Det fina med att gräla

Par som bråkar ibland har bättre chans att hålla ihop, om de bråkar på rätt sätt. Det säger alla psykologer och relationsterapeuter och romantikbloggare, och det vet jag för att jag kom på (i sista sekunden innan jag skulle skriva den här texten) att jag skulle läsa vad det finns för forskning om att bråka och gräla med den man älskar. Jag kan lugnt säga att 90 % av alla råden inte stämmer på oss, fast vi har levt tillsammans länge och bråkat ganska mycket.

Så det här blir inte en text med goda råd om hur man grälar på rätt sätt, utan om min ångestfyllda relation till att gräla och hur jag nu, efter decennier, har börjat fatta det fina i kråksången med att gräla, även om vi gör det på fel sätt.

Morr! Foto: CloudVisualUnsplash

Fast jag ska börja med de goda råden.

Eller, egentligen vill jag börja med en disclaimer. Jag vill klargöra att jag inte tror på romantisk kärlek. Jag uppmuntrar inte någon att bilda kärnfamilj, och jag är inget fan av tvåsamhet. Ja, det kan verka konstigt att höra det från någon som levt i en kärnfamilj med samma person sedan U-137 dök upp i Blekinge, men det är ändå sant: Jag tror att romantisk kärlek och kärnfamiljen är fällor som lagts ut av kapitalismen, kommersialismen och patriarkatet, och jag tror att de är farliga, kanske till och med livsfarliga, särskilt för barn.

Det betyder inte att det inte finns bra saker med att leva länge med samma person. Det finns många riktigt bra saker! Till exempel att lära känna någon så väl, och att inse att du kan älska dem trots alla deras fel och brister. Och att de kan älska dig, trots alla dina brister och svagheter. Att ha någon i ditt liv som du kan lita obetingat på, någon som du vet kommer att släppa allt för att vara vid din sida i en kris. Och du vet det för att de har gjort det många gånger förut, så länge ni känt varandra. Tryggt sex, vänskap, skratt. Gemensamma minnen. Allt det är bra!

Men de flesta människor som har långa relationer får också lägga ner mycket jobb. Jag har skrivit om hur det jobbet har sett ut för mig, men i den texten glömde jag att nämna det faktum att min person (som vi kan kalla P) och jag har grälat, högt och argt, många många många gånger.

View story at Medium.com

När jag lade till det i en kommentar svarade de flesta typ ”Puh! Jag trodde ett tag att du var nån slags pod-människa”, eller ”#ustoo”. Men en eller två sa att de aldrig bråkar och inte kan förstå varför de skulle göra det, varför någon skulle behöva bråka.

Och det går såklart bra, det med! Alla är olika. Det finns inget hemligt recept som funkar för alla, det är omöjligt. Och så länge ni har det bra tillsammans utan att gräla, men ni låter bli av rätt anledning och inte för att du avskyr att bråka, eller för att du håller allt inombords för att du är rädd för bråk — då är det bra. Om inte, försök att få hjälp. Forskningen visar att den som undviker att gräla riskerar att få onormala dagsnivåer av stresshormonet kortisol — och som jag just lärt mig på cancer-rehab kan för mycket kortisol (och stress) bryta ner immunsystemet, och det är dåligt.

Så hur träter en på rätt sätt? Enligt vetenskapen och de romantiska bloggarna finns det några saker att tänka på:

  • Om du är arg: släpp ut det. Stäng inte in ilskan tills du exploderar. Försök att göra det till en vana att berätta för din person vad du känner, innan du blir arg (källa)
  • Hitta en metod för att lösa problem utan att bli arga, uttryck känslor på ett genomtänkt och måttfullt sätt, turas om att prata (källa, källa, källa)
  • Hota inte din person (genom att till exempel ställa ultimatum) (källa)
  • Dra inte upp gamla oförrätter, stapla inte saker på varandra (källa)
  • Låt din person prata, avbryt inte, rynka inte på ögonbrynen, lyssna noga, bekräfta hens känslor och synpunkter (källa)
  • Lugna ner er efteråt och diskutera vad som just hände (källa, källa)

Alla de här råden verkar goda och visa. För mig verkar flera av dem också omöjliga. Eller i alla fall väldigt svåra att göra i verkligheten. När P och jag grälar gör vi det för att vi redan är arga, och vi är ofta arga för att vi är sårade (ofta på ett barnsligt ställe), eller trötta, eller jättehungriga, eller för att vi har panik av någon anledning. Då är det väldigt svårt att vara rationell och sval och förstående. Snarare beter vi oss som idioter, och säger idiotiska saker till varandra.

(Här är ett råd som jag faktiskt inte tog med för att jag börjar skratta varje gång jag ser framför mig hur vi sammanbitet viskar arga idiotiska saker till varandra:

Höj inte rösten. Det är förbluffande hur problem som kommer sig av sårade känslor eller meningsskiljaktigheter kan lösas i en viskning. Jag råder par som skriker till varandra att de bara ska kommunicera i viskningar, och det sänker dramatiskt ilskefaktorn i deras relationer.

Dock kan det säkert funka för andra — återigen, alla är olika.)

Jag avundas verkligen människor som är bra på att bråka. (De som aldrig tjafsat är något annat, en slags förtrollade enhörningar.) Jag önskar att jag kunde vara lugn, samlad och cool när jag känner mig sårad, förminskad eller inte lyssnad på. Tro mig, jag har försökt. Och jag blir bättre på det, långsamt!

Men låt oss resa tillbaka i tiden till 1962, för jag tror att en av anledningarna till att jag är usel på konflikter med mina kära står att finna där. Det är året jag föddes. Eller om vi ska resa till 1925, när min mamma föddes. Min mamma var katastrofalt dålig på konflikter med sina kära. Det hade troligen med hennes uppväxt att göra, men låt oss inte resa ännu längre tillbaka, det tar aldrig slut.

Lull & Anna, typ 1972

Min mamma och jag bråkade jämt. Så långt tillbaka som jag kan minnas. Varje dag. Det var bara vi två, och fast hon älskade mig väldigt mycket så var hon också väldigt olycklig, och hade inget självförtroende som mamma. Eller som människa. Hon började alltid gråta när vi bråkade, och så började jag gråta, och så sa hon åt mig att sluta gråta, vilket inte hjälpte ett dugg. Det hände att hon slog mig, inte för att hon trodde att det var bra, tvärtom hatade hon alla sorters våld. Men hon fick panik när jag skrek åt henne, eller trotsade henne, och reagerade med att slå, precis som hon blivit slagen när hon var barn. En gång när jag var 11 eller 12 och hade låst in mig i mitt rum efter ett hemskt bråk skrek hon utanför dörren att hon skulle ta livet av sig om jag inte kom ut. Så får man inte säga till sitt barn. Någonsin.

Kort sagt: när jag blev vuxen hade jag nästan inga erfarenheter av att lösa konflikter på ett bra och konstruktivt sätt. Och jag var rädd, jätterädd för att såra andra människor. Samtidigt var jag ännu mer rädd för att bli sårad eller övergiven. Jag såg (undermedvetet) attack som det bästa försvaret och blev mycket trotsig. Ser ni vad vi har här? Problem.

När jag var 19 träffade jag P, och på tio år fick vi fyra barn. Första gången två av dem bråkade ordentligt — sjuåringen sprang rasande efter elvaåringen som varit retsam, och skrek “Jag ska döda dig!” på fullaste allvar — fick jag panik. Jag hade ingen erfarenhet av syskonslagsmål, jag trodde att de hatade varandra på riktigt och att de aldrig skulle bli vänner igen. Deras pappa, som var en lillebror (förmodligen en väldigt irriterande lillebror), försäkrade mig om att det inte fanns någon risk för mord eller livslångt hat. Och självklart hade han rätt: inom en timme var de vänner igen. Jag var omskakad mycket längre än så. Hur kunde de säga såna hemska saker till varandra, och sedan leka som om inget hade hänt? Det hände förstås många gånger under åren, men det tog lång tid innan jag vande mig. Min omedelbara instinkt var att hoppa in mitt i alla deras konflikter med varandra eller med sin pappa, och få slut på det nästan till vilket pris som helst. Jag hatade det så innerligt!

Mina egna gräl med P, när vi var unga, var ofta kaotiska. Som jag minns det bråkade vi av svartsjuka eller andra relationella saker. Ofta gick det såhär, att efter en stunds höjda röster vände P ryggen åt mig och sa att han inte ville fortsätta diskutera, varpå jag fick panik och sprang efter honom och insisterade på att “prata klart”, vilket gjorde att han fick panik och försökte bli av med mig genom att vara taskig, varpå jag bröt ihop och grät och blev ännu mer intensiv, och så vidare och så vidare. Vi slog aldrig varandra, men vi knuffades, åtminstone en gång, och ibland hade vi sönder saker. Det var så mycket frustration — framförallt tror jag för att vi båda var starka, passionerade, hetlevrade personer med (minst) det vanliga antalet olösta barndomsproblem. Det vill säga: alltför känsliga på vissa ställen, men utan kunskap eller erfarenhet av hur man uttrycker såna känslor konstruktivt.

Jag vet inte hur ofta vi hade dessa uppträden (som kunde vara minuter eller timmar långa, ibland med upp till 2–3 dagar av arg tystnad efteråt). Men det kan inte ha varit mer än tjugo procent av tiden, eftersom “forskning visar att par som grälar mer än 20 procent av tiden kommer sannolikt inte att överleva“, och vi överlevde ju (ett konstigt citat, är det förhållandet eller paret i det som dör? Hoppas relationen).
Men jag skulle säga minst en gång i månaden.
P skulle antagligen säga “Vad pratar du om? Jag kan inte komma ihåg några gräl” — men det är så hans hjärna fungerar, han kommer bara ihåg det roliga.

***

När jag var runt 25 åkte jag tåg, från Stockholm till Göteborg tror jag. Jag satt mittemot ett gammalt par: hon var kort, mörk, kompakt; han var lång, vithårig, tung. Båda i 70-årsåldern. De grälade hela tiden. Han kunde inte hitta sin hatt. Hon skällde på honom för det, och han skyllde på henne. Hon haffade konduktören och försökte dra honom in i det, få honom att hålla med henne om att hennes man var en dåre. Konduktören flydde. De fortsatte sitt tjafs. Det slutade aldrig.

