Resan nu som blogg!

I år är det tio år sen vår familj reste jorden runt i nästan ett år. Vi var två föräldrar och fyra barn mellan 14 och 24, och det var det roligaste och jobbigaste vi någonsin gjort. Vi bloggade under tiden, och några år efter att vi kommit hem skrev jag en bok om resan. Boken finns att ladda ner i flera olika format på bloggen Vilken lång och konstig resa, men för att fira tioårsjubileet finns nu resan och boken också i bloggform! Följ resan du med!

Vår resrutt. Klicka för mycket större karta!

Spara

Spara

Nyårslöften och önskningar

Okej då, nyårslöften för 2017.

• Jag vill bli bättre på att inte göra nånting alls. Detta är mitt allra svåraste.

• Jag vill läsa fler böcker.

• Jag vill medverka mer till förändring. Världen är inte okej, men jag vill inte resignera eller alltför ofta välja tv-serier framför verkligheten.

Och så några nyårsönskningar:

• Att få vara mycket med min trevliga familj! Särskilt den allra minsta, den snabbfotade mjukkindade pratsamma lilla typen.

• Att jag och alla jag älskar får vara så friska som det går.

Ehh, ja det var det. Det är sant som de säger, att allt bleknar i jämförelse när en inte får ha hälsan.

Men! Bortsett från det då så skulle det vara roligt att få åka och kolla på huset i Motala, åka (på en annan nostalgitripp) till Blomstergården i Småland, komma upp till fjällen igen, undersöka hållbara alternativ till kapitalismen, skriva mycket och läsa många böcker. Slippa krångel med Försäkringskassan, höll jag på att skriva, men haha! För osannolikt :/ Träffa vänner, sova, bada naken, cykla mycket, gå på teater, lägga pussel. Läsa nyheter om att Vidarkliniken får fortsätta att vara öppet för alla, att Trump drabbas av självinsikt och blir eremit, att världen drabbas av självinsikt och blir en plats som är vänlig mot barn, gamla och träd.

Till sist vill jag hälsa till alla med denna fina glitterbild (jag har just upptäckt ryska glitterkort så det kommer att bli mer av den varan framöver). Gott nytt år! igen.

Rysk glitterkonstnär: Leila Shishkina

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Tidsresa till Motala

Varje sommar, jul och påsk när jag var liten åkte jag och min mamma till Motala för att hälsa på min mormor och morfar. De bodde i ett hus som fortfarande återkommer ofta i mina drömmar: Villa Toss, ett slags muminhus fast fyrkantigare, ett vitt träslott som låg på en ö, inringat av Göta Kanal på ena sidan, Motala Ström på andra sidan, bilvägen på tredje och järnvägen på fjärde sidan. De senaste dagarna har jag tänkt jättemycket på huset och på om jag kanske skulle göra en road trip till Motala för att se det igen. Tillsvidare kommer här en drös med bilder och historia:

villa_toss-08

Huset från kanalsidan, lekstugan syns till vänster om huset. Fotografen står ungefär i jämnhöjd med slussarna.

villa_toss-10

Samma fast snöigare. Nu syns inte lekstugan, men det röda garaget. Och min mammas översnöade folkabubbla utanför.

villa_toss-02

Huset från strömsidan. Verkstadsvägen går mellan huset och sluttningen ner mot strömmen. Växthuset i sluttningen är helt översnöat!

villa_toss-14

Längre söderut från strömsidan, nu syns växthusets fönster iallafall. Jag vet inte vem som bodde i huset bredvid växthuset.

villa_toss-09

Huset från Verkstadsvägen (strömsidan). Björkportalen och flaggorna var nog för något finbesök från England.

Huset byggdes runt 1870 av ”Motalakungen” John Andersson, som döpte det till Strömsborg men var tvungen att sälja det i slutet av seklet när han kom på obestånd. Min morfar kom till Motala från Stockholm cirka 1908, när han var 25, och fick jobb som provinsialläkare och blev senare stadsläkare. Jag vet inte om han köpte huset eller om det ingick i jobbet: det fanns i alla fall väntrum, mottagningsrum och undersökningsrum på bottenvåningen så det var där han hade sin praktik. Sedan hans tid är det känt som Villa Toss.

Jag älskade det där huset så mycket, och fast jag inte har varit där sen 1974, när jag var 11 år och vi just hade begravt min mormor, så kommer jag ändå ihåg exakt hur huset såg ut på insidan. Jag har som en planritning i huvudet och det är bara bitar av den som är lite otydliga. Det är som en film där jag går genom hela huset och minnena dyker upp som pokémons framför varje steg jag tar, åt alla håll jag tittar.

Där, på grusplanen bredvid garaget ligger den magiska lekstugan med ett kök som var precis som ett riktigt fast allting var litet.

Lekstugan! och framför den min morfar Gidde i läkarrock, hans mamma, en av mina morbröder, två okända personer och en blank och fin bil.

Där är trappan där jag skulle stila för mina kusiner och hoppa över all stegen men ramlade på knä och min morfar fick plocka grus med pincett ur mina knän.

gidde_my

Fast här är det min morfar och Lilla My som sitter på trappan. En av dem brukade hoppa ganska obehindrat.

När man går in köksingången går man först förbi trappan ner till källaren där min kusin sa att han hade hört en röst i mörkret som sa ”blodet droppar, blodet droppar …” Jag skyndade mig alltid förbi den om jag var ensam, in i köket där tant Elsa brukade laga mat när det var fest.

villa_toss-04

Jag vet inte om hon vid spisen är Elsa som ung, det här måste vara 30–40-talet nån gång för min morbror Magnus ser ut att vara kanske tio. När jag kände henne var hon gammal som en gammal rund hemul. Och jättesnäll.

Om man gick direkt till vänster kom man ut i serveringsgången mot matrummet, där stod min morfars jättestora kolsyretub som han använde när han gjorde eget mineralvatten. Till höger var skafferiet där vi brukade smita in och stjäla kakor i obevakade ögonblick, och vid bordet mitt i köket åt vi alla vardagsmiddagar. De slutade ofta (precis som helgmiddagarna) med att nån sprang iväg och grät. En gång, när jag var fem, var det min mamma och min mormor som bråkade (som de ofta gjorde). Det var ett ovanligt upprört gräl och min mormor sa nånting, jag minns inte alls vad, som gjorde att min mamma blev blek och tystnade helt. I pausen som uppstod kom jag plötsligt på ett uttryck som jag hade hört någon säga nyligen och som tycktes passa särskilt bra in på situationen. Jag ville briljera, vände mig till min mamma och sa: Där fick du så du teg! Hon tog det inte alls särskilt bra.

Rakt fram från köket gick man ut i hallen, under affischen med hälsoregler, förbi den lilla toan och handfatet med mässingskranar där vi alltid måste tvätta händerna före maten, och sen in i hallen där tåg-xylofonen stod som min mormor spelade en särskild melodi på när det var mat, och sen trappan där min morfar rasande släpade upp mig för att slänga in mig i min mammas rum en gång när jag sagt emot honom. Efter trappan kom dörren in till salen och därifrån gick man in till mottagningen. Jag fick sitta där inne när min morfar hade patienter, om jag höll mig alldeles tyst. Innanför det var undersökningsrummet, och på andra sidan patienternas väntrum: de fick gå in genom stora dörren på kanalsidan, familjen gick alltid in genom köksdörren om det inte var fest.

