olika håll?

Förebilden för The Wicked Witch from the West?

Sa fotografen åt alla med svart hatt att sitta på soffan i mitten?

Kan det vara den här bilden som inspirerade Roald Dahl till att skriva Häxorna?

Aj

Varför dukade de upp fikat mitt i världens största nässelbestånd?

Varför lyser teservisen så överjordiskt?

Varför ser alla ut att vara tre decimeter långa?

Varför har man inte såna här skollärarmöten i skogen nu för tiden? Eller har man det?

Bild

Brudar med korv i barret

I går kom min fina moster på besök och eftersom bordet fortfarande bågnar av släktbilder var hon vänlig nog att vägleda mig igenom några av de mest okända delarna av släktdjungeln. Den här bilden visste hon till exempel vilka som var med på:

Bridesmaids anno 1905 kanske.
Klicka för att förstora!

Nummer 1 och 2 är Selma och Majken, min morfars systrar. 3, 4 och 5 är deras kusiner Edith, Judith och Elsa. Bruden ska gifta sig med kusinernas bror Josef. Vi vet inte vilka den drömska flickan längst till vänster och den lilla i nederkant är.

Visst är de fina? Och visst har de fantastiskt hår! Jag frågade min moster hur de fick såna där frisyrer. Hon var inte helt säker men trodde att de rullade upp dem på en slags tygkorvar. De ser helt otroliga ut allihop, som sju planeten Saturnus komplett med ringar.

Bild

Götgatukonst

Väntade på en kompis vid tuben.

Tog bilder på folk.

Har problem med att ta (eller snarare publicera) bilder på okända försåvitt de inte har godkänt det.

Kom på en lösning:

att använda vattenfärgsfiltret i Photoshop.

Då ser man inte så noga vem det är på bilden!

Och det blir nähähästan som konst …

Eller nåt.

Eller va?

Som vanligt måste man klicka på bilderna för att se allt ordentligt.

Bild

Tidresetorsdag

Det finns på olika sociala medier en tagg som heter #throwbackthursday, vilket väldigt fritt kan översättas till förr-i-tiden-torsdag eller det-var-då-torsdag (fast throwback enligt tyda.se betyder bakslag, återgång eller återkoppling). Folk postar gamla låtar, gamla minnen och gamla bilder (fast hur gamla de är beror förstås på vem som postar, det är ganska rart när tonåringar lägger upp bilder från 90-talet och bara ”hihi, kolla vad alla såg roliga ut”) och taggar posterna med #throwbackthursday.

Eftersom det är torsdag idag, och eftersom jag ändå sitter begravd till örsnibbarna i min mammas gamla fotoalbum, kommer här några gamla #throwbackthursdaybilder resande från 1920-talet och framåt. De har ett sånt magiskt ljus i sig, jag vet inte vad fotograferna åt till frukost på den tiden men jag vill också ha det!

Min morfar med min mamma (hans fjärde bebis, första dotter) i famnen.
Hon är kanske en dag gammal, född hemma.

Min mamma med sin mamma i magiskt gräs

Lilla Lull med mamma och brorsor i växthuset

Är de så glada för att de just varit i Narnia?
Eller för att barnstolen just fått fiffiga hjul?

Lull och lillebror

Just rätt mössa för det

Studentskor. Var de inte mycket snyggare förr?

Min morsa spelar hjälplös för att  nån som heter ”Oskis” Bernadotte
ska få ta henne på pjäxorna. Men vad har han på huvudet?

En av mina favoritbilder. De kunde VERKLIGEN festa förr i tiden.

Sen kom jag! Mycket lyckat!

Mer om #throwbackthursday:

Vad är grejen

Vad är grejen på Instagram

#throwbackthursday på Instagram

#throwbackthursday på Flickr

#throwbackthursday på Twitter

Bild

Från det ena hörnet till det andra

En av mina favoritgrupper på Flickr heter CATACORNER. Där är det meningen att man ska posta bilder som har en diagonal linje eller delning. Men om man har en bild där diagonalen går från övre högra hörnet till det nedre vänstra så måste man vänta tills det kommer en bild som har en linje från det övre vänstra hörnet till det nedre högra.

Linjerna ska alltså gå så här i förhållande till varandra:

  /    /    /    / 

Det kan bli väldigt fint och roligt! Fast ibland är folk slarviga och trycker in sin vänster-högerbild utan att vänta på en höger-vänsterbild.