Nästan tio år senare var jag i Rom med familjen. Jag gick över en piazza i solskenet bland hundratals andra turister, när jag hörde ett samtal bakom mig som lät märkligt bekant. Jag vände mig om, och där var de — och de grälade fortfarande! De måste ha varit 80+, kanske 90 nu. De kanske hade grälat i hela sitt liv, i hela världen, vem vet. Kanske fick det dem att känna sig trygga? Kanske var det som ett manus som de måste hålla sig till, för att de inte hade någon annat? Jag vet inte. Men jag insåg två saker då: 1) jag ville inte att vi skulle bli som dem, trots att de var lite gulliga i sin knäppighet. Och 2) det är kanske inte så farligt att gräla ändå.

***

Men ändå. Jag önskar att min mamma hade lärt mig lite konstruktiv konfliktlösning, istället för den panik- och skuldtripp som var på hennes karta. Jag önskar att min skola hade utbildat oss i giraffspråket förutom (eller snarare innan) engelska och franska. Jag avundas människor som kan hålla sig lugna i stormen av oenighet. Jag avundas att de antagligen inte känner sig sårade, de tycker bara att de inte håller med varandra. Dumma gräl är vad som händer när någon känner sig sårad.

Vår familj åkte på en lång resa när våra barn var 14, 17, 19 och 24. Vi reste i nästan ett år och oj, vad vi bråkade och tjafsade mycket! Det var varmt, vi åkte alltid från ett ställe till det andra, vi var oftast tvungna att dela väldigt små utrymmen. Vi var som sardiner i en het burk. Det fanns ingenstans att gömma sig från konflikter; inga egna rum, inga dörrar att smälla i, inga välkända gator att rusa ut till. Så vi bråkade. Mycket tröttsamt, och mycket lärorikt. Vi lärde oss mycket om varandra.

Det här kom jag ihåg, när jag grälade med P sist. Det finns så mycket vi aldrig säger till varandra om vad vi vill och behöver. Vi säger det inte av en mängd olika anledningar. Vi kanske inte ens är medvetna om det själva. Vi kanske skäms för att säga det högt eftersom vi inte tror att våra behov är viktiga. Vi kanske känner att vi har sagt det men partnern lyssnade inte, kanske det aldrig är någon alls som lyssnar någonsin, så varför bry sig.

Men dina behov är inte något du lätt kan trycka ner. De finns där hela tiden, precis under ytan. Och ibland, när du är upprörd, dyker de upp. Otydligt uttryckta kanske, eftersom du inte hade tänkt uttrycka dem, eller ville det, eller ens märkte att du gjorde det. Du kanske skrek eller grät. Men du berättade ändå för din person om nånting som du behöver. Och om hen kunde lyssna ordentligt, eller åtminstone tänka på vad som hände efteråt, kanske hen lärde sig något av det.

Vår senaste konflikt handlade om … nånting. Jag kommer verkligen inte ihåg, fast det var bara några veckor sedan. (Vi bråkar så mycket mer sällan nuförtiden, kanske en gång i månaden, varannan månad? Och när jag säger bråk menar jag höjda röster, kanske svordomar, överdrifter, “du gör alltid si”, “du gör aldrig så”, stampa iväg, kanske stampa tillbaka igen, sura etc. Inte knytnävsslagsmål! Men inte heller bara att vi har olika åsikter och muttrar, suckar, himlar med ögonen …)

Så. Vi hade en dispyt. Om nånting — det kan ha varit att den ena av oss avfärdade den andras argument för bryskt, i en politisk diskussion, och den andra blev förolämpad och sa “Vad är det för fel på dig”? och så spårade det därifrån. (Jag gissar verkligen bara, men det där låter som om det kunde vara vi, på en dålig dag.)

Och det kan ha slutat med att den ena av oss drog sig tillbaka till sovrummet för att titta på tv argt, och den andra kan ha städat köket ganska högljutt, men det jag faktiskt minns tydligt är att jag kom på (nästa dag) att jag hade lärt mig nånting om P.

Nånting han sa kvällen innan blev allt tydligare ju mer jag tänkte på det, och det var nånting som jag troligen hade vetat hela tiden men inte riktigt tänkt på, ni vet, jag hade hört, men inte lyssnat. Och det var ett behov. Det var nånting om hur han känner.

Och det slog mig att eftersom jag hade lyssnat den här gången (inte när han sa det, när vi grälade, men nästa dag, tack vare nån liten avdelning i min hjärna som insisterade på att det här var ett viktigt meddelande som jag inte fick missa igen) så visste jag det nu, jag visste nånting mer om honom nu. Och att jag nu kunde välja — om jag ville — att respektera hans behov. Vilket förmodligen skulle få honom att må bättre. Och mig också, eftersom när vi älskar någon vill vi ju inte såra dem, eller avfärda dem, bara för att vi inte har fattat vad de behöver.

Visst, det var ledsamt att bråka (jag var så arg att jag grät vid ett tillfälle) men jag hade lärt mig nånting, något viktigt. Det kändes som att ha hittat ett guldkorn i en lerig flod. Om vi hade varit förnuftiga, lugna förtrollade enhörningar kunde jag hittat det där guldkornet i en förnuftig, viskad konversation. Men det är vi inte: vi är bara människor. Ofullkomliga, känsliga, för trötta ibland eller för hungriga, för utmattade av livet för att lösa problem på ett lugnt sätt. Och det kanske inte är hela världen.

En sista sak: om du inte redan har lyssnat på Marshall Rosenberg, grundaren av Center for Nonviolent Communication så tipsar jag om den här föreläsningen (den är egentligen tre timmar! men jag har delat från cirka 1:58 in, klippet är cirka 10 minuter). Det är intressant för att han pratar om hur problemets lösning kommer av sig självt, när (men aldrig förrän) vi har lyssnat på varandras behov, utan att döma eller ställa krav. Det låter enkelt, men är svårt!

PS! Den här texten finns även på textportalen Medium.com, både på svenska och på engelska! Du får gärna komma till min sida där och titta!

Morfinet och jag

När jag var sjutton fick jag morfin inför en operation, och höll på att dö på kuppen. När jag vaknade var luftstrupen på väg att svälla ihop, och jag kunde knappt andas. Det blev kaos och spring och jag fick nån medicin och sen kunde jag andas igen, och stapplade hem på ostadiga ben. Tre veckor senare fick jag ett telefonsamtal från sjukhuset:

”Du är allergisk mot morfinbasderivat. Undvik premedicinering, Albyl med kodein, Treo Comp, Cocillana-Etyfin och heroin.”

”Ehh jaha” svarade jag. Detta var 1979 och jag var ganska osorterad, men att undvika heroin kändes ändå som nåt jag skulle kunna hålla reda på.

Sen gick tiden, och det hände absolut ingenting som fick mig att behöva heroin eller andra morfinbasderivat.

Men förra året fick jag cancer. Jag hade inte ont av det, men när jag skulle opereras kom jag ihåg telefonsamtalet från SÖS och sa till narkosläkaren att jag inte tål morfin. Narkosläkaren sa att det var inget alls att bekymra sig för, det skulle de se till. För säkerhets skull sa jag samma sak till varenda läkare och sjuksköterska jag träffade (ganska många!). Alla sa samma sak: inga problem! Vi löser det!

Sen vaknade jag upp från den första operationen och hade så ont att jag bara grät. En sköterska sa att han skulle hämta smärtstillande. ”Bara inte morfin” grät jag, vilket orsakade stor förvirring. Till slut hittade de andra tabletter. Samma sak hände flera gånger under canceråret, men jag ska inte gå in på det för nu ska jag komma till poängen: till slut träffade jag en läkare som sa ”Hmm, jaha, jag funderar på om du kanske är allergisk mot morfin på riktigt? Inte bara lite grann så där som många är, att de mår illa eller blir snurriga. Du borde nog ta tag i det här.”

Så jag pratade med min husläkare, som remitterade mig till allergimottagningen. Där fick jag först göra ett pricktest (som inte hade morfin som alternativ) och sen ett blodprov, som skulle visa om jag har antikroppar mot morfin.

Katt, häst och hund kliar på mig, men inte timotej, björk eller gråbo. Morfin fanns inte med på listan!

”För det är så man vet om du är allergisk”, sa läkaren på allergimottagningen. ”Och tyvärr måste jag säga att även om provsvaret är negativt så finns det fortfarande 50 % risk att du är allergisk, för det var så länge sen du fick morfin och du har inte utsatts för det sen dess. De som är allergiska mot pälsdjur och gräs och sånt blir ju utsatta för det hela tiden, det går inte att undvika, så de har antikroppar i blodet hela tiden. Men det är inte troligt att du har det efter 38 år.”

Han blev mycket entusiastisk vid detta, för om provet visade sig vara negativt så är nästa steg en så kallad provokation, i detta fall en morfinprovokation. Det funkar tydligen så att de ger mig morfin under kontrollerade förhållanden: först 0,01 av en normaldos, sen om inget hänt efter en halvtimme 0,1, sen 0,5 och så vidare.

”Du behöver inte vara orolig! Vi gör provokationer flera gånger i veckan. Men du kommer att bli hög! Väldigt hög!” sa han och visade med armarna. ”När man får morfin utan att vara smärtpåverkad så blir det mycket större effekt. Så det är bra om du har någon med dig, som kan ta hand om dig sen.”

Selfie i förväg, ifall jag blir så borta att jag inte kommer ihåg att ta en under inflytandet.

Häromdagen kom provsvaret som var negativt, så nu ska jag snart tillbaka till mottagningen för en provokation. Jag måste erkänna att jag inte ser fram mot det alls, fast många vänner och bekanta har uttryckt att det säkert kommer att bli ”jättehärligt” och ”riktigt mysigt”. Jag är liksom inte den rusiga typen alls, det enda knark jag nånsin har gillat var några roliga blad som jag rökte som tonåring och som fick mig att fnissa en hel dag, och tro att jag kunde prata med delfiner. Hasch och alkohol och allt sånt lugnande gör mig bara orolig eller fånig.

Men å andra sidan – jag hörde tillräckligt mycket smärta på sjukhuset för att inse att jag måste ha en plan B om jag blir sjuk igen. Så det är bara att bita ihop och bli hög. Men önska mig gärna lycka till!