Jag kan fortsätta genom hela huset men det blir för långt. Men några fler bilder ändå! När jag ändå sitter här och drömmer om Motala. Klicka på bilderna för att se dem större i ett tjusigt bildspel!

 


Min mamma och hennes syskon sålde huset 1975 till en till en ingenjör på Motala Verkstad – hans son skrev till mig på Flickr och berättade mer om husets historia, till exempel att huset ägdes vid millennieskiftet av någon som förskingrade 24 miljoner kronor från Electrolux där han jobbade. Sen köptes det av företaget Svensk Vodka AB och var visningshus i några år. Då hade jag kunnat åka ner och gå runt i huset så mycket jag ville, men det kom alltid nånting i vägen. Dumt! Jag borde masat mig dit. Vodkabolaget sålde 2007 till Bengt Pettersson, som bor där nu. Och nu ska han också sälja! Här är ett reportage i Corren, med bilder och en video som visar olika delar av huset och en intervju med Bengt P om husspöket.

Så nu känner jag: jag måste försöka få se huset en sista gång. Och även: den som ändå hade 9,6 millar över efter att alla räkningar var betalda! Jag skulle inte tveka en sekund att köpa huset. Om inte annat än för nöjet att få gå upp för trappan igen till vinden där min mamma döptes av sina bröder och där det fanns stora träkistor med skelett i (sa min kusin) och där det fanns en stege upp till tornet som min mormor klättrade upp för varje morgon och kväll för att hissa och hala flaggan, och om hon upptäckte att jag smög efter henne på stegen blev hon JÄTTEARG. Och så skulle jag fira jul där och bjuda in alla släktingar och ha marsipan och nougat på spiselkransen, och när tomten precis hade lämnat huset skulle jag komma in (som min mormor alltid gjorde när jag var liten) och vifta med ett par jättestora vita underbyxor och säga att tomten hade glömt dem på trappan. (Där skulle alla likheter med min barndoms jular ta slut, för det som brukade hända sen var att min mamma och hennes syskon började tjafsa med varandra och höja rösterna och rusa iväg, och vi barn satte oss under matsalsbordet för att slippa lyssna på de jobbiga vuxna. Bara det roliga skulle vi spara!)

Nu har jag ju inte 9,6 miljoner, så jag hoppas att nån annan snäll person köper huset och använder det på bästa sätt. Med spöke och allt.

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Ett ögonblicks vackel

Igår fick jag en slags livskris. Bara sådär, när jag gick hem från mataffären med en kasse i varje hand.

Jag gick på trottoaren och tänkte: Det kanske aldrig kommer att hända. Det kanske aldrig blir en riktig revolution, så där som jag faktiskt alltid har trott. Jag har väntat i över femtio år nu, och revolutionen är inte ens i närheten!

Alltså jag vill inte vara nedslående. Krisen gick över på typ femton sekunder. Det var bara väldigt, väldigt mörkt där en stund – ungefär som när jag var åtta år och förstod för första gången att min mamma inte var ofelbar, eller som när jag var småbarnsmamma med fyra kids och insåg att jag aldrig, aldrig, aldrig skulle ha tvättat klart.

Jag vet att vissa av er inte nånsin har trott att nånting ska förändras, att människan är i grunden självisk och att allting är som det måste vara. Men jag tror inte så. Jag tror att vi lever i ett system som utgår från just den föreställningen, och där några har otroligt mycket att vinna på just det systemet, och att vi har levt i det systemet så länge så att vi tror att det inte finns något annat. Precis som förr i tiden, när alla trodde att jorden var universums mittpunkt, och de som vågade föreslå att det inte var så blev betraktade som galna. Eller kastade i fängelse.

Problemet är att jag har gått och väntat på att någon annan, eller några andra, eller alla! skulle tröttna på systemet till slut. Att folk skulle säga till sig själva och varandra. Nää! Så här kan vi ju inte ha det! Vi kan inte leva i ett system som tvingar oss att jobba tills vi blir sjuka, som tvingar oss att klättra på varandras ryggar, där det måste finnas fattiga för att några ska kunna vara rika. Vi är väl inga slavar heller? Vi är väl inga boskap? Vi vill ju ha tid att vara tillsammans, att ta hand om varandra och om jorden. Och vi vill inte att andra ska behöva plågas för att vi ska ha det bra. Så vad gör vi nu? Hur kan vi försöka testa olika andra system? Hur vänder vi den här enorma skutan? Tillsammans är vi starka! Och vi är ju jättemånga, miljontals! Vi kan klara vad som helst!

Ja, så har jag verkligen trott. Att det skulle hända, nån gång snart. Och att jag bara skulle behöva följa med den nya strömmen, jag skulle bara hurra och kasta min hatt i luften och ropa Heja! Nu kör vi! Jag är villig att testa det här, och det här. Och mina barn skulle gå en ljusare framtid till mötes, och mina barnbarn.

Men igår, på den snöblaskiga trottoaren i vintermörkret, då tänkte jag plötsligt: jag har väntat väldigt länge. Mer än halva mitt liv säkert. Det kanske aldrig händer. Eller det kanske händer om flera hundra år, som det där med universums mittpunkt.

Som sagt. Det blev mörkt en stund, men det gick över. För vem vet, snart kanske det händer? Och om det inte händer, då ska det i alla fall inte bero på att jag inte försökte få det att hända. Jag måste helt enkelt bli mer revolutionär. Jag kan inte bara vänta, jag måste agera! Mer! Och om jag så blir hundra år och revolutionen inte har kommit ännu, då ska de få dra mig kicking and screaming över till andra sidan. Mitt sista hesa rop ska bli: Kämpa! Det finns mer därute!

Lifehacks: Stå på spikmatta

Jag vet inte om det finns ett svenskt ord för ”lifehack” men det betyder ”ett fiffigt knep som gör ditt liv enklare”. Det finns hur många lifehacks som helst på nätet, bra och mindre bra, kategoriserade, topplistor och så vidare. Och nu ska jag bidra med ett av mina egna! Det kommer snart, men först några typiska exempel i kategorin ”vardagsfixar”:

lifehack02

Använd en tom solkrämsflaska för diskret, sand- och vattensäker förvaring av värdesaker medan du badar

 

lifehack01

Fyll en skokartong med toapappersrullar. Linda ihop alla datorsladdar och stoppa ner en i varje rulle.

 

lifehack03

Lägg mobilen i ett tomt glas för ökad alarmvolym (och svårare att stänga av i sömnen)

 

lifehck_cupcake

Om du av nån bisarr anledning vill äta en cupkake, gör så här för att undvika kladd och spill (OBS om du inte ser att det är en liten animerad gif så klicka på bilden!)

Och nu kommer mitt eget hack! Det kommer sig av att jag har börjat stå vid min dator, istället för att sitta. Det är otroligt bra för hälsan, sägs det, men efter ett tag börjar det kännas i fötterna om man är barfota, som jag är jämt när jag kan. Därför tog jag fram min gamla spikmatta som jag köpte för några år sen (när alla gjorde det) och la den framför min datorplats. Jag vet ju att kineserna anser att fötterna är den viktigaste kroppsdelen, så att stimulera blodflödet i fotsulorna måste ju vara rena hälsokuren. Men det var alldeles för sticksigt att stå direkt på mattan, så jag la på en snäll mjuk skurtrasa ovanpå spikarna. Tada!

lifehack_spikmattaHär står jag hela dagarna, när jag jobbar hemifrån, och när jag bloggar och allt sånt. Otroligt skönt. Jag kan stå mycket längre än om jag står direkt på golvet.