Hitta missdådaren (klicka för större bild)

Alla linjer är tillåtna. Krokiga, raka, virtuella, måsiga.

Bara det är diagonalt så går det bra

Man får beskära en befintlig bild så att den passar, men det är roligare att ta bilden med tanke på Catacorner. Efter ett tag ser man diagonaler överallt.

Vänster-högerpelikan, höger-vänsterkrokodil

Visst är det fint? Och lite konstigt.

Insektsdiagonaler

Inser just nu att det var länge sen jag tog en Catacornerbild. Det får bli minst en innan helgen är slut.

Mina bidrag till Catacorner
Bild

Faster, faster

Skulle just gå och lägga mig när tanken slog mig: jag har ju inte bloggat min blogg100-text idag! Känner att det redan är på väg att spåra ur. I morgon kommer jag säkert att hinna borsta tänderna och krypa ner under täcket innan jag kommer på det. Och på onsdag antagligen somna och vara tvungen att blogga i sömnen, en minut innan midnatt för att inte bloggen ska förvandlas till en pumpa. Och på torsdag? Gud hjälpe oss.

Nåväl. Eftersom det är forntiden som upptar större delen av min nutid just nu får den också tjänstgöra som blogginnehåll. Det här är en bild som jag grunnade på i morse. Två av min mormors fastrar, Ruth och Selma.

Uppdatering: Det här är inte de fastrar ni söker! Det är inga fastrar alls! Min moster Ingegärd, som kan mycket mer om släkten än jag, hade vänligheten att upplysa mig att detta är min mormorsmor Kristina Lindgren (till vänster) och min morfarsmor Klara Eriksson (till höger).

De var mellan 55 och 60 när bilden togs.

På den tiden var fastrarna verkligen fastriga

Jag har alltså fem till tio år på mig att bli lika vördnadsbjudande. Krås i halsen ska jag ha också.

Bild

Nakenbad, lyckliga bilder och förr i tiden

I mitt eviga grävjobb (öppnar min mammas gamla flyttkartonger, tar upp bilder, dagböcker, gamla lappar etc, blåser av damm, sorterar och slänger) stöter jag påfallande ofta på bilder av nakna människor på klippor och i saltvatten.

Kom att tänka på det dels för att jag läste svaret på fråga 40 i Mymlans intervju med sig själv häromdagen, samt för att jag diskuterade ”bilder på nakenbadare” med en person som är född på 80-talet, för vilken fenomenet är lika udda som kringresande kittelflickare eller regn av grodor.

Delfin & Cyklop

Delfin & Cyklop

När jag växte upp bodde vi på Käringön varje sommar. Det är en liten ö utanför Orust på västkusten, ganska långt ute i havet, med svarta klippor. På den tiden (60- och 70-talet) var havet blått, salt och klart – man kunde se botten på tio meters djup på sina håll. På somrarna tiodubblades befolkningen när alla göteborgare och stockholmare kom till sina sommarhus och hyrda sjöbodar. När det regnade satt man inne och spelade kort, men så fort solen visade nästippen kastade man sig ut på klipporna eller tog båten ut till någon av holmarna och skären utanför ön.

Bubbelpool

Bubbelpool

Det finns ett Herrbad och ett Dambad på öns östra sida, där de flesta badar nakna. Sen finns Friluftsbadet på öns sydspets och där står det på en skylt vad som gäller: ”Damer 10-14, Herrar övriga tider”. Även där badar de flesta nakna. På alla gemensamma badställen är det påklätt som gäller. När jag var liten var vi alltid på Friluftsbadet, eller så åkte vi ut på öarna. Om vi vaknade tidigt gick vi ner och tog ett morgondopp i Öviken, det var aldrig nån annan där så dags och man behövde ingen baddräkt. Varje år var det också ett stort gäng, kanske fem-sex familjer, som åkte ut till Härmanö minst en gång per sommar och badade näck tillsammans.

Som sälar

Som sälar

Öborna badade inte alls när jag var liten, och de skulle aldrig ha drömt om att bada nakna eller ens visa sig i sina hem utan ordentlig klädsel. De var strikta kalvinister och tyckte nog att vi var galna hedningar. Men deras barn tog simmärkena tillsammans med oss, i bikini eller baddräkt, och när de blev tonåringar och vuxna så badade de nog lika mycket som alla andra. Fast inte nakna då.