 

 

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Dyskalkyli – vi har hela listan!

Jag är bra på att plussa i huvudet, och på multiplikationstabellen. Men sen tar det stopp, och det beror på att jag var en lat odåga eller helt enkelt var dålig på matte (det var de förklaringar jag fick i skolan). Dyskalkyli har jag aldrig ens tänkt på förrän en i familjen skickade mig listan med tecken på att man har det, och jag prickade in 11 av 16 möjliga:

•    Svårt att läsa analoga klockor.
•    Problem med tid, riktningar, att komma ihåg scheman. Svårt att komma i tid (kommer ofta för sent eller för tidigt).
•    Hopplös på höger och vänster.
•    Dålig på att lagra och hämta matematiska begrepp i minnet; lyckas räkna ut något ena dagen men misslyckas nästa. Kan lösa uppgifter hemma men misslyckas på provet.
•    Dålig på att läsa noter.
•    Problem med koreograferade danssteg.
•    Måste tänka hårt för att räkna ut tidsåtgång baklänges (när måste jag gå för att vara på X klockan Y).
•    Svårt att uppskatta  hur stort nånting är, hur långt bort nånting är.
•    Oförmåga att förstå och komma ihåg matematiska begrepp, regler, formler och sekvenser.
•    Koncentrationssvårigheter vid mentalt intensiva uppgifter.
•    Dåligt minne för namn, och usel på att koppla ihop namn med person (trots att jag känner igen en person för alltid fast jag bara sett den en gång).

Inte för att det gör så stor skillnad i vardagen. Men skönt att slippa ha dåligt samvete för att jag inte ”ansträngde mig tillräckligt” på mattelektionerna. Min hjärna är helt enkelt inte kalibrerad för den typen av matteinlärning.

Spara

Spara

Spara

natt³ + bakterier/sek

Det finns folk som tänker på små saker och folk som tänker på stora saker. Journalisten Andrev Walden tänker ofta på stora saker, och på ett ljuvligt vis dessutom. Häromnatten tog han sig för att mäta hur stor den är, natten alltså. Jo faktiskt. Måste läsas. Missa inte heller bästa serien Rymdslottet.

Ett annat räkneexempel som satte myror i huvudet på mig var det här, som jag läste i tidningen i förra veckan:

bakterier-per-sekundAlltså, jag betvivlar inte att professor Cani har studerat många bakterier. Men hundra tusen miljarder bakterier! Det är jättemånga! Det finns ingen tid att göra nånting annat än att studera bakterier om en ska hinna med så många. Fira jul, påsk, midsommar? Glöm det. Sommarlov, njet. Sova går bort, eller kanske sova bara ett par timmar per dygn. Äta, gå på toa, umgås med familjen? Kanske två timmar till. Men även om Cani har jobbat 20 timmar per dygn, varje dag året runt i 20 år, så måste han ha studerat 190 258,7519025875 bakterier per sekund i sitt mikroskop, för att få ihop 100 000 000 000 000.

gutheader

Fler än hundranittiotusen bakterier i sekunden! Är det möjligt att ens uppfatta allas namn på en sekund? För att inte tala om att lära känna dem personligen?

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Haremsmatematik

IgNobelprisen delades ut häromdagen och i vanlig ordningar var det både konstig och intressant forskning som belönades. Till exempel gick kemipriset till kemister som upptäckt hur en delvis kan o-koka ett ägg, fysikpriset delades ut till några som forskat fram att i stort sett alla däggdjur, oavsett storlek, kissar i cirka 21 sekunder (plus minus 13 sekunder), litteraturpriset gick till några som upptäckt att ordet huh eller dess motsvarighet verkar finnas i alla språk, och för att inte kunna förklara varför. Ekonomipriset gick till den thailändska polisen som erbjuder sina anställda pengar för att inte ta emot mutor, medicinpriset delades ut till forskning om hur kyssar kan motverka allergi, biologipriset fick några galningar som kunde visa att kycklingar som får en svansaktig pinne fästad på stjärten går på samma vis som man tror att dinosaurerna gick, medicinpriset gick till några som forskat fram att det går att ställa en diagnos på hur akut en blindtarmsinflammation är genom att köra patienten i hög hastighet över vägbulor och mäta hur ont hen har, och priset i fysiologi och entomologi gick till den tappre forskare som låtit bin sticka honom på 25 olika ställen på kroppen för att se var bistick gör minst ont (på skallen, mellantån och överarmen) och mest ont (i näsborren, på överläppen och på penisskaftet).

Moulay ismail ben ali cherif.jpg

”Moulay ismail ben ali cherif” by UnknownMorocco3. Licensed under Public Domain via Commons

Men det pris som intresserade mig mest var matematikpriset, som gick till Elisabeth Oberzaucher och Karl Grammer för att de räknat ut huruvida det verkligen var möjligt för sultanen Ismail (den blodtörstige) att under åren 1697–1727 bli far till 888 barn. (Det är möjligt, enligt Oberzaucher och Grammer, men jag uppmanar känsliga läsare att bara tro mig när jag skriver det och inte läsa själva rapporten. Sultanen var verkligen blodtörstig och ett riktigt as och borde inte ha fått komma närmare en kvinna än en mil, eller bli far till ett enda stackars barn.)

Men hur är det intressant med sultaners sexliv, undrar ni nu eftersom ni är så himla sofistikerade. Och då vill jag bara förklara att jag själv försökte räkna ut en liknande ekvation när jag var i Agra i Indien och försökte komma fram till hur många av Shah Jahans 6000 konkubiner som ens kom i närheten av mogulens säng. Om man räknar högt på en ny tjej varannan dag, i 20 år, blir det ändå bara halva haremet. Lägg till sannolikheten att härskaren inte gärna chansar på okända förmågor om han hittar kvinnor som han verkligen trivs med, samt att han måste ha fått ont i huvudet åtminstone nån gång i månaden, så kommer man snart till slutsatsen att många av flickorna aldrig fick skåda den kejserliga naveln på nära håll. Jag misstänker att de flesta konkubinerna hittade andra sätt att roa sig på. Även de som visste att de stod på tur lär knappast ha suttit och bara väntat på att det skulle bli den 12 mars 1648 eller när de nu hade fått sin stora dag i mogulens planeringskalender.

Obs! Jag försöker inte konkurrera med Oberzaucher & Grammer. Den forskning de ägnat sig åt är förstås mycket mer avancerad. De måste räkna med ägglossningsperioder, spermakvalitet och en massa annat. Jag aspirerar absolut inte på något pris.

Oäkta barn och liderliga fattighjon

Läste du historien om Trasfröken? Den hemlösa kvinnan som levde i Stockholm på 1800-talet, vars skelett man använde till rasforskning? Björn af Kleen skrev om henne, och om rasforskningen på Karolinska Institutet, i två långa bra texter på DN tidigare i år. De belyser bland annat hur fattiga, sjuka, födda utom äktenskapet, självmordsoffer och kriminella även efter döden helt saknade status och ansågs vara lämpliga objekt för både vanlig medicinsk forskning och rasforskning. Björn skriver:

Karolinska institutet hade grundats 1810. Fyra år senare hade då­varande Medicinalstyrelsen yrkat på att fattigvården skulle fråntas rätten att begrava sina döda såvida inte liken först erbjudits KI.

Fattigvårdsstyrelsen protesterade mot förslaget. Om de fattiga fick vetskap om att deras kroppar riskerar att hamna på KI efter döden kanske de skulle börja sky fattigvården i ännu högre utsträckning; och Stockholm behöver knappast mer slum vid den här tiden.

Säkert var det också en fördel att det sällan fanns någon anhörig som kunde protestera – i alla fall ingen som hade något att säga till om.

En vän till mig hjälpte Björn med research till artikeln om Trasfröken, och tillbringade därför många långa timmar i underjorden, i Stockholms Stadsarkiv. Då och då stötte han på skrifter om urvalet av vilka kroppar som skickades till KI och såg att de ofta inkluderade så kallade oäkta barn. Han vet att jag är en sån oäkting så han tog bilder och skickade till mig i förvissningen att jag skulle bli fascinerad, och han hade helt rätt.

 

stadsarkiv mf 20150304_152955

(obs att alla bilder går att klicka på för att se större)

Några riktigt gamla regelverk på tyska, inhämtade som underlag när de svenska reglerna skulle skrivas om 1924.

 

stadsarkiv mf 20150304_152506

Här lite regler från Anatomische Anstalt, Universitetet i Tübingen 1920. Eller så är det ett flygblad som skickades ut till olika ställen när anatomiska anstalten började få brist på lik – min gotiska är inte jättebra.

 

stadsarkiv mf 20150304_153438

Känner ni von Leichens? En fin gammal tüsk familj. Nej men jag gissar på min knackiga skoltyska att det betyder ”Föreskrifter för leveranser av lik till den anatomiska institutionen”.

 

stadsarkiv mf 20150304_145627

”Statens Offentliga Utredningar, 1922: Utredning och förslag rörande förskaffande av lik för den för läkareutbildningen nödvändiga anatomiska undervisningen.” En utredning skriven av professor Ivar Broman, anatom, fosterforskare och rasbiolog. (Jag rekommenderar varmt att läsa Wikipedias artikel om honom! Han verkar ha varit en obehaglig typ, men med förtjusande skor.)

 

stadsarkiv mf 20150303_185610

”Gällande bestämmelser rörande tillgången till lik för den anatomiska undervisningen i Stockholm, Upsala och Lund / sammanstälda af Algot Key-Åberg. 1889”. Key-Åberg var professor i rätts- och statsmedicin vid Karolinska institutet. Det finns en rolig (och hemsk) sak om honom också, nämligen den här artikeln om hur mycket en människa kan äta utan att spricka. Har inget med denna text att göra dock.

 

stadsarkiv mf 20150303_184623

Jag tror att det här är ur Key-Åbergs skrift om olika regler som gällde under olika tidsepoker:

I enlighet härmed erhöll sålunda Collegium medicum rätt att efter reqvistion hos polisen, men utan andra särskildt bestämda vilkor, till anatomiskt bruk erhålla lik efter (…) oäkta barn från staden och intilliggande län.