En person i min familj brukar kalla mina lifehacks (eller okej vardagsfixar då) för ”Annas Oraktiska Praktiska Lösningar”, vilket är lite sant men mest inte. Just den här är bara praktisk. Och bra för hälsan!

Mer om lifehacks:

 

Sydsydväst på den politiska kompassen

SkärmklippJag gjorde ett nytt test på The Political Compass när jag skulle göra en ny ”om mig”-sida här. Det visade sig att jag har glidit allt längre sydsydväst (eller är det västsydväst? Jag är inte så bra på orientering), när jag tog testet 2005 var mina koordinater -7.00 / -6.82.

Det är ganska ensamt i mitt hörn, ser jag när jag tittar på var de politiska ledarna håller hus:

polcomp_leadersSamt kan man konstatera att det är cirka sju gånger längre mellan Barack Obama och Francois Hollande än mellan Obama och Mitt Romney. Så ser det amerikanska politiska utrymmet ut. Skrämmande.

Hej lucköppnare!

Hej! Jag heter Anna. Det här är min blogg. Eller en av dem i alla fall – jag skriver också på Lucke & Lull-bloggen

om boken (av & med Björn af Kleen), om föräldrarna, kärleken, arvstvisten … rubbet

och på Vilken Lång och Konstig Resa-bloggen

(där du kan ladda ner min senaste bok helt gratis!)

och på lite andra ställen. Just idag har jag för första och förmodligen enda gången i världshistorien skrivit en gästlucka i Lottens Julkalender.

… och funnit bevis för att Lotten har en armé av kloner i sin källare.

Coolt, eller hur!
Jag vet! Jag känner själv att wow-faktorn är närmast enorm!

Hur som helst är ni välkomna hit. Jag brukar skriva lite mer sammanhängande, när jag inte skriver mitt i natten. Kom gärna tillbaka en sån gång. Och god jul!

(Hela det här inlägget var till för de helt nya vänner som kommer hit från facit och undrar var de har hamnat. Ni andra kan bara ignorera.)

(Nej just det det kan ni inte. Förlåt!)

Men som sagt god jul allihopa! Om vi inte hörs innan dess.

(Troligen inte. Det är ju jul ganska snart, har jag förstått.)

Länk

Min mamma i andras ögon

Får man som författare lämna ut andras privatliv? Genom åren har jag skrivit om det då och då, senast om Felicia Feldts bok. Då var redan boken om min mamma och pappa påbörjad och den gör förstås att jag tänker mycket på det. Den handlar ju också om min egen familj och om mina syskon. Hur mycket ska man avslöja om sig själv? Om andra?

Nu är det ju Björn af Kleen och inte jag som skriver. Jag har berättat för honom, delat med mig av min historia, mina brev och minnen. Men han har pratat med många andra också. Jag får veta saker om min mamma och pappa som jag inte visste förut. Min mamma framstår inte alltid i världens vackraste ljus. Som chefredaktör för Kamratposten var hon hård, utan pardon, vissa var rädda för henne. Nyckfull, taskig, högfärdig är ord som en del av de intervjuade använder – folk som jobbade på KP, som jag kände när jag var liten.

min besvärliga/modiga mamma

Det framgår visserligen också att hon var orädd, att hon alltid hade läsarnas bästa för ögonen och aldrig svek dem, vad det än kostade.

Men jag blev ändå ställd när jag läste de där intervjuerna, och först väldigt ledsen. Min mamma! Jag menar jag vet att hon var besvärlig. Jag var ju själv arg på henne jämt. Hon var ofta helt hopplös, utan självdistans, lättsårad, utan förmåga att ta konflikter på ett vettigt sätt.

Men får andra verkligen säga det?

Och allra först tänkte jag: Varför har de aldrig sagt det där till mig? Jag trodde ju att de gillade henne. De var på hennes begravning, sa snälla saker.

Men å andra sidan. Varför skulle de ha sagt till mig att de var arga på henne. Jag är ju hennes dotter, lilla Anna i deras ögon. Och kanske till och med att de gillade henne också, i andra sammanhang. Hon var ju inte rakt igenom omöjlig, hon hade fina sidor, var rolig och generös och lojal. Och gjorde bra saker som sagt.

Ändå, och fast det är helt ologiskt och dumt, tänker jag att hon skulle ha blivit så himla ledsen om hon hade sett det. Sigrid ”Sicce” Kahle var en av hennes äldsta vänner och min gudmor. När hon gav ut första delen av sina memoarer för tio år sedan hade hon skrivit en del om min mamma. Bland annat om hur Lull hälsade på hos Kahles när de bodde i USA 1968, och hur hon skällde ut både värdparet och gästerna för att de var såna inkrökta förtryckare. Om hennes hetsiga humör och politiska enögdhet. Lull blev helt knäckt när hon läste det, fast det mesta var ganska diplomatiskt uttryckt (och sant, ur ett perspektiv i alla fall). Hon sa upp bekantskapen med Sicce och var verkligen helt förkrossad. De blev vänner igen efter några år, men ändå.

Sicce tyckte förstås också att det var hemskt. Andra delen av hennes memoarer kom ut för någon månad sen och hon säger i en intervju i SvD att hon fasar ännu mer den här gången för hur folk ska känna sig beskrivna, eftersom ”Jag vill skildra det som hänt fullkomligt autentiskt, och då måste det osympatiska och otrevliga vara med”.

Jag håller med. Trots att jag tror att min mamma skulle reagerat likadant igen, om hon kunnat läsa andra delen av Sicces memoarer.

Lucke & Lull (och bebis-jag)

När det gäller Lucke & Lull är jag som sagt kluven. Å ena sidan vet jag att hon skulle bli ledsen av kritiken (det hon skulle uppfatta som kritik). Å andra sidan skulle hon säkert vara stolt över att boken kom ut, och tycka att den var väldigt bra (för det är den). I vilket fall så kramas mitt hjärta ihop lite varje gång jag tänker på det. Helt oförnuftigt, men ändå.

PS Mer läsvärt om att lämna ut andra: litteraturkritikern Ulrika Milles i en artikel på Insidan i DN, och i Dagens Arena om ”Den skoningslösa författaren”.

Video

Tiger-Toss

Att heta Toss i efternamn har sina för- och nackdelar. Men häromdagen vägde det över till helt lysande. Jag satt och fikade med författaren Lena Blomquist (känd från Lottens kommentarsbås) när hon plötsligt drog upp en bok ur sin väska. Den hette Tigerresan och var skriven av Richard Adams (författaren till Watership Down), och fantastiskt vackert illustrerad av Nicola Bayley.

tigrar och resor

Berättaren i boken är en pojke som bor granne med en tigerfamilj. Hans pappa är god vän med tigrarna och blir lite bekymrad när tigerpappan vill ge sig ut på en jorden-runt-resa med sin son.

på flotte genom djungeln

Det blir en väldigt äventyrlig resa.

över snötäckta berg

Jag ska inte avslöja hur det går, ni får låna boken på bibblan och se själva.

Men nu kommer det lysande! Tigerfamiljen heter Toss!

familjen Toss (tigerversionen)

Konstigt va? Förbryllande till och med! Hur gick det till? Det finns en massa andra namn man kan rimma på ”oss”, eller så rimmar man på nånting helt annat. Den engelska titeln är The Tyger Voyage, och på engelska heter familjen Tyger i efternamn.