Och nu kommer jag till nakenbilderna. Min mamma plåtade jämt med sin lilla instamatic-kamera, och eftersom folk var avklädda ofta så blev det en del nakenbilder i semester-albumen. Nakna barn, tonåringar, unga och gamla. Kvinnor och män. Och sen satt man på vintern och tittade i de där albumen och drömde om sol och svarta klippor och nakenbad. Det var liksom inget konstigt då, ingen som verkade vara obekväm med att bilderna fanns där eller att de togs. Alla gjorde ju så.

Mot den svalkande böljan

Mot den svalkande böljan

Idag tror jag inte att det skulle funka. Folk som inte är nudister badar sällan näck, och att stå på en strand eller en klippa och ta bilder av nakna badande människor, även om man känner dem väl, nej nej nej!

En före-bild

En före-bild

På ett sätt är det bra att vi har blivit medvetna om att det finns människor med skumma avsikter. Men jag tänker att rädslan har fört oss alldeles för långt ut på andra kanten. Det är verkligen mycket skönare att bada utan kläder! När det gäller nakenbilder i album är jag inte säker på vad jag tycker, men det kanske beror mest på att bilder har en tendens att flytta ut från sina album till nätet idag, och bli mer tillgängliga. Jag har inte tänkt klart på det ännu. Bilderna i den här bloggposten är snart 40 år gamla och får anses preskriberade: vi som var släta som persikor här är nu sofistikerat skrynkliga.

Och så till sist, påklädd och jättesöt Lull

Och så till sist, påklädd och jättesöt Lull

Bild

Kung fu kullerbytta

Gick förbi mannens kung fu-klubb efter jobbet. Några av kidsen körde lite kullerbyttor, hjulningar och volter efter barnträningen. Jag plåtade.

Är du nyfiken på att lära dig kung fu? Kom förbi SWI på Tulegatan 35 i Stockholm och var med på en provträning. Terminen har redan börjat, men det är inte för sent ännu att hoppa in.

Bild

Förfädernas tid

Igår öppnade jag vad jag trodde var den sista kartongen av min mammas gamla grejer. Den var full med hundra miljoner gamla släktporträtt, en del i fina ramar, andra i album eller lösa bilder. Några kände jag igen, de flesta inte. Ramarna är verkligen fina (små, stora, runda, ovala, fyrkantiga, ja ni fattar) men jag har ingen plats på väggarna (eller snarare vi är flera som har åsikter om vad som ska sitta på de väggar där det skulle finnas plats).

Jag slängde ut ett nödrop i sociala medier och fick många kreativa förslag. Baka kakor och ha en ramloppis! Limma upp dem i taket! Sätt upp alla ramarna kant i kant! Det mest vansinniga förslaget kom från Lotten, som skrev att jag borde sätta upp alla bilderna, ”till allmän beskådan och beundran och med informativa lappar framme: Nils Persson Toss, 1872–1918. Veterinär som sades ha dött av en hästspark, men i själva verket svalt ihjäl på en öde ö”. (What? Har ingen sån släkting vad jag kan påminna mig.)

En morfar, några festprissar, en sångare, en bebis, några grävare

Men jag har som sagt 1) ingen aning om vilka de flesta är, 2) ingen vägg (eller iallafall ingen vägg-konsensus). Så tillsvidare har jag bestämt mig för att fotografera eller scanna alla bilderna, och skänka bort alla ramarna till folk som kommer förbi. Det kommer att ta sammanlagt cirka hundra år.

Vilket för mig till ett av mina nu för tiden återkommande grubbel. Hur mycket tid ska man lägga på sina förfäder? Jag håller på och skriver om min mamma och pappa, det finns hur mycket material som helst. Samma om mina Toss-släktingar: det finns brev, bilder, dagböcker, gamla räkenskaper och så vidare så att det räcker fem varv runt jorden. Men är det sånt man ska hålla på med? Riva upp gammalt damm? Kartlägga folk som lagt ner krattan sen länge? Borde man inte ägna sig mer åt framtiden? Eller kan man lära sig nånting av sin historia? Frågor, frågor, frågor.

En yttepytteliten bråkdel av alla bilder på min då sjukt snygga och
glamorösa morsa. Ett fotoalbum med bara bilder på henne
skulle bli en meter tjockt.