 

stadsarkiv mf 20150303_185515

och oäkta barn (som någon gång blivit undersökta av en doktor?) ansågs tillsammans med

sjelfmördare, afrättade individer, kringstrykande tiggare, (…) alla för gröfre brott häktade, i fängelse eller häkte döda personer

vara safe att dissekera i Skåne.

 

stadsarkiv mf 20150304_150309

Glöm inte de vanartiga och liderliga fattighjonen. De är det inte heller någon som bråkar om.

 

stadsarkiv mf 20150202_173428

Bonusbild: En särskild dopbok för de oäkta barnen. Så att de äkta barnen inte får några oäkta baciller på sig kanske? (Bilden är mikrofilmad av The Genealogical Society, Utah)

Ja, jag menar inte att raljera, det är bara så bisarrt och gräsligt alltihop. Tur att ingen särbehandlar oäkta barn, kriminella och tiggare idag!

 

Skicka vidare: november

Internet alltså! Det är som ett hav fullt med plankton och man själv en bardval: så fort man gapar det allra minsta får man barderna fulla med intressant jox. Eller som att man har fickor fulla med ludd som aldrig tar slut och som är jätteskönt att pilla på och som gör att man aldrig får nånting gjort. Eller nånting annat. Det här är iallafall sånt jag vill dela med mig av.

Intervju med My Skarsgård som blev alkoholist fast hon verkligen, verkligen inte ville det. Den berörde mig mycket och jag kommer nog tillbaka till den.

• Instagramkontot Adopterad i Sverige. Finns även på Facebook. Låter adopterade berätta om sina erfarenheter. Ett av många bra konton på Instagram, får återkomma där också.

atco nov henSara Lövestam i Språktidningen, om varför vissa ord retar oss. ”Nya substantiv, adjektiv och verb tas emot med öppen famn. Men när nya ord knackar på dörren till stängda ordklasser kliar det i språkörat.”

Lars Lindström i Expressen: Fint och vemodigt om att inse att det är över, när ungarna flyttar ut. ”Plötsligt var de borta. De två människor vi levt med under två decennier, i samma familj, under samma tak, väljer att flytta och lämna oss ensamma med ödslighet, två tallrikar i stället för fyra vid middagen, mjölk som surnar i kylskåpet, inga högar av skor att snubbla på i hallen.”

Meghan Trainor – All About That Bass Dels är den kontroversiell, för att den tar upp tjejers kroppar och hur de ska se ut. Jag har tänkt en hel del på det och återkommer med den här också, för jag vill jämföra den med några andra musikvideos. Dels är den också svängig! Och svår att sluta lyssna på!

• ”Om det här är @AndrevWalden’s första steg på vägen att bli en svensk XKCD är jag så sjukt för” twittrade Jack Werner häromdagen, och jag kan bara hålla med. Andrev är personen bakom det magiskt underbara vetenskapliga rojalistiska Rymdslottet, men texten som Jack länkade till var den här: Vad skulle hända om en sexmånaders bebis fortsatte växa i samma takt?

• Och för dig som inte minns vad XKCD är: en serie som handlar om vetenskap. Och annan galenskap. Slutpoängen ser man bara om man håller musen över själva serierutorna. (Det finns tre sätt att hålla en mus över en serieruta, du får prova dig fram.)

My manifesto for fixing the Internet Mikael Kazarnowicz skriver om varför Internet har blivit trasigt, och hur just DU (och han, och jag) kan laga det. Viktig läsning.

atco nov jimwales• På samma not: Why we collaborate. TED-radio om varför, och hur, miljontals människor samarbetar online på olika sätt, ofta helt ideellt.

Långvariga relationer bygger på två egenskaper, enligt forskare som intervjuat en massa gamla stötar som varit ihop länge.

‘Am I being catfished?’ är en lång, rörande, störd och väldigt rolig berättelse om hur en författare konfronterar en person som ger hennes bok ett dåligt omdöme på Goodreads. Och upptäcker att hon hamnat i mörkaste trollskogen.

Så hotas Europa av ultranationalismen. En av de bästa artiklarna om SD, fascism, nationalism och läget i Europa jag läst. Av Henrik Arnstad i DN. ”Bakom det ständiga skällsordet ‘antidemokrat’ ligger en plötslig osäkerhet. Vi är inte längre överens om vad själva ordet ‘demokrati’ betyder, vilket inte är någon slump.”

Tio saker vi verkligen kan låta bli att säga till små barn!

atco nov evidenceThe Evidence on Waterbirth När mitt första barn föddes för 32 år sen ansågs det som krångligt, men inte farligt, att föda i vatten. Sedan dog ett barn under en vattenfödsel och det blev full panik på alla BB-kliniker. Sedan dess har diskussionen gått varm om huruvida det är bra att föda i vatten. Det senaste är en rapport där forskarna mycket grundligt går igenom alla bevis för och emot, och landar med stor säkerhet på för.

• Podcasten Om krisen kommer produceras av DinSäkerhet.se, mina grannar på jobbet. I första avsnittet handlar det om din hemberedskap. I hur många dagar klarar du dig om krisen kommer? Hur länge räcker maten i ditt skafferi? Och hur funkar livet på Manhattan när elen slocknar i en hel vecka? I avsnitt 2 om att agera i kris. När katastrofen kommer vill vi alla vara hjältar. Men vad är det som avgör om vi lyckas? Går det att öva i förväg? Och hur mår en hjälte när lugnet har lagt sig? Intressanta intervjuer och reportage.

• Och på mitt jobb handlade en av de senaste fredagsbloggarna om något liknande: Packa din krislåda! (Har du en krislåda?)

”A.Rab” by Gnucci Skön video av svenska rapparen Ana Rab. Based on a true story.

Allyawan – Samma som mig Mera bra svensk rap! Här av Allyawan.

Skriv på mot bisfenoler. Bisfenoler är hormonstörande ämnen som kan hittas på massa ställen – i konservburkar, kvitton, eller det där vita som vi lagar barnens tänder med. Bisfenol A har i djurförsök kopplats till negativa effekter som problem att få ungar, men också påverkat fosters utveckling av hjärnan och visats störa beteendet hos djuren som fick ämnet i sig under fostertiden. Skriv på Naturskyddsföreningens namninsamling som ska lämnas till miljöministern inför att beslutet ska tas i januari!

Oatmeal om kometlandningen (klicka för större bild)
oatmeal_comet(bonus-oatmeal om bacon)

Ursula Le Guin: We Need Fantasy Because ”Hard Times Are Coming” Jag har sparat det bästa till sist. Ursula, jag älskar dig så mycket.

atco nov leguin

Varsågoda att skicka vidare!

Jag, (lite) robot?

Funderar på att operera in ett rfid-chip i handen inom kort.

Ni som redan är på väg att fråga ”Men varför?” eller varianter på det med fler ??? eller %¤#* kan börja cirkulera syret igen; jag ska genast svara:

Seven_of_Nine_samples_Kelaran_wildebeest

Seven of Nine sätter tänderna i en saftig kelarisk gnu

1) Även om det första svaret borde vara helt uppenbart: det är coolt. Jag blir en cyborg. Släktens första, tror jag. Ända sedan jag först såg Seven of Nine sätta tänderna i en saftig kelarisk gnu med sitt görhäftiga implantat ovanför det koncentrerat rynkade ögonbrynet har jag velat bli en cyborg. På ett eller annat sätt.

2) Det har just blivit möjligt. Två personer jag känner satte in sina chip för några dagar sen, och har frågat om jag är intresserad av att vara med nästa gång. De som arrangerar operationerna är en grupp som kallar sig Bio-Nyfiken, enligt egen utsago en samling  ”bio-hackers, gör-det-själv-biologer, bodyhackers, grinders, futurister och quantified self-entusiaster”. Inget storföretag verkar ligga bakom.

3) Den omedelbara praktiska nyttan är oklar! Jag kommer att kunna ha information om mig själv på chipet, låsa upp dörrar (om jag har rätt lås) och interagera på andra sätt med tredje part som erbjuder rätt sorts NFC-tjänster. Om jag har förstått det rätt kommer jag att kunna programmera chippet själv med en NFC-vänlig telefon eller dator. Men till att börja med kanske det inte blir så omvälvande. Jag får antagligen inte superkrafter direkt.

4) Det verkar inte vara fysiskt skadligt.

Men! Jag har inte bestämt mig helt. Framförallt är det dyrt. 1700 kronor är mycket att lägga på mig själv, till ingen uppenbar nytta. Och såklart har jag i mitt hemma-borg-kollektiv de som varnar för att jag kan bli övervakad, hackad och aktiverad av CIA (fast en i familjen frågade intresserat om det kunde följa med en fjärrkontroll).

Jag måste helt enkelt räkna och fundera mer. Återkommer med rapport om det blir av.

PS Ett till för-argument är att jag hjälper till att föra utvecklingen framåt. Detta av helt egoistiska skäl: jag vill att robottekniken ska ha kommit så långt tills jag blir gammal att jag inte behöver använda rullator, detta fulaste av alla fordon, när benen sviker. Om inte Pistorius-ben är allmänt tillgängliga då hoppas jag att mina barn köper en extrastor robotdammsugare som jag kan åka omkring på.

Klicka för att se en katt-som-åker-runt-på-dammsugare-film

Klicka för att se en katt-som-åker-runt-på-dammsugare-film

 

Vetenskap och folkbildning

Igår hade tv-programmet Kalla fakta en granskning av informationen och kampanjerna om vaccinet Gardasil. Inte om själva vaccinet alltså, utan om hur det har presenterats i Sverige. Jag rekommenderar varmt att se både programmet och studiodebatten efteråt.

Föreningen Vetenskap och folkbildning var inbjudna till studiodebatten och representerades av sin ordförande Martin Rundkvist. Jag kände inte till honom tidigare men tyckte att han var nedlåtande och framförallt undvek på det mest slingrande vis jag sett att svara på programledarens frågor. Kolla själv, Ormkvinnan på cirkus skulle bli stum av beundran (klippet börjar där han får sin första fråga):

Jag är ett stort fan av både folkbildning och vetenskap. I min familj är typ alla läkare och journalister. Jag är uppfostrad att alltid söka den vetenskapliga förklaringen, att hitta källan, att granska kritiskt. Min mamma och morfar var glödande ateister, och jag fick lära mig tidigt att reklamen bara försökte luras och hur man måste tänka själv, i alla lägen. Så jag är skeptisk, av födsel och ohejdad vana.