Men när Lena berättade att boken är översatt av Astrid Lindgren gick det upp ett ljus. Astrid kände min mamma. De var båda med i den så kallade ”barnboksmaffian” (och även i samma tantgäng som kallade sig för sex-klubben ibland – ”vi är ju sex stycken” fnissade de när jag frågade).

hmm

Så måste det vara! I alla fall vill jag gärna tänka att det är så. (Det kan i och för sig vara samma sorts hybris som fick mig att tro att jag var Lilla Anna. Men man har det inte roligare än man gör sig.)

PS Här finns fler bilder ur boken (hela boken faktiskt) fast en del är ganska oskarpa och avklippta, jag var så ivrig när jag tog dem med mobiltelefon på ett utefik.

Heja Rebecka! Jag menar Norge!

När jag var liten åkte vi varje år till Oslo, till min mammas bästis som bodde där, på min namnsdag den 17 maj (jag heter Rebecka i andranamn). Norrmännen blev jätteglada och firade mig som galningar.

barnen var glada

studenterna var glada

alla var glada, och lite rörda.

Ja, ni fattar.

Efter många år av denna okontrollerade norska Rebecka-glädje, den våren jag skulle fylla elva år, hade någon vänligheten att upplysa mig om att det inte alls var min namnsdag som firades, utan Norges nationaldag, även kallad grunnlovsdagen. Russerna var inte yra av glädje för min skull utan för att de slutade skolan, och det var inte till mig kung Olav vinkade från sin balkong.

Nehe.

Men jaja! Jag kom över det med tiden. Det är väl roligt att de är glada ändå. Därför vinkar jag och hurrar nu: grattis Norge! Glad syttende mai!

Mörkt moln i tunnelbanan

Ikväll tog jag tunnelbanan hem efter att ha hälsat på hos dottern. På väg mellan rulltrapporna upp till Slussen fick jag obehagliga vibbar från någon som gick ett par meter bakom mig, utan att se vem det var, så jag gick åt sidan och lät personen gå förbi. Det var en storvuxen man med keps, jag hann inte se hans ansikte och jag stod kanske tio steg nedanför honom när jag fortsatte att åka upp. Väl uppe såg jag att han var på väg ner igen, i den andra rulltrappan. Kunde inte låta bli att stå kvar och titta efter honom och såg att han plötsligt trängde sig förbi personen framför på ett våldsamt sätt och rusade ner.

Jag följde inte efter (såklart, nån måtta får det vara på nyfikenheten plus att jag var hungrig), fortsatte bara hemåt och tänkte på det här att jag kan känna vad andra känner ibland. Ofta är det mörka tankar, ilska, ångest. 

Jag vet inte alls hur det funkar, eller varför. Jag vet bara att det händer ibland när jag går förbi någon på gatan, eller kommer i närheten i något annat sammanhang: det är som att gå igenom ett mörkt moln. Fast jag ser inget moln, det är bara en känsla. Ungefär som att minnas nånting: man känner hur det känns att borra ner fötterna i varm sand, fast man inte inte är på sandstranden. Ibland är känslan så stark att jag vänder mig om och tittar på den jag just mött och försöker inpränta något slags signalement. För att en person som känner så där mycket ilska och ångest kanske kommer att göra sig själv eller någon annan illa förr eller senare.

Det skulle förstås kunna vara fria fantasier, men det som hände idag har hänt förut, flera gånger. Att någon som jag har uppfattat obehag från visar sig vara instabil på något sätt. Och jag vet att jag ofta läser av folk rätt, särskilt när de drivs av någonting som de inte berättar om. Jag känner när folk är glada också, men det är inte alls samma sak, det är nog lätt för alla.

Så vad ska jag göra av det här? Bli mentalt-mörker-detektor på flygplatser? Stå i ett gathörn på stan och dela ut lappar med adressen till en bra terapeut till de som behöver det? Det kanske verkar som en deppig förmåga, men jag lider inte av det, det kan bara kännas obehagligt just när det händer. Undrar om det är vanligt? Kan du känna av andras negativa vibbar? Vad gör du isåfall när det händer?

Bild

Tidresetorsdag

Det finns på olika sociala medier en tagg som heter #throwbackthursday, vilket väldigt fritt kan översättas till förr-i-tiden-torsdag eller det-var-då-torsdag (fast throwback enligt tyda.se betyder bakslag, återgång eller återkoppling). Folk postar gamla låtar, gamla minnen och gamla bilder (fast hur gamla de är beror förstås på vem som postar, det är ganska rart när tonåringar lägger upp bilder från 90-talet och bara ”hihi, kolla vad alla såg roliga ut”) och taggar posterna med #throwbackthursday.

Eftersom det är torsdag idag, och eftersom jag ändå sitter begravd till örsnibbarna i min mammas gamla fotoalbum, kommer här några gamla #throwbackthursdaybilder resande från 1920-talet och framåt. De har ett sånt magiskt ljus i sig, jag vet inte vad fotograferna åt till frukost på den tiden men jag vill också ha det!

Min morfar med min mamma (hans fjärde bebis, första dotter) i famnen.
Hon är kanske en dag gammal, född hemma.

Min mamma med sin mamma i magiskt gräs

Lilla Lull med mamma och brorsor i växthuset

Är de så glada för att de just varit i Narnia?
Eller för att barnstolen just fått fiffiga hjul?

Lull och lillebror

Just rätt mössa för det

Studentskor. Var de inte mycket snyggare förr?

Min morsa spelar hjälplös för att  nån som heter ”Oskis” Bernadotte
ska få ta henne på pjäxorna. Men vad har han på huvudet?

En av mina favoritbilder. De kunde VERKLIGEN festa förr i tiden.

Sen kom jag! Mycket lyckat!

Mer om #throwbackthursday:

Vad är grejen

Vad är grejen på Instagram

#throwbackthursday på Instagram

#throwbackthursday på Flickr

#throwbackthursday på Twitter

Polytetrafluoretenhjärna

Jag har ett arbetsminne som en häst. (Har hästar bra arbetsminne? Kan vi ha det som en hypotes så länge iallafall? Det lät så bra.) Om du till exempel lägger fram 20 olika föremål på en bricka framför mig och sen tar bort dem (eller blandar upp dem med en massa nya) så kommer jag ihåg förvånansvärt många.

Men det kan inte vara vilka saker som helst: ju bättre jag förstår mig på dem, och ju mer mönster det är i dem, desto lättare går det. Helst ska det vara bokstäver och ord, då blir jag som ungen i Kod Mercury och bara zoooom memorerar allting. Det kan också vara chokladbitar, men helst mörk choklad med likör i. (Jag saknar också impulskontroll. Enda anledningen till att jag skulle ha klarat marshmallowtestet när jag var liten var att jag aldrig har gillat marshmallows.)

Så det är ju bra, jag kan komma ihåg långa konversationer ordagrant (om de var intressanta), memorera långa ocr-nummer och kortföljder, upptäcka mönster i intriger etc etc. Jätteanvändbart? Inte så ofta.

Och tyvärr har jag långtidsminne som en fluga. Eller så är min hjärna gjord av teflon, eller så är det något annat fel. Om jag inte fokuserar på var jag lägger en grej så är den så gott som försvunnen för alltid. Nu har jag ägnat ett oförsvarligt antal timmar de senaste veckorna åt att leta efter ett Mycket Viktigt Papper som jag borde ha lagt på ett ställe för Mycket Viktiga Papper Som Inte Får komma Bort. Men ligger det där? Nix. Ligger det någon annanstans? Vet inte. Varför sa jag inte högt till mig själv ”Nu lägger jag det HÄR” och märkte ut platsen på en karta och scannade in kartan och skickade den till Evernote? Varför varför varför? När jag blundar och försöker skapa minnesbilder blir det bara hemskt, jag ser alla möjliga scener där jag slänger pappret i pappersinsamlingen, använder det till att tända en brasa med och klipper tårtpapper av det.