Bild

Bildligt talat

Tydligen finns det bildmänniskor och textmänniskor, precis som det finns hundmänniskor och kattmänniskor (och nu önskar jag att jag vore en riktig bildmänniska så att jag kunde teckna en bild av ett torg där det vimlar av hundmänniskor och textmänniskor och kattmänniskor och bildmänniskor och kanske några tomatmänniskor och en sång- och dansman, men det kan jag tyvärr inte så ni får teckna den bilden för era inre ögon istället). Om jag har förstått det hela rätt så behöver man inte vara lysande begåvad på att teckna eller fotografera för att vara bildmänniska, det räcker med att man verkligen tycker om bilder, så jag räknar mig som både och*.

men jag önskar att jag hade gått Åke Strömmers kurs!
så skulle jag inte behöva ha så många förklarande pilar

Min bildkärlek omfattar både andras och egna bilder. Jag plåtar med en systemkamera och två mobilkameror, och laddar upp foton och diskuterar dem med andra.

Och nu kommer jag äntligen till saken: jag läste en artikel om hur min favoritfotosida Flickr har överlevt sig själv och hotas av nyare tjänster som Instagram och Pinterest.
Den var intressant och fick mig att börja Instagramma, fast jag hade vägrat förut för att det verkade så dumt att bara ta fyrkantiga bilder med konstiga filter. Men det är förstås jätteroligt! Framförallt för att det går så lätt att få upp bilderna online. Man tar en bild med mobilen, väljer att dela den med Instagram, skriver lite taggar och skickar upp den. Klart! Och det finns förstås ett Instagram-community som tittar på varandras bilder och gillar och kommenterar. Det är väldigt prestigelöst och sympatiskt, och de allra flesta bilderna är inte särskilt bra. Det går att titta från datorn också, från till exempel Webstagram.

mmm tårta
roligt på regementet
mmm glass

Instagram är perfekt för den sortens bilder som jag ofta tvekar att lägga upp publikt på Flickr, eftersom de inte känns tillräckligt intressanta. Typ de här, foton som bara är lite roliga eller fina men som uttrycker ögonblicket, som en statusrad på fejjan. Och precis som på Facebook får jag kommentarer och gillanden ibland, ibland inte.

Men Flickr! Det är så mycket mer. Jag lägger upp i stort sett alla mina foton där eftersom jag vill ha alla bilder på en plats, men jag väljer bara att visa vissa publikt. Man kan välja att visa privat, för familj, för vänner, publikt. Man kan skicka länken till en privat bild till någon som man vill visa den för, och ta bort den rättigheten när som helst.

Flickr har ett community som är extremt intresserade av just fotografering. Många Flickrare är yrkesfotografer eller bara extremt begåvade, men det finns ännu fler som bara gillar att plåta och kanske har ett bra öga för detaljer. Om man vill ha synpunkter på sina bilder är det bara att posta dem i någon kritik-grupp så får man hur många kommentarer som helst. Jag gör sällan det, dels för att jag inte har tid, dels för att jag redan har många bra Flickr-vänner som får se mina ”vänner”-markerade foton och som kommenterar på dem. Men grupperna är roliga av många andra anledningar. Man kan posta alla sina gatukonstbilder i olika gatukonstgrupper till exempel, eller man kan ladda upp alla sina bilder med något rött i i en av de röda grupperna, eller trevliga bilder i en trevligbildgrupp eller, ja, ni fattar.

Ta Catacorner-gruppen till exempel, där man bara får ladda upp bilder som har en diagonal linje tvärs över, och där varannan bild måste gå från vänster till höger och varannan från höger till vänster.

Är det inte helt underbart? Jo det är det!

Sen skulle jag säga nånting om Pinterest, men mja, det är ganska tråkigt faktiskt. Eller det är många bra och roliga bilder, men man blir liksom översvämmad av designbilder och det hela känns ganska opersonligt.

Det finns många fler bildställen. Photobucket, ImageShack och 500px till exempel. Men dem har jag inte testat. Har ni? Och förstås DeviantArt, men det är mer för tecknare tror jag.

Här finns jag på Flickr, på Instagram/Webstagram och på Pinterest. Ses där, bildmänniskor!

* Man behöver inte vara Hemingway för att räknas som textmänniska heller, tack och lov.

Bild

Fångad på bild

På den där streetfotokursen försökte jag få en diskussion om hur man kan kombinera bra resultat med respekt för andra människors önskan att inte bli fotograferade. Jag har flera närstående som verkligen hatar att bli plåtade så det betyder mycket för mig.