Men många av de som kallar sig skeptiker idag är det bara till namnet, känns det som. Både föreningen Humanisterna och föreningen Vetenskap och folkbildning är snarare religiösa i sitt förhållande till det de kallar vetenskap. De är inte skeptiska till allt, utan bara till vissa saker. De säger sig vilja avslöja kvacksalvare som tjänar pengar på människors rädsla, men de siktar sällan eller aldrig in sig på motståndare som är större än de själva. Påfallande ofta går de storföretagens och makthavarnas ärenden.

Jag har resonerat med många såna här pseudo-skeptiker, och jag har märkt att de ofta saknar förmågan att tänka om. Men det är ju en av de viktigaste egenskaperna hos en forskare: att förstå när man har följt fel spår, och slå in på ett nytt. De bortser gärna från fakta och historik som inte passar in i deras resonemang.

De sammanhang där jag framförallt har stött på den här sortens ”folkbildare” är i diskussionerna om att föda hemma och i diskussioner om läkemedel. Mina åsikter baserar sig på erfarenheter som jag har gjort under många år som förälder, och på information som jag fått genom att läsa facklitteratur och intervjua sakkunniga. Jag har försökt filtrera fram verifierbara fakta ur allt jag hört, och jag har lyssnat på motstridiga uppfattningar och försökt förstå drivkraften bakom. Det betyder inte att jag vet vad som är sant. Det betyder inte heller att de metoder jag föredrar alltid passar in i den rådande vetenskapliga metoden. Däremot betyder det att det är beprövat av mig, och har fungerat för mig.

Självklart är jag också påverkad av trender, jag har precis lika mycket som VoFarna en politisk agenda. Men jag försöker vara medveten om det, vara saklig och kompromissa när jag inser att det är nödvändigt. Därför stör det mig jättemycket (säkert för mycket) att bli avfärdad som foliehatt och dåre av folk som tycker att de själva sitter inne med sanningen och gör ett stort nummer av det. Tröst för ett tigerhjärta att de beundrar personer som Semmelweis, Mendel och Einstein, som alla blev avfärdade som dårar under sin livstid.

För som Einstein sa:

”I believe in intuition and inspiration. … At times I feel certain I am right while not knowing the reason. When the eclipse of 1919 confirmed my intuition, I was not in the least surprised. In fact I would have been astonished had it turned out otherwise. Imagination is more important than knowledge. For knowledge is limited, whereas imagination embraces the entire world, stimulating progress, giving birth to evolution. It is, strictly speaking, a real factor in scientific research.”

Var skulle vetenskapen vara utan folk som tänkte fritt, tänkte stort, tänkte om? Som inte tog regler för givna? Var skulle vi vara utan drömmarna, filosoferna, science fiction-författarna? Ska vi vara lika självgoda som Nobelpristagaren i fysik Albert. A. Michelson var i sitt tal 1894 och tro att vi redan vet allt som finns att veta:

”The more important fundamental laws and facts of physical science have all been discovered, and these are now so firmly established that the possibility of their ever being supplanted in consequence of new discoveries is exceedingly remote.”

Nej, lite ödmjukhet är på sin plats menar jag, inför allt det vi inte vet ännu. H. G. Wells får avsluta mitt försvar för vetenskap som håller dörren öppen, och folkbildning med respekt:

”New and stirring things are belittled because if they are not belittled, the humiliating question arises, ‘Why then are you not taking part in them?'”

Tänk på ett kort

En solig höstdag 1986 cyklade jag på en grusväg med en sovande treåring i barnstol bakpå hojen. Jag grubblade på hur vi skulle få pengarna att räcka till resten av månaden. Tänkte att vi måste budgetera för att få elementen fixade inför vintern, vi bodde i en gammalt trähus och hade stora problem med kalla, läckande element. Får inte glömma att ringa rörmokaren, tänkte jag och gjorde en mental anteckning: OBS! Ring rörmokaren! Vi hade kommit fram till vägkorsningen där man svängde vänster till affären och jag började fundera på vad jag skulle handla, när treåringen säger med sömnig röst: ”Mamma, vad är rörmokaren?”

Var det telepati, tankeöverföring? Hade jag tänkt så intensivt på ordet ”rörmokaren” så att treåringen hade uppfattat det i sömnen? Eller var det bara en tillfällighet, visserligen helt osannolik?

Fram till den dagen hade jag aldrig tänkt mig att telepati kunde innebära överföring av enstaka ord. Jag har snarare uppfattat det som ganska naturligt att människor som står varandra väldigt nära lätt kan uppfatta vad den andra tänker på, om det inte är för mycket brus i omgivningen. Det finns många signaler som vi läser av helt omedvetet (hur vi rör huvudet, kroppen, olika muskler i ansiktet, ögonen, blinkningar, vad vi doftar, hur vi andas, vad vi gör för ljud etc) och vi rör oss ofta i samma sfär, vi vet ungefär samma saker som den andra vet. Jag har upplevt den sortens tankeöverföring många gånger, särskilt med min mamma och mina barn: att man kommer in i rummet och känner på sig vad den andra tänker på, att man börjar prata om samma sak samtidigt, att man ringer varandra samtidigt och så vidare. Egentligen är det inte särskilt konstigt alls.

Hur som helst har jag alltid varit fascinerad av telepati (som du vet om du läste bloggen i tisdags), och när jag läste en annons i DN i januari 2006 om att delta i ett telepatiskt experiment hos parapsykologerna i Frescati anmälde jag mig och yngsta dottern. Forskaren som ledde försöket hade efterlyst försökspersoner med biologiska eller känslomässiga band (som exempelvis att vara sambo, syskon eller förälder-barn).

Annons i DN

Experimentet, som jag skrev om efteråt, gick till så att vi fick sitta i olika rum med dubbla bunkerdörrar stängda mellan oss. Jag var sändare och dottern mottagare. Jag fick titta på en datorskärm där tio ganska otäcka bilder varvades slumpmässigt med en blank bild. Varje bild visades i 30 sekunder med 15 sekunders paus mellan bilderna. Dottern satt i det andra rummet med mätare tejpade på fingertopparna för att se om hon blev mer berörd när jag såg de otäcka bilderna. Det elektriska hudmotståndet (electrodermal activity, EDA) påverkas om man blir berörd (det psykologer kallar arousal). Mottagarens EDA ska vara högre när sändaren ser på negativa bilder än när ingen bild visas, om den här sortens telepatiska överföring fungerar. Egentligen skulle man turas om att sända och ta emot, men eftersom dottern bara var tretton och i yngsta laget för att se bilderna fick det räcka med att jag var sändare.

Om du känner igen
dessa bilder beror det
antingen på 1) att du
läste bloggen i tisdags,
2) att du är tankeläsare
eller 3) både och

I testresultaten, som kom först ett och ett halvt år senare, stod det att det varken kunde bevisas eller motbevisas att dottern och jag hade förmåga till telepatisk kontakt. Ett utdrag:

”Era individuella värden med EDA, det elektriska hudmotståndet: De faktorer som mättes var två statistiska begrepp, nivån på motståndet, samt hur mycket motståndet varierade, sk standardavvikelse (man tror att motståndet varierar mera när sändaren ser på starka bilder, resp. att nivån ligger lite högre på starka bilder). I min studie mätte jag båda, och använde standardavvikelsen som huvudmått. Värdena bearbetas i flera steg, vilket jag beskriver i uppsatsen. Det blev fyra genomsnittsvärden per experiment, medelvärde för neutrala resp. negativa bilder (Zneumed resp. Znegmed, Z står för en statistisk bearbetning), och standardavvikelse (sdev förkortat på engelska) per neutrala bilder resp. negativa bilder (Zneusdev resp. Znegsdev). Znegmed blev i ert första experiment -.4029, zneumed blev samma värde men positivt, znegsdev blev 0.30860, zneusdev blev samma värde men negativt.”

Jag tror att det går att undersöka telepatisk kontakt på mycket bättre sätt, och att man har fastnat lite i det gamla ”kort med olika mönster”-spåret. Som sagt tror jag att tankeöverföring handlar mest om subliminal perception, alltså omedveten varseblivning eller intryck som sinnesorganen uppfattar men som inte medvetandet registrerar, eftersom stimulit är under de sensoriska trösklarna. Man läser av en person utan att tänka på det, och ju bättre man känner den personen, desto lättare går det. Om det dessutom inte finns något som stör runt omkring, som information, stress, buller, så uppfattar man det ännu lättare.

Inga konstigheter alltså. Tänk nu på nånting riktigt intensivt i kommentarerna här nedan, så ska vi se om jag kan läsa det!

Född i fel århundrade

Alltså det är så irriterande att vara född för långt innan allt intressant kommer att hända. Jag vill ju vara med när man utrotar bilarna, slutar kriga och återupptäcker telepati.

Den enklaste formen av telepati: vi tänker på pilar och vågor

Sen går vi över till lite mer avancerade grejer

Mental telepati kan kännas ovant till en början …

… men till slut blir det skönt och naturligt, som tandborstning.

Framförallt vill jag leva när alla coola uppfinningar är uppfunna! Nu börjar jag snart tro att jag inte ens kommer att få mina barnbarnsbarn att häpna när jag berättar om nycklar, sladdar, datorer och flygplan. Just det här med sladdar och nycklar kan göra mig så nere i skoskaften. Hur gammaldags är det inte att hålla på med det här fipplandet i nyckelhål? Hela grejen med att nycklar ser så tråkiga och likadana ut, att man jämt tappar bort dem och att de kostar EN MILJON kronor att göra nya, vad är det med det egentligen? För att inte tala om batterier, fulla med kemiskt jox som fastnar i ficklampan. Och sladdar. Få mig inte att börja tänka på sladdar. Sladdhärvor. Förlängningssladdar. Datorsladdar som ligger klämda i dörrar. Gammalt! Artonhundratal!

BÅRING

Nej, ge mig framtidselektricitet väl inkapslad i väggarna där den inte gör nån skada, och lås som öppnas när man kastar ett getöga på det – nåt bra måste man ju kunna använda ögonigenkänning till.