Här är lite olika tester om man vill trösta sig med att man iallafall kan komma ihåg hur många frukter och chihuahuor det låg på brickan:

Det sista är jättedeprimerande eftersom en apa är tusen gånger smartare än man själv.

Big on Östermalm

Som ni märker kommer det en strid ström av tankar nu efter veckor av bloggtorka. Så går det när jag plötsligt får en lördagkväll framför datorn med bara mig själv i rummet, ingen som tillrättavisar mig eller karaktärsdanar mig för fem öre. Haha! Nu ska jag ta tillfället i akt att modeblogga, det var länge sen.*

Häromdagen var jag på Östermalm och gick in i ett kontorshus. Iförd min visserligen vackra men mycket hippieaktiga vinterjacka från Indiska och med min rosa väska slängd över axeln. Då mötte jag en dam på väg ut, en snygg och riktig dam i pälskrage, slät hy och stort silverblont hår.
– Vilken härlig väska! utbrast hon på klingande östermalmska. – Man blir verkligen glad när man ser den!

Här är underverket. Jag har alltid trott att det var en gammal finsk Marimekko-väska men nu när jag tittar på etiketten står det Torben Ørskov & Co, så det är nån gammal dansk historia alltså.

Så nu vet ni hur man gör succé på Humlegårdsgatan.

* närmare bestämt hösten 2008

Anna på (o)äventyr i Paris

– Var är din äventyrlighet, frågade sonen otåligt när jag tvekade redan vid första vägskälet på cykelturen och ville fråga kiosktanten om vägen. Bra fråga! Jag ser mig själv som väldigt äventyrlig (vilket inte kommer som någon överraskning för alla som vet att jag också ser mig som smal, redig och Modesty Blaise), men jag är liksom äventyrlig på mitt sätt. Om jag inte har målet i sikte frågar jag om vägen, går dit det pekas och när jag når pekpunkten frågar jag igen, tills jag kommer fram. Det kan vara nog så äventyrligt att fråga om vägen också. Man utsätter sig för prov på hörförståelse, gestikulering, tålamodsprövande kartvisning, missförstånd och ibland komplett galenskap. Ibland önskar jag att jag bara kunde traska på och gå vilse utan att behöva kommunicera med människor. Men jag är helt enkelt den frågande typen.

Vad jag verkligen borde förbättra är min bristande tillit till andras förmåga att hitta vägen. Om någon säger att de vet en genväg så borde jag inte ifrågasätta det utan bara snällt följa med. Även om ingen av oss har varit där förut och vi bara har läst på en karta som ser ut som en tioåring ritat den. Och fast kiosktanten säkert vet, eftersom hon bor där. Jag förstår att det är sårande att jag inte bara följer personen i fråga som just har sagt att de har koll, så från och med nu ska jag bara fråga lokalbefolkningen om vägen när jag är ensam. Och vad gör det om det visar sig i efterhand att genvägen var en senväg? Jag fick ju se roliga kor och en riktig salmbärsbuske.

Just nu sitter jag iallafall på flygplanet hem från Paris, det är ett SAS-plan som skuttar betänkligt i turbulensen över Holland men å andra sidan fick jag just en liten flaska champagne av flygvärdinnan som tack för att jag sa att mackan smakade konstigt. (Är mycket glad att jobbet inte skickar mig med RyanAir. Tror inte att de belönar klagomål med alkohol.) Det kan verka klent skryt att ha klarat sig tre dagar i Paris men det är så väldigt sällan jag reser ensam, jag har varit på många betydligt konstigare platser men då alltid i sällskap. Så jag har känt mig väldigt uppspelt och äventyrlig när jag helt på egen hand och väldigt knackig franska har klarat av bland annat

• ett bomblarm och påföljande evakuering från flygplatsen
• ett ytterst franskt konferensprogram där inga tider stämde
• en taxichaufför som körde till Rue Cambonne istället för Rue Cambronne och vägrade stänga av taxametern
• en artig men obönhörlig gendarm som inte ville låta mig snoka runt i Stadshuset
• samt det parisiska tunnelbanesystemet.

Var inte det ganska bra? Inte för Modesty Blaise kanske, men för mig. Jag är nöjd! Och nu ska jag försöka beskriva den helt fantastiska och oroande konferensen jag har varit på.

Lappsjuka

Det här med att vara ensam! (Alltså jag menar jättejätteensam. Och när man väljer det själv. Inte när man är ensam mot min vilja, så var det när jag var liten och därför har jag som vuxen befolkat mitt liv till bristningsgränsen och är nästan aldrig ensam längre (utom i den bemärkelsen att vi alla är ensamma och ensamma ska möta Den Store Schackspelaren en dag), det är nästan alltid är någon i samma rum, eller rummet intill, som pratar eller ropar eller spelar musik eller stör, vilket jag är djupt tacksam för, så länge det varar.) Det händer saker med en. Man blir lite fnoskig helt enkelt.

Men kom till saken! hör jag er utbrista otåligt. Vadå ”jättejätteensam”? Ja men jag förklarar ju nu! Jag har hyrt det här lilla huset (endast ett rum, 18 kvm) på Gotland i två veckor för att skriva klart ett manus. Min tanke var att få skriva ostört. Det kan inte hända om jag är hemma. Och här är det ingen som stör, det kan jag lova!

Huset ligger på en hed som vetter mot havet. Det finns hus runt omkring, men ingen bor i dem. Jo i ett hus bor en liten gubbe, men han verkar vara döv. Det finns INGEN som kan höra mig prata. Turisterna har åkt hem. Infödingarna sitter antagligen inne och kurar: när jag cyklade till affärn idag var hela byn helt öde. Inte en katt, inte en människa, inte en bil eller cykel. Tur att det var en expedit inne på Coop, annars hade jag trott att det hade varit ett atomkrig tidigare på dan som bara jag hade överlevt.

När solen går ner på kvällen blir det kolmörkt utanför mitt fönster. Svart. Beckmörkt, mörkt som tjära i en kolsäck nergrävd under en jordkällare mitt i natten. När jag har tänt min brasa på kvällen och lagt mig i sängen vill jag inte så gärna gå ut i kolbecksvartmörkret. (Ibland måste man! Om det inte ska hända en olycka!) Jag drar för gardinerna i det lilla huset, låser dörren och haspar den. Det är helt mot min instinkt, och jag hoppas att jag ska ha blivit så cool i slutet av de två veckorna att jag somnar även om dörren står öppen. Jag har till och med ett stearinljus tänt när jag somnar. Har jag inte haft sen jag var tonåring.

I och runt huset bor också tusen myror, hundra spindlar, två irriterande flugor, en liten ödla utan svans, en stor brunspräcklig hare och en katt med bjällra runt halsen. Varför jag nämner alla dessa kritter är för att de är de enda som jag har att prata med. Och det gör jag. Min yngsta dotter vill absolut inte att jag pratar med mig själv, hon säger att det är ett tidigt tecken på gaggighet, så i brist på min egen spirituella konversation talar jag med djuren. Det blir inte mycket till dialog. Jag tyckte att ödlan och jag hade nånting på gång, men så såg jag att den hade somnat medan jag pratade med den. Idag är det dessutom två dagar sen jag såg den sist. Jag är rädd att den har brunnit upp, eftersom jag nästan råkade kasta i den i brasan en kväll när den hade satt sig på ett vedträ (fast jag hade sagt åt den dagen innan att den inte skulle vara i vedtraven eftersom det är farligt!). Kanske den hade gått på myten om salamandern som äter eld. Kanske tyckte den att det var värt att pröva iallafall, för att vad som helst måste vara bättre än att äta levande flugor.