Men jag fick inga riktigt bra råd – de flesta deltagarna på kursen verkade tycka att ”är man ute på stan får man skylla sig själv” och en tjej gick så långt som att tycka att om folk stod och grät, kysstes eller blödde på stan så var det ok att gå fram och ta en bild.

Jag har funderat mycket på varför många inte vill bli fotograferade. Jag gillar det inte särskilt mycket själv, och viker nästan alltid undan eller håller upp handen om jag ser någon okänd stå och rikta en kamera mot mig. När jag hörde talas om Moa Karlbergs utställning med bilder som hon tagit i smyg på folk som gått förbi ett skyltfönster blev jag arg. Så gör man inte!

Men varför inte egentligen? Vem bestämmer över min avbild? Varför finns det folk som känner att deras själ blir tillfångatagen av kameran? Jag har nära (helt civiliserade, moderna) vänner som upplever att kameran är ett vapen, att den som plåtar stjäl ett ögonblick av deras tid utan att ha fått lov först.

Att bli avbildad när man inte var beredd, när man inte hade fokus på situationen och garden uppe, det är ju att ha blivit fångad i ett ögonblick av försvarslöshet, av svaghet. Förevigad, för evigt. Om man sen blir upphängd till allmän beskådan … För visst är det en skillnad också där? Om jag tar en bild i smyg av dig, och bara visar den för några få. Eller lägger ut den som publik bild på Flickr.

När vi var i Kina hände det ofta att folk ville ta bilder på oss, framförallt på våra tonåringar. Glatt leende la de armen om en son eller dotter och sa ”det här ska jag visa för alla mina vänner, de kommer att bli så imponerade över att jag har en pojkvän/flickvän från Amerika!” Så nu finns de i vem vet hur många kinesiska (och japanska och indiska) fotoalbum.

Det kanske inte är så farligt. Det finns ju också de som bara tycker att det är roligt att bli plåtade, som fullkomligt kastar sig fram för att vara med. Men hur stor hänsyn ska man ta?

Själv insåg jag på fotokursen att det var mer obehagligt att en bild på någon i smyg, än att gå fram och fråga. Nästa stora utmaning blir att fråga, och sen vara så snabb och så cool att den som blir fotograferad inte hinner bli osäker och strama upp sig för mycket.

Bruce Gilden är en känd gatfotograf i New York.

Han springer fram och blixtrar folk i ansiktet på väldigt nära håll, och smiter genast iväg som en otäck liten vessla. Hör och se honom förklara sin metod på den här videon.

En annan amerikan, Walker Evans, var också intresserad av folk i små och stora städer. Hans stil verkar ha varit mer respektfull, även när han plåtade utan att fråga först.

Alabama Tenant Farmer Wife [Allie Mae Burroughs], 1936
Photography Collection, Harry Ransom Humanities Research Center ,
The University of Texas, Austin

Från serien Labour Anonymous, studies of pedestrians in Detroit, Michigan,
publicerad i Fortune magazine 1946.
© Walker Evans Archive, The Metropolitan Museum of Art
Bild

Spännande och tråkiga gatubilder

Nästa helg ska jag gå på kurs i gatfoto, eller Street Photography som det kallas på Fotografiska Museet. Det ska bli roligt, men lite läskigt! Tänk om alla är jätteduktiga och har superavancerade kameror och kan allting om zoomområde, färgstick, ISO och RAW. Och så kommer jag som knappt kan skilja på slutare och bländare.

Men jaja det får bli som det blir!

Vad jag hoppas på mest är att få bra diskussioner och råd om hur man kan plåta okända människor med bibehållen respekt. Och kanske nån bra tumregel om bländare och slutare.

Det står att man ska ha med sig en spännande gatubild och en tråkig gatubild. Jag vet inte om de menar att man ska ha med sina egna bilder eller andras, men jag tar väl med två egna. Om du har någon favorit bland de här får du gärna säga vilken, här eller på Flickr. Och ja, du får gärna välja vilken du tycker är tråkigast också!

Bild

amor cubana :: ordlös onsdag


amor cubana
Se fler bilder av anna_t här, eller kolla in resebloggen.

Mitt bidrag till Nejmas Ordlös Onsdag-blogg på temat Stolthet.

Det här gänget kom fram till mig på en gata i Guanabo, utanför Havanna på Cuba. ”Vi är kära och glada”, sa de, ”ta ett kort på oss, du får det i present!” De var verkligen typiska kubaner: kära, glada och stolta.