Och fler robotar i hemmet! Utöver tvättroboten och diskroboten (och kanske dammsugarroboten om man nu tillhör den lilla skara som äger en sån). Jag vill leva när varje hem har en terobot, som brygger och serverar perfekt te alla tider på dygnet. Hur svårt kan det vara att uppfinna en sån? Väntar även otåligt på räkningsroboten som tar emot, sorterar och betalar mina räkningar (och talar om för mig på ett vänligt och uppmuntrande vis när det börjar bli för mycket månad kvar i slutet på pengarna).

Men det jag allra mest vill uppleva är teleportern. Jag står inte ut med tanken på att man kommer att kunna ta sig från A till B på en nanosekund först när mina torra gamla benknotor ligger och multnar*, för att inte tala om från Stockholm till Barcelona, Bangor och Brasilien på samma eftermiddag. Jaja det finns dysterkvistar som säger att teleportering aldrig kommer att funka men det örat vill jag inte höra på. Det kommer att fungera jättebra!

Fin skylt från spelet BioShock

Mitt enda hopp står till uppfinnaren av tidsmaskinen, och att någon vänlig själ i framtiden reser tillbaka till 2013 och hämtar mig så att jag får vara med om allt det roliga.

Och nu är det dags att utse tidernas hittills finaste uppfinning. Jag ger er: tvålskumsapparaten.

Tvålskumsapparat av rostfritt stål (behållaren), och förnicklad mässing. Handtag av trä. Mässingsplakett med text: Tvålskumsapparaten AROS, patenterad, A. LÖÖF, Västerås. Till apparaten hör en lös brunglaserad porslinskontakt. Uppvärmes med elektricitet.
Tillverkad i Västerås av en gammal frisör, Lööf. Herr Edberg hade den med sig från Harry Lindströms frisörsalong, som låg i hörnet av Sturegatan och Odensgatan, Uppsala, där han tidigare varit anställd. Enligt herr Edberg är apparaten troligen från 1920-talet.
Källa: Digitalt museum.

* utom att jag inte vill lämna några gamla benknotor efter mig, men det är ett helt annat blogginlägg

Expedition Enhörning

Det började med slukhålet härnere på Maria Magdalena kyrkogård, precis nedanför vårt hus. En dag i november förra året öppnade sig ett hål, som tidningarna kallade oförklarligt och mystiskt, i marken. Ett fyra meter brett och nästan två meter djupt slukhål mellan gravarna, bara sådär. Det kan ha att göra med byggandet av Citybanan, ingen vet riktigt. Det kom snabbt en presenning över hålet och sen dess är det nästan dagligen orangeklädda män runt hålet som mäter, krattar och begrundar.

slukhål :: sinkhole
Hur jag än försöker kan jag inte komma ihåg om det var någon grav just där.

Skeletten bryr sig nog inte men jag känner att jag måste hålla ett öga på det där hålet så att det inte slukar vårt hus. Så att det inte säger slurp, som det gjorde i Guatemala för några år sen, och huset dras ner i avgrunden.

Som ni kanske märker är jag inte så förtjust i avgrunder. Om det finns nånting jag hatar mer att tänka på än höga höjder så är det stora djup. Marianergraven till exempel, uää. The Abyss, brr. Det går bort, fetbort.

Ändå har jag nu fått ett nytt mål i livet: att besöka världens största slukhål, Xiaozhai tiankeng i Kina.

Det började som sagt med vårt lokala slukhål. Jag plåtade det och skulle lägga upp bilden på Flickr igår, och då ville jag läsa om slukhål på wikipedia. Naturligtvis finns det en massa rysliga djupa hål över hela världen. Särskilt otäcka (och vackra) verkar så kallade ”blue holes” vara, som tex Stora Blåa Hålet. Sen läste jag om tiankenger, ”himmelshål”, och att det största finns i Kina. Det är 662 meter djupt. I normala fall skulle jag inte vilja komma närmare det hålet än en mil.

Men. En rad i beskrivningen fångade min uppmärksamhet och gjorde mig plötsligt fascinerad.

Nån mer än jag som tänker på Julen i Pengalösa?

”On the bottom grows unique forest.” Det växer en unik skog på botten.

Fattar ni? En mystisk skog, på botten av ett mystiskt och oförklarligt hål i jorden. En underjordisk skog som ingen människa har satt sin fot i. Säkert vandrar det omkring magiska djur i den. Jag måste bara åka dit. Hur jag ska komma ner? Utan att dö av fasa? Ingen aning. Men det måste gå. Det kan finnas enhörningar där nere! Gripar! Och kanske slukefanter! Vem är på?

Unik skog med mystiska djur och blinkande flygande svampar och allt möjligt

Här, och här, och inte minst här kan ni läsa på om slukhål så att ni är väl förberedda för expeditionen. Enhörningar behöver man inte veta så mycket om, det räcker med att ha med sig morötter (och en kork).

PS Enligt Thomas Eliasson, berggrundsgeolog på Sveriges geologiska undersökning (SGU), finns ingen anledning för stockholmare att oroa sig för slukhålet.
– Nej, inte nu efter detta, man får hoppas att de har lärt sig. Det var ju bra att det gick så bra som det gick och att inte någon ramlade ner i gropen. Nu kanske de blir än mer försiktiga, säger han till Aftonbladet.

PPS För att göra den här konstiga posten ännu konstigare kan jag lägga till att min hjärna vägrar att acceptera ordet slukhål. Kanske för att det är läskigt, kanske för att det är fult. Varenda gång jag ska säga ”slukhål” har jag glömt bort vad det heter och får för mig att det heter sjunkhål, skunkhål, slurkhål eller något annat lika bisarrt. (Nej, inte surkål. Så illa är det inte ställt med min hjärna.)

Om att vara förälder och fatta svåra beslut

Alla gör sitt bästa som föräldrar, och försöker att fatta de bästa besluten för sina barn. Jag är övertygad om att det är så, i alla normala fall. Ändå fattar föräldrar helt olika beslut, och många gånger tänker man att de som gör det motsatta måste vara galna eller inte bry sig om sina barn. Det är såklart fel: vi har bara olika utgångspunkter och har inte alltid tagit del av samma information.

Men när alla går åt ett håll, då är det svårt att gå åt andra hållet. Man är så sårbar och osäker som förälder. Om någon säger att man skadar sitt barn är det lätt att bli illa till mods och tveksam.

Jag går ofta åt andra hållet, och är ofta tveksam. Jag kanske verkar säker, men det är jag nästan aldrig. Jag grubblar JÄMT. När andra är tvärsäkra blir jag avundsjuk eller misstänksam. Sen tröstar jag mig med att det säkert mest är en fasad. De riktigt tvärsäkra, de som aldrig tvekar en sekund eller har fjärilar i magen när de fattar beslut, de finns nog inte.

Däremot finns det många som känner sig övertygade om att någon annan vet bättre. Att experterna vet bäst. Det måste de ju göra, varför skulle de annars kallas för experter? Men jag är inte alls lika övertygad. Jag har träffat och intervjuat så många experter, och jag vet att de också är vanliga människor som tvekar ibland. Eller som ändrar sig, eller som har en viss uppfattning för att de har tagit del av viss information men inte annan. Vetenskap och politik är visserligen olika saker, men ibland blir gränsen mellan dem svår att urskilja. Även forskare och experter har oftare än man kanske vill tro politiska eller ideologiska agendor. De har lika svårt att gå mot strömmen som alla andra.

Det är väl fullt mänskligt och normalt, och skulle egentligen inte behöva vara ett problem, om det inte vore för att 1) de flesta svenska föräldrar tror så benhårt på att experterna alltid vet vad som är Riktigt och Sant, och 2) experterna själva är väldigt dåliga på debatt, öppenhet, självrannsakan och ödmjukhet. Det slår mig alltid som både lustigt och sorgligt att till exempel läkare och andra inom sjukvården alltid är lika tvärsäkra på att det de gör just nu är det Allra Bästa, fast de var lika säkra på att rutinerna för 10–20 år sen, som man har förkastat nu, var det Allra Bästa då. Som att ha amalgam i tänderna, röntga i tid och otid, ge Neurosedyn till gravida, droppa lapis i ögonen på nyfödda och så vidare och så vidare.

Att det är så här är ingenting jag bara hittar på. SBU, Statens beredning för medicinsk utvärdering, slår fast att

Idag är det inte alltid de bästa metoderna som används i vården. Många rutinmetoder för att upptäcka och behandla sjukdom är föråldrade och ineffektiva.

Så hur vet man då om man blir behandlad på ett modernt och effektivt sätt? Eller om behandlingen är föråldrad och ineffektiv?

Svaret är att man inte kan ta någonting för givet. Man kan inte bara förlita sig på vad barnmorskan, läkaren, tandläkaren eller myndigheten säger. Det är ens ansvar som förälder att kolla upp, ifrågasätta och fundera på vad man tror är bäst för barnet.

Jag skrev i förra inlägget att jag inte bara litar på min intuition, men den är inte helt oviktig heller. För hur det än är: om man frågar tio olika läkare eller forskare om en viss metod så kommer man att få minst två olika svar. Väl underbyggda svar. Det är mycket få metoder/behandlingar/rutiner/mediciner som det inte finns olika åsikter om. Så i slutändan måste man ändå känna efter vem man litar på mest. Och sen ta risken.

När vårt första barn föddes 1983 åkte vi in till sjukhuset när han skulle födas. Inte för att vi hade gjort ett informerat val om att sjukhuset var den bästa platsen att föda barn på. Vi hade inte tagit något aktivt beslut över huvud taget, inte ens funderat på att inte åka till sjukhus. Det var ju så man gjorde, det var så alla gjorde. Vi gjorde som flocken.

Nästa barn blev till 1987. En kompis hade nyligen fött hemma, och rekommenderade mig att göra likadant. Jag var ytterst tveksam, till att börja med. Men jag läste på. Jag plöjde ett antal böcker, artiklar och forskningsrapporter, och allting jag läste tydde på att det var ett bra val. Som till exempel i WHO:s skrift ”Having a baby in Europe” från 1985 där det stod att det för en frisk mamma med en normal graviditet var lika säkert, eller säkrare, att föda sitt barn hemma:

It has never been scientifically proven that the hospital is a safer place than home for a woman who has had an uncomplicated pregnancy to have her baby. Studies of planned home births in developed countries with women who have had uncomplicated pregnancies have shown sickness and death rates for mother and baby equal to or better than hospital birth statistics for women with uncomplicated pregnancies.