Det händer att det går förbi människor på den lilla vägen mellan huset och stranden, nu i lördags var det faktiskt ganska många som gick eller gåkäppade förbi. Jag är ännu inte så desperat så att jag sitter uppflugen på muren och hejdar främlingar. Men jag är verkligen pratsjuk! Häromdan cyklade jag till bastun, där i hettan satt två knäpptysta gotländska tanter och två tyska pratkvarnar. Jag hade alltså chansen, men istället låtsades jag vara Greta Garbo och stirrade bara tankfullt ut genom fönstret på det oändliga havet. Så illa däran är jag inte att jag måste lirka upp sammanbitna infödingar eller göra bort mig på låtsastyska! Sen åkte jag till kondiset och blev så uppiggad av att ägaren tilltalade mig vänligt (”Va får det låv att vare?”) så jag berättade mitt livs historia för honom. Hans leende stelande vartefter kön bakom mig växte, men jag köpte två extra släta bullar som kompensation.

Idag har jag varit här en vecka. I morse när jag vaknade tänkte jag: Jag har varit här i en evighet. Det är en evighet tills jag ska åka hem.

Det är JÄTTENYTTIGT för mig att vara så här extremt vildmarksensam. Uppkopplingen fungerar högst en timme om dagen, så jag kan inte hålla på och twittra och facebooka och larva mig heller. (VI MÄRKER DET HÖRRÖ hör jag nu hur ni fnyser.) Jag skriver ungefär tusen gånger mer än vad jag skulle göra annars, så det är utmärkt. Manuset är inte klart än men jag tror det blir. Man måste leva väldigt minimalistiskt här och jag har redan skaffat en massa minimalistiska, vildmarksaktiga rutiner. Jag går som Clint Eastwood och plockar pinnar till brasan en stund varje dag. Diskar min pyttelilla disk med fjärran blick. Skriver en lapp med ”juice, ägg” innan jag cyklar till affären, ifall jag skulle glömma. Ställer eldgaffeln vid sängen, ifall jag får oväntat besök. Känner mig oändligt gammal. Ett med havet. Och väldigt, väldigt pratsjuk.

Ett märkligt sammanträffande på väg till tandläkaren

Något mycket egendomligt hände mig på väg till tandläkaren härom morgonen. Eller snarare två egendomliga saker, inom loppet av några minuter. Så här var det:

Jag skulle vara hos tandläkaren klockan tio. 09:40 kom jag ut genom porten och upptäckte att jag glömt min plånbok. Åkte upp igen, letade, hittade plånboken och var tio minuter sen när jag kom ut igen och började småspringa genom snöstormen.

Min tandläkare har sin mottagning på Götgatan, precis vid Gunnarssons konditori och Skanstulls tunnelbanestation, men det tar minst en kvart att gå dit i motvind på snöbuckliga trottoarer så jag kände mig ganska jäktad. Vid övergångsstället efter Medborgarplatsen stannar en fiskbil för rött ljus. ”Perfekt!” tänker jag och skuttar ut i gatan, fram till bilen. Jag knackar på rutan och öppnar dörren på passagerarsidan. ”Ska du bort till fiskaffären?” frågar jag. (Göta Fisk ligger längre bort på Götgatan.) Chauffören stirrar på mig och ropar ”Nej!”
”Men jag ska bara bort till Gunnarssons, kan jag åka med dit eller?” fortsätter jag. ”Nej!” kvider chauffören, och jag inser att han inte vill att jag ska åka med. ”Okejdå, tack ändå” säger jag och stänger dörren och lufsar tillbaka till trottoaren.

Inte helt lugnande mössa

Först där och då slår det mig att jag har betett mig lite konstigt. Anna Toss, skärp dig! tänker jag. Du är snart femti, då får man inte lifta mitt i stan! Du skrämde säkert slag på den stackars fiskmannen, komma ångande sådär i öronlappsmössa och slita upp dörren.

Jag fortsätter Götgatan fram men bara några sekunder senare hör jag någon bakom mig som ropar: ”Hallå! Hallå där! Du!” Jag vänder mig om och ser två unga killar i en firmabil från ett stort telefonföretag. Den ena sticker ut huvudet genom bilfönstret och ser vilsen ut. ”Vet du var Västermalmsgallerian ligger” frågar han. ”Va, Västermalmsgallerian, det är ju på Kungsholmen!” svarar jag. ”Då är ni på helt fel stadsdel, det här är Södermalm.” ”Men hur kommer man dit då?” Jag tittar på klockan. Två minuter i tio. ”Jag kan förklara, men jag är jätteförsenad till tandläkaren. Kan ni köra mig dit, det är bara tre kvarter rakt fram.” ”Visst, hoppa in” säger killarna och skuffar ihop telefonkartongerna och ordersedlarna i baksätet. Så jag sätter mig i bilen och hinner precis förklara hur man tar sig till St Eriksgatan från Götgatan tills vi är framme vid tandläkarens port. Tio prick.

Vilken tur va?
Och ganska konstigt att jag både försöker lifta mitt i stan (har typ aldrig hänt förut) och blir upplockad av vilsekomna telefonförsäljare (har definitivt aldrig hänt förut) inom loppet av en minut. Vad är oddsen?

PS Ingen av killarna i telefonföretagsbilen hade GPS i sina mobiler! #fail

PPS Vid närmare eftertanke är jag inte alls säker på att det stod ”Göta Fisk” på fiskbilen. Jag är inte ens säker på att det var en fisk på. Jag hade väldigt bråttom, som sagt.

En sån här fiskbil var det iallafall inte, så mycket är jag säker på

Hästen och människan

Snabb men svårkörd.

Rusar iväg och gör en perfekt start.


Kan ni gissa vem det var Mikael lyckades passera i den virvlande slutstriden, beskriven i bloggposten ovan?

Inte mig i alla fall. Och inte min trevliga ingifta kusin Anna heller.
Nej, den här historien handlar om hästen Anna Toss. Det är en historia som började för drygt 20 år sedan vid ett köksbord i Lillängen, Nacka, när jag bredde ut dagstidningen försiktigt för att undvika bananmosfläckar och utspilld choklad och råkade slå upp sportdelen och travtabellerna. Där såg jag något så märkvärdigt att jag knappt kunde tro mina ögon. Det stod att travhästen Anna Toss hade kommit tvåa i ett lopp. En HÄST. Som hette ANNA TOSS!
Ni som läste om namnet Toss här för ett par veckor sedan fattar hur oerhört konstigt detta var. Okej om hästen bara hade hetat Anna. Det finns 303 382 kvinnor och åtta män i Sverige som har förnamnet Anna, så varför inte en häst. Till och med Anna Anka hade varit normalt för en häst. Men Anna Toss?
Jag lyckades få reda på att hästen hade tävlat på Åby-banan, men det var så långt jag kom. Jag skickade ett kort till Åby och bad dem framföra mina hälsningar till hästen Anna Toss. Sen kom livet med tre och snart fyra småbarn emellan och jag tänkte på min hästnamne alltmer sällan.
Men i går blev jag påmind om henne igen, när Heléne Eriksson som en blixt från en klar himmel, mitt i en helt normal kommentar här på bloggen, avslöjade att hon hade haft en häst som kallades Toss. Och fortsatte med att häpnadsväckande nog känna till hästen Anna Toss och dess ägare!
Jag googlade på ägarens namn och hittade nästan genast till Hans Karlssons blogg. Hans är gift med Barbro, som ägde hästen Anna Toss. Jag skickade i väg ett mail och förklarade att jag var människan Anna Toss, och att jag var väldigt nyfiken på hästen ifråga. Så här vänligt svarade Hans mig:

”Hej Människan.