Ändå var personalen på mitt MVC mycket kritisk. Släkt och vänner var kritiska. ”Det är ju jättefarligt, ni riskerar livet på ert barn, ni är själviska, ni är flummiga” fick vi höra. Högteknologiska förlossningar på sjukhus var det enda säkra. Gärna kejsarsnitt, om möjligt. Att sätta sig i en bil och köra till och från BB var tusen gånger säkrare än att föda hemma, för vem har hört talas om att man kan dö i trafiken?

Idag, snart 25 år senare, är det inte bara Världshälsoorganisationen som påstår att det är tryggt och säkert att föda hemma för de allra flesta. Även den största och mest vetenskapliga undersökningen visar att det är så. Och eftersom allt fler inom vården har fattat att själva sjukhusrutinerna ofta är boven i dramat när förlossningen blir lång, smärtsam eller komplicerad försöker man göra födselklinikerna så hemlika som möjligt. Stockholms läns landsting subventionerar kostnaden för hemfödsel. Vi gick mot strömmen, och vi kände oss osäkra många gånger, men det visade sig att vi gick rätt.

Nästa gång tänkte jag skriva om vaccin i största allmänhet.

Varför? Vardan? Varthän?

Nyfiken i en strut. Vad betyder det egentligen? Är man nyfiken på vad som finns inuti struten? Eller är det en slags dumstrut? Och varför säger britterna säger att Curiosity killed the cat? Är det verkligen så dumt att man vill veta hur saker fungerar, och varför?

Nej! Det är det förstås inte. Om man inte är nyfiken så får man aldrig reda på nånting. Jag är väldigt nyfiken, och än så länge har det inte dödat mig (i sanningens namn har det gett mig en del skrapsår på knän och armbågar, många arga fnysningar och möjligen en fläskläpp, men det var det värt) utan bidragit till att upplysa mig.

Men det finns fortfarande sånt jag inte alls förstår. Till exempel:

1. Varför är solnedgångar vackra?
Tycker alla människor att såna där guldgröna, rosablå storslagna solnedgångar är vackra? Tycker djur att de är vackra? Skulle en marsian gilla våra solnedgångar? Vad bestämmer vad vi ska tycka är vackert? Varför föredrar de flesta människor en solnedgång före en mops (att titta på alltså)?

2. Om jorden plötsligt slutade snurra, hur skulle det kännas för oss?
Om det av en händelse – en gudomlig kraft, eller en komet eller nånting annat förskräckligt och oemotståndligt – skulle hända att jorden, vår planet, slutade att snurra, hur skulle det påverka alla oss som bor här? Hur skulle det kännas? Skulle allt levande dö med en gång? Och isåfall varför? Vad skulle effekterna bli i kropparna, i naturen? Skulle det låta? Hur skulle det se ut?

3. Varför finns det spetsiga skor?
Det är obekvämt att gå i skor med höga klackar, men miljontals kvinnor gör det ändå för att de önskar se mer långbenta och attraktiva ut. Man gör det för att reproduktionen kräver det. Man vill ha barn med rasben. Men varför ska skorna vara spetsiga?

4. Kan träd ha någon sorts medvetande?
Kan nötter? Grässtrån? Morötter? Berg? Grus? Om inte, hur vet du det?

5. Varför ser molnen ut som om de var platta på undersidan ibland?
Som jättestora maränger som svävar på en glasplåt i skyn. Nånting med lufttrycket förstås, men kommer det underifrån? Eller va?

6. Finns det någon kosmisk rättvisa?
Ja, gör det det? Berätta allt du vet.

7. Hönan eller ägget?
Jag skojar inte. Jag fattar verkligen inte hur man ska veta vad som kom först.

8. Varför var Modesty blond i filmen?
Och Willie Garvin var mörkhårig. Har människor ingen respekt alls?

9. Kan det finnas en kvinnlig fotbollsspelare som är tillräckligt bra för att vara med i det svenska landslaget? Om inte, varför?
Varför skulle inte en topptjej kunna spela i landslaget om hon bara är bättre än den sämsta av killarna?

10. Finns det mest grönt eller blått i världen?
Antagligen blått, eftersom det är så mycket vatten på planeten. Fast ganska ofta är ju havet grönt också. Och det finns VÄLDIGT mycket gräs och träd.

(De här frågorna har legat på min gamla frågeblogg sen 2005, och de kommer att ligga där tills de är besvarade på ett trovärdigt vis. Till världens ände kanske.)

PS Så här säger Wikipedia om varför katter ska akta sig för att vara nyfikna.

Re: Vaccination

”Är du fortfarande inställd på att inte vaccinera dig?” undrar en kommentator med det vackert klingande namnet Anonym.

Svaret är ja. Jag har fortfarande inte vaccinerat mig. Det är inget beslut som är hugget i sten. Jag lär mig något nytt om influensan och vaccinet nästan varje dag. Än så länge väger fakta över tungt på inte-vaccin-sidan. Det kan förändras, allt kan förändras.

Som jag skrev i somras: jag är inte mot vaccin av princip. Det är bara inte det bästa, mest långsiktigt hållbara och hälsosamma alternativet. Det är en plan B. Jag vaccinerar mig när jag känner att mina prioriterade metoder att hantera en viss sjukdom inte räcker till. Samma med många mediciner, smärtstillande och febernedsättande: jag tar det bara om inget bättre alternativ finns.

Än så länge känner jag inte så för svininfluensan. Det finns fortfarande bättre sätt att inte bli smittad, att kurera sig och (viktigast av allt) att inte smitta andra.

Att vara selektiv när det gäller mediciner, vaccin och metoder betyder inte att man är galen och har foliehatt. Det betyder i mitt fall att jag tar reda på så mycket som möjligt, ställer tusen frågor och väger för och emot. Biverkningar, sämre immunförsvar, skadliga ingredienser måste vägas mot smärtlindring och bot. Hur fungerar det och varför? Finns det alternativ? Vilka är de långsiktiga effekterna? Hur går forskningen till?

Dessutom försöker jag tänka själv och vara kritisk till det jag läser och hör. Experter tycker ofta olika, och det finns gott om exempel på tillfällen då forskningen haft fel (antibiotika, p-piller, neurosedyn, ultraljud och så vidare.) Det finns många saker som kan påverka forskare – vinstintressen, politik, slumpen och vanlig mänsklig rädsla.

Det finns mycket att skriva om när det gäller svininfluensan och vaccinet. Som frånvaron av granskande journalistik. Myndigheternas sätt att använda megafon istället för att ta dialog – och därmed skapa tvivel. Hur stämningen mellan vanliga människor hårdnar i takt med att skräcken ökar. I mörka stunder känns det som rena 1984.

Men jag tänker inte gå in på det just nu. Och jag vill fortfarande inte tala om för någon annan hur de ska göra, alla måste utgå från sin egen situation och sin egen känsla. Har du frågor så ställ dem i kommentarerna så ska jag försöka svara där.

Läs vad andra skriver om ,

Därför tänker jag inte vaccinera mig

Undvik smittaDe senaste veckorna är det flera som har frågat om jag tänker vaccinera mig, eller vad jag tror om svininfluensan. Kanske för att jag jobbar på MSB och förväntas ha någon slags insider-kunskap. Det har jag inte, och jag har ingen medicinsk utbildning, men däremot sitter jag hela dagarna och sorterar information om influensa A (H1N1) från olika myndigheter och media och lägger ut på Krisinformation.se:s influensasida. Så jag har hyfsad överblick.

Svaret på frågan om jag tänker vaccinera mig är nej. Inte som det ser ut just idag, i skrivande stund.

Istället kommer jag att försöka låta bli att bli smittad. (Den som blir uttråkad av kloka råd och vill gå direkt på kontroversen kan hoppa över följande punktlistor!)

Jag tänker bygga upp mitt immunförsvar
Vi är beväpnade redan när vi föds, med ett kraftfullt vapen mot virus och bakterier: vårt immunförsvar. Det finns all anledning att hålla det blankt, vasst och skinande. Gör så här:
• få så mycket sol som möjligt
• få i dig laktobaciller (Probioplex finns på hälsokosten) och naturliga vitaminer, särskilt C- och D-vitamin.
• ät och sov så mycket du behöver
• gör roliga saker! Varje gång du skrattar skapas fler vita blodkroppar i ditt inre vilket stärker immunförsvaret. Om du inte kan komma på någon egen anledning att skratta kan du lyssna på de här galna och smittsamma skratten (via 365saker.se)
• stress är inte bra för immunförsvaret så försök stanna upp när du blir stressad och andas OHM AH OUM
• grönt te är bra, jag lever just nu på jasminte
• ta echinacea (t. ex. Kan Jang) vid första symtom på krasslighet

Jag tänker ha bacillskräck
När man blir smittad av ett influensavirus är det oftast för att man har andats in virus som någon annan har nyst eller hostat ut. Virusen kan inte färdas särskilt långt (de kan ju inte flyga utan surfar snarare på host- och nysdropparna) så det gäller att
• undvika folkmassor där man inte kan komma undan smittspridare
• att tvätta händerna varje gång man kan ha tagit i nånting som virusen nyligen har landat på. Tvål och vatten räcker bra, om man vill vara alltid redo kan man ha med sig handsprit eller Tea Tree Oil handrengöring, finns på Body Shop, lagom liten att ha i fickan
• tricket är framförallt att tvätta händerna innan man petar sig i näsan, det kan man tipsa barnen om också. Virusen kommer ju in i kroppen framförallt genom ögon-näsa-mun.

Anledningen till att jag inte vill vaccinera mig är att nackdelarna med att vaccinera sig än så länge verkar överväga nackdelarna med att bli sjuk.

För det första är influensa A(H1N1) i de allra flesta fall en lindrig influensa, betydligt mildare än den (visserligen brutalt jobbiga) säsongsinfluensan. Orsaken till att den fått seriemördarstatus i media är att den betydligt mer smittsam än den vanliga (eftersom den är ny och nästan ingen är immun mot den) och att den i väldigt enstaka fall ger elaka följdsjukdomar. Kanske också för att den började med att en massa unga människor dog i Mexiko – men frågan är varför de dog. Det första kända fallet rapporterades redan i februari (en mexikansk bebis fick det och klarade sig helt oskadd) men dödsfallen verkade väldigt plötsliga när de dök upp i svensk press i april. Det känns fel att jämföra mexikansk och brittisk folkhälsa med svensk. Jag tror att de allra flesta normalfriska svenskar som får viruset kommer att klara sig väldigt bra, om de sköter om sig som de ska. Smittskyddsinstitutet (SMI) skriver: ”De allra, allra flesta kommer alltså att klara sjukdomen bra om viruset inte förändras, och de finns inget som talar för att detta håller på att ske”.

För det andra vaccinerar jag mig inte i onödan, och särskilt inte med ett vaccin som är så otestat som det mot A(H1N1). Det ger inget garanterat skydd mot influensan, det innehåller en del substanser som känns tveksamma (som till exempel skvalen och tiomersal/kvicksilver), och jag känner mig inte alls övertygad om att det inte kan visa sig att det här vaccinet har biverkningar som man inte har räknat med. Det hände förra gången man vaccinerade mot svininfluensa och vissa av de vaccinerade fick Guillain-Barrés Syndrom (GBS), trots att läkemedelsexperterna var lika tvärsäkra då som de är nu.

Alla i vår familj vaccinerade sig mot TBE när vi bodde i skärgården, och alla barnen har fått DTP och MPR (fast inte förrän de var tre år), plus att vi tog en massa shots när vi var ute och reste. Så jag är inte kategoriskt emot att vaccinera, jag vill bara inte ta läkemedel som jag inte är säker på att de gör mer nytta än skada.

Om jag inte vaccinerar mig måste jag naturligtvis ta konsekvenserna av det. Det är min medborgerliga plikt att inte smitta andra, i den mån det är möjligt. Jag måste hålla mig borta från bebisar, gravida och allmänt skruttiga. Jag kan inte gå till jobbet (eller vara med andra än familjen) om jag känner att jag håller på att bli sjuk, och inte förrän jag är helt frisk + en eller två dagar. Det är i mitt tycke det största problemet, oavsett smittan och oavsett om folk vaccinerar sig eller inte – att så många fortsätter att lämna sina barn på dagis eller till skolan fast barnen inte är friska, eller går till jobbet fast de vet att de smittar. Det är nån sjuk svensk tradition att man ska gå till jobbet om man så håller på att tappa både armar och ben, och så länge vi sväljer våra treo och alvedon istället för att protestera kommer arbetsgivarna aldrig att göra det lättare att vara frisk. ”Det är pinsamt att sjukskriva sig” säger Anna Brandt i DN och uttrycker vad många känner, men det pinsamma är ju att man utsätter andra, vuxna eller barn, för smitta.

Så där har ni mina skäl. Det här är ingen rekommendation. Jag försöker göra ett informerat val för egen del, även om jag måste välja på pest och kolera. Man ska absolut inte gå emot det som känns rätt bara för att någon annan säger det. Gör som du vill, helt enkelt!

Det här har blivit så långt redan, så jag ska inte gå in långt på vad jag tycker om den svenska regeringens strategi att bemöta en pandemi med massvaccinering som främsta åtgärd. Men betänk att i flera av de länder som inte har haft råd att lägga miljarder på vaccin har man istället lagt budgeten på att låta exempelvis gravida vara hemma. Sverige borde ta bort karensdagen, fasa ut dagis- och skolstarterna över flera månader och ge tillfällig föräldrapenning till alla som håller sina barn hemma på grund av smitta.

Till sist vill jag vara tydlig med att det här är mina helt privata åsikter som inte återspeglar min arbetsgivares inställning.

Intressant läsning om influensa A(H1N1) och vaccinet
Intervju med epidemiolog Tom Jefferson, Cochrane-institutet
Cochrane-institutet om (H1N1)
Yahoo News: Europe fast-tracking swine flu vaccine
SvD: ”Vi är drabbade av en osund syn på sjukdom”
SvD: ”Perspektiv: Basfakta glöms i pandemilarmet”
DN: ”Vaccineringen bygger på ekonomisk kalkyl”
Smittskyddsinstitutet: Hur allvarlig är den nya influensan?

Läs vad andra skriver om , , , .

Om bebisen själv får välja

intervju i UNTFör ett tag sen ringde en tjej från UNT (Upsala Nya Tidning) och bad att jag skulle tycka nånting om framåtvända barnvagnar, eftersom skotska forskare nyligen har upptäckt att barn statistiskt sett blir gladare om de får åka med ansiktet vänt mot föräldern.

Min åsikt är att det åks och bärs alldeles för mycket framåtvänt, framförallt med små bebisar och inne i stan. Det verkar som om många föräldrar inte funderar så mycket över om de ska ha framåt-eller bakåtvända vagnar – de köper årets barnvagnsmodell och det är det hela. När de får frågan om de har funderat på att byta ut vagnen helt eller delvis mot bärsjal / bärsele slår de ifrån sig direkt – ”jag skulle inte klara mig en minut utan vagnen”, säger de, men om det viktiga är att ha någonstans att ställa matkassarna kanske man ska ta sig en funderare på hur man prioriterar.

Men såklart finns det föräldrar som har barnet i vagn, till och med framåtvänt, för att barnen själva föredrar det! Min kompis Lena skrev så här till mig på Facebook:

”Man bör väl lyssna på vad barnen vill. Äldsta dottern älskade att befinna sig så att hon såg mig (eller den som fortskaffade henne). I vagnen låg hon vänd mot föraren, i selen på magen hängde hon inåtvänd och myste med hela ansiktet upp mot bäraren.
Yngsta dottern blev JÄTTEarg om man la henne på rygg i liggvagn eller bar henne ansikte mot ansikte i selen – hon skulle ligga på mage i liggvagnen och se sig omkring i världen (och då var hon så liten att hon nätt och jämnt orkade hålla uppe huvudet!). I selen skulle hon hänga med ansiktet framåtvänt så att hon såg omgivningen. Då jollrade hon och var hur nöjd som helst.”

Visst finns det bebisar som gillar att sitta framåtvänt. Jag har haft en som ville stå framåtvänd i vagnen från sex månader och som tjöt som en siren om man försökte få honom att sitta ner eller, o hemska tanke, ha sele i vagnen. Allra bäst trivdes han med att sitta på mina eller pappans axlar, med utsikt över hela världen. Han sov gärna där också, med huvudet lutat mot bärarens. Ungar är olika som sagt.

Så köp gärna framåtvänd vagn. Men glöm inte att fråga bebisen först.

Stora gulliga gnagarpriset

Det är så mycket galor nu, bloggalor, kulturbloggsgalor, tvgalor och vem vet allt. Galor galore, skulle man kunna säga. Men jag bryr mig egentligen inte alls om vem som har den bästa bloggen, bästa ägget eller bästa manliga birollen. Jag vill bara dela ut ett pris till GULLIGASTE GNAGAREN. Därför ber jag er att rösta nu, och de nominerade är:


Pacarana (Dinomys branickii)
Pacaranan är väldigt sällsynt och lite närsynt. Och hur gullig som helst. Det står i Wikipedia att den kommunicerar genom att skramla med tänderna, men det kan bero på att artikeln är översatt från tyska.


Kapybara (Hydrochaeris hydrochaeris)
Vår vän Capy. Behöver jag säga något mer.


Surikat (Suricata suricatta)

Jag vet, surikaten är tekniskt sett ingen gnagare. Men den är så bedårande. Du har väl sett den där dokumentärfilmen där en hel familj surikater kommer ut ur sin lya tidigt på morgonen och ställer sig i en rad och spanar, och så blir några av dem så sömniga så att de ramlar omkull? Höjden av gullighet.

Röstningen går till så att du blundar jättehårt, krokar ihop lillfingrarna och utropar namnet på den valda gnagaren högt tre gånger. Sen är det klart. Juryn kommer att tänka länge och väl, och sedan dela ut priset i någon djungel (eller på en savann eller vid en flod).

Har du gett Alvedon?

Sommaren 1984, när M var ett år gammal, vaknade han en natt när vi var på landet och var varm som en kamin. När jag tog tempen på honom nästa morgon hade han 40 grader. Jag packade ner honom i vagnen och rullade snabbt iväg till den enda doktorn på ön, en semestrande barnläkare. ”Ta det lugnt”, manade han, ”och kom ihåg de tre V:na – Vätska, Vila och Värme. Inga febernedsättande piller, för om febern går ner för snabbt kan man få kramper”.

Det där körde vi sen på alla fyra barnen. Aldrig en värktablett. Värme, vätska, vila, citronomslag, frisk luft, c-vitamin och förkylningste fungerade tillräckligt bra. Lökomslag om de hade ont i öronen. Puss och blås och kanske en saga om de fått en sticka eller slagit sig. Det verkade bra både för att bygga upp deras tålighet och immunförsvaret. Inte så att de aldrig var sjuka, men inte lika ofta som en del andra barn och framförallt gick det över snabbt, ofta på en dag

Men varje gång jag pratade med sjukvårdsupplysningen eller vårdcentralen – vare sig jag ringde om ett ovanligt stort myggbett, hosta, pricksjukdomar eller stukad fot, oavsett vad som hade hänt – var det första de frågade, alltid och ofelbart: Har du gett Alvedon?

De första tio gångerna svarade jag nej och blev tvungen att slösa bort flera viktiga minuter på att förklara och försvara mitt beslut att inte ge Alvedon. Efter det svarade jag ”javisst” och kunde gå direkt på de relevanta råden.

Det finns absolut tillfällen när det är rätt och riktigt att ge värkmedicin eller febernedsättande. Men när man pratar med barnsjukvården kan man få för sig att de har andelar i Astra Zeneca. Våra barn är iallafall levande exempel på att man kan klara sig lika bra i stort sett helt utan värktabletter.

Idag hade bland andra DN och AB artiklar om ny forskning som visar att för mycket Alvedon kan orsaka astma. DN:s Karin Bojs skriver också om att febern fyller en funktion.

PS Jag tror inte på Emla heller.

Läs vad andra skriver om , , ,