Jo hästen Anna Toss är uppfödd av två herrar i Borås som heter Anders Aqvelin och Yngve Carlsson. Sammanlagt födde de upp sex hästar under åren kring 1985 med namnet Toss, bl.a. Anna Toss och Charlie Toss samt Toss Alexia och Toss Amigo. Deras stallnamn var Stall Tosseryd.

Barbro och jag kom över Anna Toss på en stor hästauktion i Stockholm och vi tävlade sedan med henne i många år och hon tog tolv segrar och gick mycket bra. Bland annat sprang hon in pengar till en fin barnvagn som vi köpte när vårt första barn, Anna Isabelle, föddes.

Därefter fick Anna Toss några avkommor, bl.a. en häst som hette Pepino Topolino och en som hette Lumbermans Dream – den senare något av en stjärna.

Anna Toss gick ur tiden vid ungefär 20 års ålder.

PS. Vi fick faktiskt för många många år sedan ett brevkort av någon på Åby-travet där människan Anna Toss hälsade till hästen Anna Toss. Därför har vi känt till din existens och historien om människan Anna Toss har berättats många gånger i familjen. DS.”

Min mormor Maja

Nu när min mamma dog hände det något väldigt märkligt: jag fick en helt annan bild av hennes mamma, min mormor. Plötsligt, 35 år efter hennes död, fick jag höra berättelser som ställde henne i ett nytt ljus. Min stränga, hårdhjärtade streber till mormor – hon kanske var en helt annan?

Så länge jag minns har jag hört min mammas bittra klagan över sin mor Maja. Hur ovänlig hon var mot sina barn, mot alla utom den yngste som var den enda hon älskade, den hon skämde bort.

En enda gång rubbades min uppfattning om Maja – när min mamma berättade för mig om de gamla dagböckerna hon hittat, där Maja beskrev sin lycka när min mamma föddes. Min mamma var nästan chockad. ”Jag hade ingen aning – varför har jag inga minnen av det här?” frågade hon mig, eller sig själv. ”Och när tog det slut? När började hon hata mig?” ”Det kanske var när din yngsta bror föddes”, föreslog jag. ”Eller så älskade hon dig faktiskt mer än du har trott.”
Men min mamma slog bort den tanken, och sen glömde jag också bort den. Jag fortsatte att tänka på min mormor som den känslokalla, elaka.

Maja föddes 1898, näst yngst av sju barn i den ganska fattiga men teater- och musikintresserade familjen Lindgren i Kristbergs socken i Östergötland. Hennes pappa Nikolaus var inflyttad gotlänning och hade träffat hennes mamma Kristina när han läste till kantor i Växjö.

Maja as a young woman

Ung och ljuv Maja på besök i Linköping


Det finns två olika familjelegender om hur Maja träffade sin man, min morfar Gideon Toss som var stadsläkare i Motala. Den ena är att han var familjeläkare för en familj som Maja när hon gick på läroverket i Motala. Maja var på patientbesök hos Gidde som avslutade med att säga: Vet Fröken om att vi kommer att gifta oss?

Den andra legenden, som jag är uppväxt med och gillar mest, är att tjugoåriga Maja tog jobb som hemhjälp i Villa Toss. Gidde var då 35 år, pappa till tre pojkar och nybliven änkling. Han blev omedelbart förälskad i Maja, som var väldigt söt, och friade till henne bara några månader senare. Han fick nej, och nej igen nästa gång han friade året därpå, och nej varje år i sex års tid. Men den sjunde gången fick han ja, och 27 år gammal blev Maja mamma för första gången. Det var min mamma som föddes då, och när man läser Majas dagböcker från det året och ser bilder så är det ren och skär lycka man uppfattar.

Förtjust och förvånad


De tre äldre bröderna var också glada i bebisen. Den dag som deras lillasyster skulle döpas till Barbro Margareta passade de på att ta med sig henne upp på vinden, innan prästen kommit, och döpte henne till Prinsessan Tussilull, vilket de tyckte var mer passande för detta söta gryn. Sedan dess kallades hon alltid Lull.

Men sen gick nånting fel, om man nu ska tro min mamma. Maja var sträng mot sina barn, hård och kritisk, snabb med att hitta fel. Även mot barnbarnen, mot mig i alla fall. Jag fick alltid höra om hur slarvig jag var jämfört med Täbykusinerna, hur de var mycket bättre uppfostrade, mer artiga och stillsamma. (Många år senare berättade en av Täbykusinerna hur de alltid hade fått höra av farmor Maja att Anna minsann var mycket mer påhittig och skojig.)

När jag var fem år skulle jag bo i Motala några veckor medan min mamma var i New York. En morgon upptäckte jag några röda prickar i ansiktet och sprang direkt till min mormor för att visa. Hon blev jättearg, och drog mig hårt i armen in i badrummet där hon försökte skrubba bort prickarna som hon trodde att jag hade målat dit. När de inte gick bort förstod hon att det var mässlingen, och blev djupt ångerfull. Då bäddade hon ner mig i sin och Giddes stora säng (där man aldrig fick sova annars), hämtade min nalle och lät mig använda ringklockan som hängde vid sängen och hördes nere i köket, så att jag kunde ringa efter saft och bullar när jag ville. Plötsligt var hon snäll! Det var som ett mirakel. Jag gillade verkligen att ha mässling.

measles

Saft och kakor med Bamse


Men annars var hon hård alltså. Förskräcklig mot sina tre styvsöner, ständigt kritisk mot min mamma och hennes mellanbror, orättvis mot oss barnbarn. Det var så min mamma uppfattade det, och så jag alltid har tänkt. En negativ person – utom när det gällde fest och flärd. Maja älskade glitter, glamour och kalas. Hon kom snabbt upp sig i Motalas societet och blev överste-lotta, medlem i Lions, ordförande i Svensk-Engelska Föreningen och Svensk-Indiska Sällskapet och gud vet allt, och ordnade fester stup i kvarten. Hon hade en hel bokhylla full med blå skrivböcker där varenda bjudning fanns nedskriven och illustrerad: gäster, bordsplacering, vad man hade serverat, vad Maja haft på sig och så vidare. Allt för att inte riskera att upprepa sig. Om gästerna var berömda, helst adliga, var lyckan fullkomlig.

När min mamma skulle gifta sig med en engelsman (som var snygg och charmig men inte adlig) insisterade Maja på att ha ett stort bröllop, minst 300 gäster. Min mamma vägrade, och det blev många upprörda gräl med skrik och tårar. Till slut gick min mamma med på att Maja skulle få bjuda ”de allra närmaste” 70. När de nygifta kom ut ur kyrkan väntade en överraskning: Maja hade beordrat de manliga kusinerna att stå utanför kyrkdörren med korsade sablar som Lull och Anthony fick springa ut under.

Lycklig nybliven svärmor


När skilsmässan var ett faktum efter fem år blev Maja bestört, och skällde ut min mamma efter noter. Skilsmässa var otänkbart. Och när min mamma blev gravid sex år senare, singel som hon var och med en gift man till på köpet, då var det nära att Maja försköt sin dotter. Lika hård var hon mot de två styvsöner vars äldsta barn föddes litet för snabbt efter bröllopet. Det var något som Maja aldrig underlät att påpeka, vilket sårade både sönerna och deras hustrur.

Hon var en häxa, kort sagt.

Men sen var det ju den där dagboken. Och när min mamma dog för två månader sen började jag få höra om en helt annan sida av Maja. En av min mammas barndomsvänner berättade om hur roligt det var att få vara hemma hos Lull när de var små, hur generös och rolig Maja var. Min kära ingifta moster, hustru till yngsta lillebror och mamma till Täbykusinerna, tyckte också mycket om Maja. Hon berättade om Majas härliga humor, om historierna hon brukade dra. Hon påminde om Majas konstnärliga ådra, och den omtänksamhet hon visade genom att ordna alla sovrummen fint och välkomnande innan vi andra kom dit. Det visade sig att Maja fick en svår lunginflammation och hjärtbesvär när lille Magnus föddes. Hans storasyskon, som var 2 och 3 år, kom helt i skymundan och man anställde både sjuksköterska och barnjungfru. Omständigheter som gör att man kanske kan förstå, till och med förlåta, att Maja inte var så närvarande med sina äldre barn de där åren.

Och jag började fundera. Hur lätt var det för Maja, 26, att bli styvmor till tre pojkar mellan 9 och 12 år, vars vackra och snälla mamma hade dött i spanska sjukan? Att gifta sig som ung och pank med en äldre man, vars alla vänner var äldre, rikare och mer världsvana?

Jag börjar luta åt att moster och väninnan har rätt i att Maja kanske var en mycket osäker person, en liten flicka som var van att vara yngst och sötast. Som inte riktigt visste hur hon skulle hävda sig. Som hatade att åldras. Hon kanske till och med var avundsjuk på sin vackra och modiga dotter, som levde ett mycket friare och mer spännande liv än Maja någonsin kunnat drömma om. Och min mamma kanske var svartsjuk tillbaka, kanske kände hon att det fanns en konkurrens mellan dem när det gällde Giddes kärlek.

Maja, Magnus, Lull och Gidde en helt vanlig kväll på 40-talet


Bilden klarnar och blir suddig om vartannat. Människor är komplicerade. Just nu tänker jag mest på en incident som min moster Ingegärd berättade om, som gör bilden just så oskarp och komplicerad som livet är. Det hände 1953, då min yngsta morbror Magnus just förlovat sig med Ingegärd. Stolt bjöd han sin fästmö, sin blivande svärmor, sin mamma och sin gamla faster Selma på lunch på restaurang Reisen vid Skeppsbron. När de samlades sa Maja ganska fränt till honom: ”Men hur har du råd till detta?” Den stolthet och glädje som Magnus kände försvann helt. Så lätt är det att vara elak, fast man egentligen är rädd.

Burr, sa Kasper

Jag städar köket, inte bara småstädar utan flyttar runt, möblerar om, sätter upp hyllor och får äntligen lite ordning och reda. (Så länge det nu varar.) När jag ska rensa hyllan med bakningsgrejer tar jag ett grepp om vaniljsockret, bakpulvret, potatismjölet med ena handen och tappar naturligtvis burken med bakpulver som går upp och ramlar ner i diskhon och över all den rena disken i stället. Medan jag sköljer och torkar disk i ett moln av bakpulver hör jag klart och tydligt min mormors röst: Lat piga bär hellre ihjäl sig än går två gånger.

Just det ordstävet var ett av hennes favoriter, och det stämmer så bra in på mig så jag hör henne säga det säkert en gång om dagen. Jag balanserar hellre tallriken med mackorna ovanpå tekoppen och klämmer fast tidningen under armen och öppnar balkongdörren och skvimpar te över hela golvet, än går två gånger. Jag staplar hellre två kartonger på varandra och får ont i ryggen, än går två gånger. Och så vidare.

Men min mormor hade många andra ordstäv som passade i olika sammanhang. Jag gillade när hon blev förskräckt över något och ropade: Burr, sa Kasper när han såg en naken häst!

Inte för att jag förstod vad det betydde riktigt, men det lät kul, och lite hemskt. Hur kunde en häst vara naken? Och vem var den där Kasper egentligen?

Bildgoogling på ”naked horse” ger detta resultat. Burr, verkligen.

Jag var en ständig källa till bekymmer för min mormor, ibland ven ordstäven kring öronen på mig. När som helst kan jag se henne spänna ögonen i mig och förklara att Små grytor har också öron. Den som viskar han ljuger. Det ska krökas i tid, det som krokigt ska bli eller Somliga straffar Gud meddetsamma.

Hon hade förstås uttryck för saker som var bra också. Det här var min älsklingsramsa som jag brukade reta mina kusiner med: Mina barn är vackra barn, stora ögon som katten. Grannens barn är fula barn, små små ögon som grisen.

Ja, min mormor var full av visdomsord. En annan gång ska jag berätta om henne, hon var en knepig människa på alla sätt. Men nu tillbaka till köket. När kvällen kommer får den late brått.

Thank you Peter O’Donnell, for letting me be part Modesty

A surprising amount of people look nothing like who they really are. The little old lady next to you on the bus might actually be the Queen of Sheba. The handsome, tattooed guy at the cash registry in the supermarket might be a shy and poetic elf. Take me for example: to the unsuspecting eye, I might look like an ordinary middle-aged mom, but on the inside, I’m Modesty Blaise.

Modesty, by Jim Holdaway

Modesty never loses her head, no matter what happens. Modesty never gets needlessly anxious. Modesty always knows what to do. She’s sensitive, but always keeps her balance.

To those of you who’re now smirking and thinking that that sounds pretty unlike me: you’re not completely wrong. I’m not as cool as Modesty, but that’s okay. Without her I’d be a reed in the wind, a cow on the ice, a rubber duck on the ocean. She’s helped me keep my grip on many occasions, both trivial and some fairly adventurous. ”What would Modesty do?” I’ve thought, and then I’ve let her steer my actions. Modesty herself doesn’t have any children, but she has been an invaluable support for me as a mother. When the kids had accidents I already knew (after having read innumerable Modesty books and comics) how to pre-empt blood poisoning, prevent snakebites and treat gunshot wounds, stubbed toes and splinters in fingers.

Of course I’m not the only one who likes Modesty. (There are probably a ton of secret Modesties walking the streets all around the world.) A couple of years ago my youngest daughter and I made a journey to London and met up with a bunch of other Modesty-lovers, and were guided around town by an expert in all things Modesty (and all things London, MI5 and MI6; very interesting!)

The man who created Modesty Blaise is called Peter O’Donell, and it’s his 90th birthday today. Congratulations, Mr. O’Donnell, and a deeply felt thank-you for a life with the best internal compass in the world.

PS My daughter, who’d hardly read a line or panel of Modesty before our London trip, became thoroughly educated and got two beautiful limited edition T-shirts in the mail a few days later. Unfortunately none of them in mom-size.

PPS. Those of you who aren’t already familiar with how Modesty came wandering out from the desert as a child, and her career as the leader of a crime syndicate and how she met Willie and Tarrant, can read it here or watch this short video (found via Nattens bibliotek):

More Modesty:

See what other people are writing about